Knorre satt på Hennings tron i tronrummet bakom en bunt papper. Han gav sken för sin dolda betraktare av att arbeta, men i själva verket tänkte han så att det knakade. Vem är den tredje spindeln i vårt stora nät? Vilka avsikter har denne? Kunde det vara Joakim? Min kusin har alltid bara varit ute efter pengar och sällan brytt sig om följderna. En äkta pragmatiker, men inte en sådan som planerar stordåd själv. Kalle och Anders är knappast några intrigmakare heller.

 Carl och Amanda Vitvinge? Att Sture varit en begåvad hovman visste de flesta, men hans färdigheter hade verkat självlärda snarare än ärvda. Carl är äldre än jag själv och börjar bli gammal och skröplig. Amanda är för godhjärtad och uppriktig för att smida planer. Angelica är knappast inblandad i det här spelet som en aktör. Hon är en spelbricka som jag är mycket fäst vid. Inte mer.

 Dolores Svartvinge? Nej, jag vet vad hon planerar och jag räknar inte henne som en tredje part. Hon är mitt och Njords instrument. Helt genomskinlig. Gajolus Snuskfot? Samma grus och korn som Dolores. De skulle ha blivit ett bra par tillsammans. Dolores mans-dödaren och Gajolus bittergubbe. Gajolus maka lever fortfarande, men är Annihila fortfarande i stånd att väva intriger? Det var längesedan man såg henne i korridorerna, vem vet vad hon gör i sin mörka kammare?

 Det utelämnar tre individer innanför slottets murar, om inte tjänarna blandat sig i på något jävla vänster. Tre ankor. Men vem...?

 Hans tankar avbröts av ett lätt knackande på dörren och kort därefter störtade Angelica in. Snabbt stegade hon bort mot skrivbordet där Knorre bänkat sig. "Njord ljuger!" flämtade hon.

 "Vad säger du?" sade Knorre och spelade oroad.

 "Jag hörde honom säga det, jag HÖRDE HONOM! Det är HAN som ligger bakom Stures försvinnande. Eller i alla fall den som planerade att han skulle föras bort. Men det verkar som att Sture försvann av sig själv, innan Svartsnuskarna bröt upp hans dörr!"

 "Lugna dig, lugna dig. Hur vet du allt detta."

 "Jag hörde honom sade jag ju! Jag hörde honom i korridoren, när han pratade med Gajolus och Dolores. Jag hörde dem snacka om hemska saker!"

 "Vad sade de?"

 Och Angelica berättade allt som hänt. Speciellt att hon sprungit in i Kobbe Halvhals och om hur han satt de tre konspirerande ankorna på plats. Knorre fann allt detta extremt intressant.

 "Du måste vara försiktig Knorre, men hålla stenhård koll på vad Njord hittar på och vilka han pratar med," avslutade Angelica. "Jag har berättat detta för Amanda och hon blev överlycklig när hon hörde att Sture lyckats fly innan de tog honom. Hon har pratat med befälet för Redets försvar och inom kort kommer vi att vara väl beskyddade här inne. Tills dess måste du lova mig att vara försiktig!"

 "Min älskade Angelica! Njord är på vår sida! Det är Svartsnuskarna, om vi nu ska kalla dem så, som han lurar."

 "Men jag hörde honom! Han sade att du inte visste eller misstänkte någonting."

 "Tro mig, han är på vår sida. Men jag lovar att jag ska vara försiktig. Allt det där du sade och lite till lovar jag. Du måste lova det samma. Att du smög dig på och lyssnade så där fick ett lyckligt utfall, men det var riskabelt. Du måste vara försiktigare! Jag vill inte förlora dig!" Smärta, sorg och saknad letade sig in i Knorres röst. "Jag vill inte leva utan dig i närheten," viskade han.

 Angelica erfor hur hon riktigt smälte av hans vackra ord, men hon ville inte visa det och vände sig bort. Hon glömde bort att argumentera och pressa honom på information, en glömska som hon sedan kom att få ångra länge och bittert. "Jag vill inte förlora dig heller," sade hon med tjock röst. "Jag har annat att göra nu, jag ville bara att du skulle lova mig att vara försiktig."

 "Jag lovar. Min älskade Angelica," sade han till dörren som small igen.

Knorre plockade upp ett tomt bläckhorn från bordet och slängde det med full kraft mot det svällande draperiet. En svordom, sedan klev Njord fram från sitt gömställe.

 "Varför var du tvungen att höra det där!?" skrek Knorre.

 "För att du döljer saker för mig, din opålitlige, listige lille otäcking! Du vet vad som måste hända nu."

 "Inte än, snälla. Det är för tidigt."

 "Hon måste bort."

 "Det är för tidigt. Hon har inte spelat ut sin fulla roll ännu. Lita på mig, Njord, jag vet vad jag gör! Hon behövs för att fullgöra det vi planerar."

 "Behöver jag verkligen dig?" sade Njord och gick närmare. "Varför dödar jag dig inte här och nu?" Han drog vapnet som han hade hängande vid sidan. Ett vågigt svärd, färgat av blod från otaliga dräpte fiender. "Säg mig det, Knorre min kusin. Min Vän. Varför skulle jag överhuvudtaget tveka att döda dig här och nu?"