I sällskap med lodjuret Tom lufsade de alltså vidare på sin färd. När de kom upp ovanför krönet kunde de se ett stenigt landskap med ett fåtal mindre buskar och träd (med mindre menas jämfört med den stora skogens träd. Det är trots allt ankor det handlar om, och för dem är alla träd och buskar stora). Precis som Tom sagt hade de kommit upp på en platå som såg ut att sträcka sig ända bort till nästa berstopp. Det gick lite upp och lite ner, men mest upp. Solen bröt nu igenom och lyste upp de våta stenarna och klipporna så att de glänste. Överallt växte purpurfärgad ljung och gav det annars karga landskapet ett täcke av färg. För ankorna var det som att stiga in i en helt ny värld. De stannade på krönet som trollbundna av synen, och med eftermiddagssolen till höger om sig insöp de det vackra landskap de skulle passera åt söder ända tills Tom gick förbi dem och de bara såg en stor lodjursbak.

 "Åh, det som var så fin utsikt!" suckade Ulf. "Låt oss fortsätta gå."

 De vandrade hela eftermiddagen genom ett nära nog oföränderligt landskap. Berget de skulle över innan det skulle gå nerför igen kröp långsamt närmare och närmare, annars var synen i det närmaste densamma. Detta resulterade i att ankorna snart tröttnade på bergets vackra höstfärger och travade på som tidigare, inklusive sporadiskt småpratande. Tom sade dock inte mycket, vilket förvånade de tre ankorna med tanke på att en som så ofta är ensam borde vilja prata. Men Tom var underligt tystlåten. Med Henning ensam bakom vagnen började de omsider inse att solen stod lågt och att de snart skulle behöva hitta en grotta att krypa in i. De ville inte sova ute i bergen eftersom de hade hört hur föränderligt vädret kunde vara.

 Slutligen, när det inte var mycket dagsljus kvar, hittade de en lämplig håla att krypa in i. Den var stor nog för en handfull ankor, men ett stort lodjur skulle inte få plats. Tom bedyrade dock att han inte bryddes av det, utan att han kunde stanna utanför och hålla vakt. Tacksamma lade sig de tre ankorna för att sova. De hade börjat lita på Tom under eftermiddagen och hade förtroende för hans ord.

 Ändå kunde Henning inte somna. Han var orolig, men han visste inte riktigt för vad. Han hörde Ulfs skamlösa snarkningar och Baristas knappt hörbara andetag. Men själv kunde han inte sova. Han låg och kastade sig på den ojämna marken. De började komma nära Två och en halv mans grotta nu, och allt kändes bara mer och mer riskabelt.

 Det tog en liten stund innan Henning förstod sin oro. Det var inte förrän han kastade en blick mot utgången som han insåg vad det var. Ett par stora, sneda ögon tillhörande deras kattlika sällskap. Troligtvis hade han känt Toms blick på sig hela tiden, men nu såg han in i de där ögonen, ögon stora som hans eget huvud. Ögon djupa som skogstjärnar, bottenlösa, gamla och fyllda av känslor. Tagen av vemodet från de där ögonen kröp Henning försiktigt bort mot utgången.

 "Du kan inte sova?" sade Tom med sin djupa, lugnande stämma.

 Henning bara skakade på huvudet. Han visste att kattdjur hade bra syn och förutsatte att Tom antingen kunde se gesten eller förnimma den. Lodjuret suckade.

 "Jag är glad över ert sällskap."

 Konstaterandet, så enkelt och rakt på, gjorde Henning yr.

 "Så här glad har jag inte varit på länge som jag är i ert muntra sällskap. Jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att äta upp er."

 "Det var... en glad nyhet," sade Henning tamt, medan huvudet snurrade och han försökte få grepp om saker och ting. "Du har ju inte sagt särskilt mycket under vår promenad, varför då?"

 "Jag är en mycket ensam katt," sade Tom sorgset. De vita tofsarna på hans öron slokade.

 "Men jag trodde att om man ofta är ensam så tycker man gärna om att prata."

 "Det kan nog stämma. Men jag har varit ensam länge, och i början pratade jag mycket för mig själv. Sjöng för mig själv. Men nu har jag sedan länge tröttnat på min egen röst, då den ofta är den enda som pratar med mig. Jag är mycket glad över att höra nya röster."

 Henning funderade en stund över det, medan de två ungkarlarna satt och betraktade stjärnhimlen. Den halvfulla månen kastade ett helt annat ljus över det karga bergslandskapet än eftermiddagssolen tidigare gjort. Nu insåg han hur ödsligt det egentligen var.

 "Varför ger du dig inte ut och letar efter sällskap?" frågade han. "Antingen någon hona eller några vänner."

 Tom gäspade stort. "Jag bor här. Jag har inte brytt mig om att leta, jag väntar på att de ska komma till mig. Jag har ett stort revir."

 "Men du måste väl förstå själv att om du bara ligger och väntar och gäspar så kommer ju ingenting hända! Du måste ta tag i saker, våga ge dig ut i livet!"

 Lodjurets stora ögon tittade ner i ankans, och återkastade stjärnljuset på ett sagolikt vackert sätt. "Du är en klok anka. Har du någon egen hona?"

 Den frågan fick tyst på Henning. Där sade han något... "Nej..." sade han dröjande. "Jag är ankornas konung, men jag har aldrig haft en hona. Det... har inte funnits tid."

 "Då kanske ditt råd till mig är minst lika lämpat till dig själv. Är det därför du är ute på äventyr nu? För att skaffa dig en hona?"

 "Det var inte vad jag hade tänkt från början. Men nu när jag tänker efter så känner jag mig ensam. Ihålig... som att det fattas något. Jag trodde att det var för att jag ville ut på äventyr som jag var så rastlös hemma. Men nu visar det sig att äventyret inte alls stillat min rastlöshet. Jag tog semester från slottet för första gången sedan jag tillträdde, och jag gav mig ut på äventyr så fort chansen blottade sig. Men det var kärlek jag behövde, inte spänning..."

 "Jag tror att du behöver både och. Man behöver lite av allting för att må bra. Jag var i en själslig dvala när plötsligt ni tre ankor kom uppför mitt berg. Då vaknade jag och insåg: 'Tom, du måste göra något åt din tillvaro NU! Det är inte för sent, men det är definitivt inte för tidigt!' Så här är jag nu. På väg mot äventyr för första gången på länge."

 "Tack Tom, nu vet jag vad jag behöver för att må bra! Jag är mycket glad att du följde med oss!"

 "Det har du nog vetat hela tiden, du visste bara inte om att du visste det. Det brukar vara så. Försök sova nu, jag tror du kommer somna gott. Jag kan sjunga godnattsång för dig om du vill."

 Av någon anledning lät det förslaget alldeles underbart bra. Henning tackade tacksamt ja till det och kröp tillbaka in i jordhålan. Till tonerna av Toms dova röst som sjöng bandet Räfvens Baba Jaga somnade han sedan gott, med ett lyckligt leende på näbben.

 Och Tom fortsatte sjunga även långt efter att han märkte att Henning hade somnat. För han hade insett mycket under dagen och det nattliga samtalet, och nu hade han vaknat på nytt. Han var återigen ett stolt lodjur som visste vad han ville. Ankorna skulle knappast känna igen honom när de vaknade igen. Leende och glad gick sedan det ensamma lodjuret ut i natten och sprang över sitt steniga, ljungklädda revir i ren glädje. Han hade vaknat igen efter en lång, lång sömn.

De dova tonerna steg mot himlen där systern Klowinda flög runt och spanade efter resenärerna. Hon förbannade oturen att det stora lodjuret slagit följe med de tre annars nära nog försvarslösa ankorna. Och nu hade katten börjat sjunga också, som för att håna deras otur. Ilsken flög Klowinda tillbaka till sina väntande syskon och berättade den dåliga nyheten. Resten av natten, medan Tom var ute och sprang av nyvaknad glädje och de tre ankorna sov en intet ont anande sömn, smidde de elva korparna onda planer för nästföljande dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...