Det var Hennings tur att vila sig igen. I en och en halv timme hade de kämpat sig upp för berget, och krönet de siktade mot kröp närmare och närmare. Om inte Barista hade insisterat så kraftigt på att de skulle släpa med sig vagnen hade de kunnat flyga över berget utan problem. Men nu hade de en stor jävla silvervagn som de tvunget skulle släpa med sig över de hala stenarna.

 Tack och lov hade det börjat torka upp lite nu. Solen visade sig då och då, som för att göra sig påmind om att den trots allt fanns där uppe någonstans. Irriterad över att det gick så långsamt och över att han inte fått sin vilja igenom njöt han inte så mycket som han borde ha gjort av den andlösa utsikten norrut, där Ankrikes fält låg i mörker bakom en gnistrande regnridå. De mörka molnen bredde ut sig längre än en anka kunde skåda, de utgjorde ett molntäcka ända från där de befann sig och bort förbi Redet.

 Han njöt inte heller av de taggiga bergen runt omkring sig, eller det sprickande molntäcket ovanför deras huvuden, eller för all del de porlande fjällbäckarna som var alldeles för små för att bada i. Han längtade efter plaskdammar och nyfångad fisk, han längtade efter glittrande åar och gyllene fält. Han längtade hem.

 Han gick med blicken i marken och tankarna några mil därifrån, därför kom det kraxande skrattet som en överraskning. Hade han lyft blicken längre än tio meter ifrån sig hade han sett korpen som satt uppflugen på en död trädgren. När skrattet hördes blev han dock tvungen att lyfta blicken, och såg korpen stirra på honom bara någon meter bort. "Schas," muttrade han halvhjärtat.

 "Ursäkta?" sade Ulf förnärmat. Sedan lyfte även han blicken och fick se den stora, svarta fågeln som iakttog dem med sina mörka, elaka ögon.

 "Ni är inte välkomna här," kraxade korpen. "Vänd om och gå den andra vägen. Den andra vägen, andra vägen."

 "Jag sade ju det!" sade Henning trött, men med triumfen i sikte. "Vi skulle ha gjort som jag sade!"

 "Varför skulle vi gått den andra vägen istället?" undrade Ulf.

 "Varför? Varför varför? Såg ni inte varningsskyltarna?"

 "Jo vi såg dem, men vad varnar de för?"

 "Kraa! Väldigt farligt! Väldigt farligt! Tung vagn, inte bra!"

 "Jag sade ju det hela tiden!" skrek Henning. "Vi skulle lämnat vagnen bakom oss!"

 "Nej!" skrek Barista. "Vad är det som är så farligt! Svara ditt oljefärgade fjäderfä!"

 "Kraa, Krrrraa! Stor fara! Ni får se, ni får se!"

 Korpen lyfte för att flaxa iväg. Henning visste inte vad det tog åt honom, men han greps av en plötslig impuls att busa lite. Han ville få utlopp för sin ilska och sin frustration. Så han plockade upp en sten från marken och kastade den i ryggen på den ivägflygande korpen.

 "AAA! AAA! Ryggskott!" skrek korpen och vinglade iväg genom luften som ett fyllo. Henning skrattade och pekade, och plötsligt återvände hans goda humör igen.

 "Låt oss fortsätta på den här vägen!" skrattade han. Och helt plötsligt kunde han njuta av utsikten och omgivningen, och av det hyfsade vädret och det faktum att de var ute på äventyr. Ulf och Barista, som inspirerade av Henning tog nya krafttag, började putta vagnen vidare igen. Ingen tänkte mer på korpen och såg inte när den rundade en utskjutande klippa. Den kraschlandade bland sina bröder och systrar och såg med ond blick upp på dem. "Gör det själva nästa gång," sade hon. "Jag lurar inte fler turister. De vänder inte om."

 Och hennes syskon, minst tio stycken, tittade dömande på henne. "Först till kvarn," sade allihop på samma gång, och lämnade deras syster på klippavsatsen i sina plågor.

Farten hade ökat bakom vagnen nu när Henning piggnat till. Hans plötsliga energi smittade förstås av sig, så som inspirerande krafter brukar göra. När det var dags att byta tog Henning gladeligen Baristas plats, och det var därför Barista som först märkte att en stor svart fågel cirklade runt ovanför dem. Han blev orolig, men talade inte om för de andra vad han sett. Det hade kunnat skapa negativ energi i gruppen igen, vilket han ville undvika.

 När de började närma sig det där fjärran krönet som de kämpat så länge mot kände de en underlig, frän lukt. Någon är väldigt ohygienisk här i närheten, tänkte Barista och funderade på om han skulle dra fram burken med kaffepulver att sniffa i. De båda andra bakom vagnen verkade känna samma sak och började se lätt illamående ut.

 Lika fort som lukten kommit över dem försvann den fräna stanken. Här, tjugo meter ifrån krönet, luktade det något annat. "Päls," sade Henning och Ulf samtidigt. Genast började det gå upp för dem varför folk varnat för den här vägen, och de började kunna lägga ihop ett plus ett. Den fräna lukten måste ha varit av relativt färsk urin, och lukten av päls...

 Deras smått panikslagna funderingar fick sitt slut när de fick se den enorma varelse vars lukter de nyligen identifierat. Två vita tofsar stack upp ovanför krönet, sedan följde resten av den stora kattkroppen. Ett lodjur i allt sitt majestät blickade sömnigt ner på dem.

 "Mjau?" sade det med djup röst. Helt uppenbart en hankatt.

 "Voff," sade Ulf bestämt.

 Lodjuret ryggade tillbaka. "Den där var oväntad. Pip."

 "Bää!" sade Henning djärvt, ty han trodde sig förstå vad som var i görningen.

 Både Ulf och lodjuret tittade på honom som om han var dum i huvudet. Aflin skakade på huvudet. "Du får ursäkta min färdkamrat, han vet inte när man ska lägga av. Mitt namn är Ulf Aflin, mina färdkamrater är Henning och Barista. Vem är du?"

 Lodjuret blinkade slött och Henning påmindes om kaninerna som han bekämpade för ett år sedan. Ett mycket otrevligt minne. "Jag är Tom," sade lodjuret och gäspade. "Men lyckligtvis för er är jag inte tom. Jag tog mig en get till middag och hade inte orkat jaga er ens om jag velat."

 "Må hans förfäder hjälpa hans själ," sade Ulf allvarligt.

 "Jaja, och allt sånt där tjafs. Man äter för att man måste, och det är dessutom väldigt gott. Men jag antar att även getter har sina personligheter. Sina tankar och känslor, egenheter. Familjer som sörjer dem och allt sånt där. Getter är väldigt konstiga varelser. Listiga och luriga. Men inte tillräckligt listiga för mig."

 Tom lade sig och blockerade vägen för dem. "Jag tycker om sällskap och jag vill gärna ha lite roligt jag också. Men jag förstår att ni vill förbi. För att komma förbi mig måste ni svara på min gåta. Är det okej för er?"