Skrikande och svärande smällde Gajolus Snuskfot igen dörren efter sig. Bland det han sedan muttrade kunde uppfattas bland annat "Jävla fruntimmer", "hagga", "Häx-äckel" och andra sinnrika, mer eller mindre orginella anklagelser. Kontentan av det han sade var i alla fall att han var missnöjd med hur hans hustru hade uppfattat det han sade. Sådan nonchalans som hon mötte hans ord med, sådan brist på respekt! Han dunkade näven i stenväggen där han stormade fram i korridoren, fick ont i handen och svor ännu lite mer. De fruktansvärt fula tavlorna föreställande Snuskfotarnas förfäder tycktes nedvärderande följa honom med blicken.

 Av paret Snuskfot var det han som gift in sig i adelshuset. Således var inte gubbarna och kärringarna på väggarna hans släktingar, ett faktum som bidrog till hans upplevelse att de jämt blängde på honom och gjorde fula miner. Han avskydde att gå till Annihilas rum - inte för att han inte uppskattade att ha en biologisk stund med henne, för det gjorde han - men han hatade hennes förfäders stirrande blickar. Speciellt tavlan på hennes farmor Anna-Dolora, som alltid blängde öppet på honom och följde honom med blicken genom hela korridoren. Så även denna gång. Men eftersom han alltid brukade känna det som att tavlorna iakttog honom fäste han sig inte vid att Anna-Doloras ena öga faktiskt rörde sig.

Kobbe väntade en god stund efter att den åldrige Gajolus Snuskfot försvunnit nerför trappan innan han lät tavlan svänga åt sidan. Dammig, smutsig och trött, men inte destu mindre vaksam klev han ut ur sin hemliga lönngång och satte försiktigt tavlan på plats igen. Han hade hört hela bråket mellan Gajolus och Annihila, hur hon avfärdat både hotet om en Sture som strök omkring lös inne i slottet och om hur Kobbe och Angelica tjuvlyssnat. Annihila och Kobbe hade en ganska god kontakt och stod på hyfsat god fot med varandra. Hon hade ingen som helst respekt för Angelica så hon var knappast rädd för hennes vedergällning. Angående beskedet om Sture... Att döma av hennes reaktion så var hon inte rädd åt det hållet heller, men om man grävde lite mer under ytan kunde man se att hon nog visste mer än hon gav sken av.

 Kobbe borstade av sig, väntade en liten stund till och gick sedan med så högljudda steg han kunde bort mot Annihilas dörr. Han knackade på.

 En tonlös, nonchalant inbjudan från den ensamma damen inne i rummet och Kobbe klev på. Ett ensamt ljus brann på nattduksbordet, den enda ljuskällan i det av sjukdom ofräscht luktande rummet. Annihila låg i sängen med endast näbben och de svarta ögonen synligt ovanför täcket. De där Oh så svarta ögonen. Det var en kylig, farlig kvinna som kritiskt granskade honom. Men en kvinna som inte hade långt kvar att leva. Kanske var det just därför hon var både farlig och nonchalant.

 "Det var längesedan jag såg dig senast. Varför kommer du så sällan och hälsar på? Skäms du för mig? Varför kommer du nu?"

 "Jag har aldrig skämts för dig. Men det vore inte nyttigt om folk såg mig här för ofta. Jag har länge haft mycket att stå i och jag kommer nu för att varna dig. Knorre har kokat ihop..."

 "Jag vet redan allt det där," sade Annihila och fick fram en sjukligt smal vinge som hon viftade med i luften. "Borde jag vara rädd för någon utböling och hans varg? För Knorre Af Anka? Roligare saker har jag väl hört, men en mer patetisk varelse än Knorre är svår att hitta. Oroa mig? Glöm det!"

 Kobbe letade efter något att svara med, vilket inte dröjde särskilt länge. Dock blev det en längre tystnad än vad han ansåg bekväm. "Underskatta honom inte. Han är listigare än han ger sken av. Han har redan rövat bort Sture Vitvinge och låtit 'utbölingen' ljuga om det för Gajolus och Dolores. De två, Knorre och Njord, planerar någonting, och jag vet inte vad det är annat än att det bådar mycket illa för Redet. Knorre spelar falskt, så falskt att det svider i öronen. Jag får känslan av att han ljuger för alla."

 "Inget nytt där. Du är fortfarande ung, Kobbe, du kommer lära dig genomskåda alla lögner senare. Alla ljuger hela tiden, alla vill ha makt. Inte ens den snusfina Angelica kungahoran kan förneka det, trots att hon försöker släta över det med allt sitt tjat om kärlek. Sånt prat får mig bara att må illa."

 "Känslor är till för att utnyttjas. En svaghet för dem som hänger sig åt dem. Ett vapen i händerna på en känslokall jäkel. Knorre bedyrar högt och tydligt sin kärlek till Angelica och hon gör patetiska, fruktlösa försök att dölja sin egen till honom. Som gjort för att slitas sönder i tårar av hjälplöshet."

 Annihila stirrade på honom med sina genomträngande, djupt svarta ögon. Han sänkte blicken precis lagom för att dölja exakt vad han egentligen tyckte.

 "Har du alltid varit en så här hjärtlös anka? Har du ingen käresta själv?"

 Kobbe rätade på ryggen igen. "Varför skulle jag ha det? Det medför bara smärta och svagheter. Vad folk ursäktar som kärlek tar jag när jag vill. Med vem jag vill."

 "Du låter som en som blivit allvarligt skadad av olycklig kärlek."

 "Var det inte du som mådde illa av sådant prat?"

 "Jag blir inte så illamående att jag inte kan se att du..."

 "Knorre och Njord är ute efter dig," avbröt henne Kobbe. Han ville inte blotta mer av sig själv än han redan gjort.

 Annihila log förstående, ett leende som inte nådde de där pölarna där hon utan att blinka kunde dränka vem som heslt. Jodå, hon förstod precis. "Jaså det är de? Vad ska de med mig till, om jag får fråga? Det är den gode Gajolus som styr allting nu. Och efter honom är det Johannes. Synd att Rågbald blev brutalt mördad, han var mycket bättre på att styra än min egen son. Det fanns en anledning till att vi adopterade in honom i familjen, och inte bara för att han hade en stinkande fossing."

 "Jag har varnat dig Annihila, och det var därför jag kom hit..."

 "Varför? Vad betyder jag för dig? Varför varnar du mig? Jag känner dig, Kobbe Halvhals. Du planerar någonting själv. Du kom hit för att ta reda på om jag har några onda planer. Det kan du fortsätta fundera på, jag avslöjar ingenting. Men du kan berätta för mig, hur tänker du gå tillväga? Vad tänker du göra för att stoppa Knorre och denne Njord?"

 "Jag tar kontakt med dig igen när jag vet det själv. Adjö Annihila, ta hand om dig."

 Hennes kacklande skratt förföljde honom ut ur korridoren. Ett högst obehagligt möte, men ändå lite givande. Han drog slutsatsen att tanten inte planerade någonting stort och omfattande från sin sjukbädd. Bevakad av Snuskfotarnas många förfäder gick han tillbaka till en av dee obehagligaste av dem alla, Anna-Dolora, öppnade taveldörren och kröp tillbaka in i de hemliga korridorerna.

Kobbe vågade inte längre hålla sig till de normala korridorerna. Istället utnyttjade han till fullo råttornas och den listige ankans gömda korridorer inne i väggarna. Halvhalsarnas uppgift, traditionen som gått i arv sedan urminnes tider, var att bevara Redets hemligheter och skydda borgen och i andra hand staden. I förlängningen hela riket. Den uppgiften hade varit mycket enklare på hans farfars tid, innan Gastroknugum kom till makten och lät utrota alla slottsråttor. Det fanns inte en råtta kvar i hela Redet som kunde tjuvlyssna och förmedla informationen till Halvhalsarnas överhuvud. Kobbe hade dock inte vuxit upp förrän efter råttorna försvunnit och var den första (och den vad han visste enda) som tvingats snoka runt på egen hand.

 I övergången till vuxen ålder fick varje Halvhals i hemlighet avlägga ett heligt löfte att aldrig missbruka hemlig information för egen vinning. Allt de gjorde var för det allmänna bästa, något som tidigare kungar inte förstått. Härskare i Redet hade genom alla tider fruktat Halvhalsarna och deras okonkurrerade förmåga att luska ut saker och ting. På grund av denna rädsla hade det skett ett flertal utrensningar genom tiderna, helt inoficiellt förstås. Sedan den senaste utrensningen för 40 år sedan beslutade sig Halvhalsarna för att inte ens regenterna fick veta om deras arbete, och därefter hade de jobbat i totalt mörker. Skrivit lappar här och där om de ville förmedla någonting, annars tagit tag i saker helt och hållet på egen hand.

 Gastroknugum var den sista av regenterna som anat något, och han hade på ett tidigt stadium av sin regeringstid sett till att utplåna alla råttor. Han hade dock fått använda sig av både rök, katter och vatten innan han var nära att ge upp. Då, när han inte orkade mer, kom en kringresande speleman förbi, och på något mirakulöst (för Halvhalsarna katastrofalt) sätt hade spelmannen börjat spela på en flöjt. Flöjten hade då lockat ut samtliga råttor ur slottet där de blev ledda till döds någonstans i fjärran. Spelmannen hade enligt sägnen kommit tillbaka till Redet för att njuta av festen som kungen lät anordna i hans ära, och flöjten han använt skänkte han som gåva till Gastroknugum.

 Flöjten var dock inte längre i kungens ägo. Så fort Gastroknugum blev mördad hade Kobbes nu döde far, Lage Halvhals, stulit flöjten som nu var i Halvhalsarnas hemliga ägo. I och med Gastroknugums bortgång fanns inte ens minnet av Halvhalsarnas hemliga uppgift kvar, och så hade alla kvarvarande Halvhalsar lovat att det skulle förbli. Det ironiska var att de hade kunnat rädda Gastroknugum från hans matförgiftning eftersom de visste mycket väl vad Anna Af Anka haft för onda planer, men på grund av hans agerande hade de valt att bara stå bredvid och se på. Låta det hända.

 Halvhalsarnas hjältemodiga men hemliga historia var lång, och Kobbe var inte den som tänkte göra sina stolta förfäder besvikna. Att agera privatdetektiv var ett jobb som Halvhalsarnas överhuvud fann både stimulerande, spännande och givande. Trots att ingen tacksamhet erhölls från de andra ankorna i slottet kände han att de gjorde ett gott jobb och kunde således sova mycket gott om nätterna.

 Men nu var det något i görningen som var för stort för en enda liten privatdetektiv. Eller spindel, eller råtta eller vad de valde att kalla honom. Nu fanns en varg i slottet som kunde känna lukten av honom, och de konspirerande var fler än Kobbe kunde hålla reda på själv hur snabb och klipsk han än var. Han behövde sina syskon och kusiner för det här. Anja Brandnäbb hade varit nästan som ett adoptivbarn i deras familj, men hon var försvunnen från hovet. Så vitt han visste. Men om någon kände gångarna i Redet bättre än han så var det den nuvarande kungens halvsyster. Medan han var på väg för att besöka Annihila Snuskfot och luska ut om hon planerade något funderade han över hur han skulle kunna kontakta Anja om hon var kvar i Redet. Han skulle värdera hennes hjälp mycket högt i så fall.

Det droppade av regn. Regn som trummade öronbedövande två anklängder ovanför huvudet. Det var kallt och dragigt. Sture satte sig omtöcknad upp.

 Han befann sig i ett stort fönsterlöst rum med lågt, sluttande tak. Det sparsamma ljuset som fyllde det enorma rummet kom endast från springor som ruttnat upp och blottade små hål i väggarna. Taket var tätare, vilket han var tacksam för. Men alltihop, golvet, väggarna, taket, allt var gjort av trä. Mycket dåligt underhållet trä dessutom. Hans huvud ömmade rejält och hade fått en inte särskilt vacker bula. Han mindes med ilska sin sista kväll i frihet, kvällen till den gråa dag han nu befann sig i. Av alla upptänkliga personer... Av alla tänkbara ankor i hela Redet, så hade jag inte förväntat mig att Knorre Af Anka skulle vara den som visade sig falskast. Han var en av de få i slottet jag trodde jag kunde lita på. Och han förrådde mig...

 Bitterheten kom vällande nerifrån och smakade som efterdyningarna av en spya. Han reste sig och gick bort till en av springorna för att kika ut... Och drog efter andan. Vinden piskade in regn genom hålet, men ändå såg han tillräckligt för att kunna göra en bedömning. Han var högt ovanför marken. Högt uppe i Redets högsta vindsrum. Flera anklängder nedanför syntes det som räknades som borgens femte våning, och på andra sidan huvudbyggnadens tak fanns det andra vindstornet. Där de enfaldiga gamla adelsankorna brukade ha te-kalas. Högst upp i Redets högsta torn. Men varför här? Varför håller de mig vid liv? Sture började vanka av och an i rummet medan han funderade så at det värkte i hans redan mörbultade huvud.

Det bultade en gång till.

 "Jag kommer!" skrek Knorre och skyndade sig över Njords stela kropp och bort till dörren. När han öppnade den hann han se Hjorvalt stå där utanför, sedan blev han brutalt puttad åt sidan när vargen sprang förbi honom och bort till sin herre. Hjorvalts päls glänste blöt av regn och den oangenäma lukten av blöt hund spred sig i tronrummet. Han morrade långt ner i strupen, ställde sig beskyddande över Njord och tittade stint upp i taket.

 "Försvinn härifrån, Kobbe," sade Knorre högt. "Hjorvalt känner lukten av dig. Försvinn, och skatta dig lycklig att du kommit undan med ditt tjuvlyssnande så här länge."

 Utan att Knorre hörde ett ljud uppifrån taket följde Hjorvalt Kobbes förmodade rörelse ut ur rummet. Så fort Kobbe försvunnit förbyttes Hjorvalts aggresiva hållning till oro. Han slickade Njord med en tunga lika stor som ankans huvud.

 "Jag är ledsen Hjorvalt," sade Knorre rätt ut i luften. "Vi blev överfallna. Om inte du hade kommit hade jag kanske också varit nerskjuten med giftpilar. En annan anka kom och försökte pressa mig på information."

 Vargen vände sina stora, gula ögon mot Knorre. Ögon fyllda av oro.

 "Han kommer överleva, om inte Kobbe ljög för mig. Men han kommer inte att vakna förrän imorgon. Om inte du och jag kan samarbeta på något sätt i natt så kommer planerna att fördröjas ytterligare. Men varför säger jag det här? Förstår du ens vad jag säger?"

 Hjorvalt skällde en gång.

 Knorre kände hur han började bli kall. "Skäll igen."

 Hjorvalt skällde igen.

 "Spring runt skrivbordet två gånger och slicka Njord i ansiktet."

 Hjorvalt gjorde än en gång som han blev tillsagt.

 "Åh, jag tror visst att vi ska kunna samarbeta trots allt. Det här var en angenäm nyhet. Säg någonting Hjorvalt."

 Vargen skällde igen.

 "Säg någonting på ett språk jag kan förstå."

 De två gula ögonen tittade länge undrande på honom, sedan skakade vargen på det stora, gråa huvudet.

 Knorre suckade. "Nåja. Låt oss transportera Njord till hans rum. Sedan får vi planera vad vi ska göra ikväll."

 Hjorvalt lyckades lägga Njord över sin rygg och balansera honom där, och tillsammans gick ankan och vargen mot gästrummet där Njord inhystes. De gick genom korridorer fulla av förvånade ankor, både adelsankor och tjänare, och de gavs stort utrymme för att passera. Om någon frågade vad som hänt med deras 'gäst' sade Knorre bara att han fått i sig för mycket att dricka. Med Hjorvalt i närheten kände sig Knorre ovanligt trygg, och han avundades Njord som hade en så lojal och respektingivande kumpan. De kom fram till Njords rum, dumpade ankan på sängen och stannade på rummet i flera timmar.

Kobbe hastade fram genom de hemliga gångarna som gömde sig i borgens tjocka väggar. Han funderade över allt som han hört idag, vilket var en herrans massa. Njord och Knorre hade rövat bort Sture, men vart och varför gick inte att få fram. Knorre var, som han alltid hade misstänkt, en riktigt falsk och otäck anka. Men en skicklig hovspelare, kanske den skickligaste av alla. "Det jag gör är för rikets bästa"? Struntprat. Kobbe ångrade att han inte skickat iväg en pil med ett gift som orsakade klåda över hela kroppen. Varför han inte dödat Njord när han hade chansen visste han inte, någonting sade honom att besparandet av ankans liv var rätt. Det kanske bara var hans samvete.

 Han skakade på huvudet. Samvete ja. Något som Knorre tycks vara helt utan. Nu har de i alla fall något att tänka på. Den tredje spindeln. Pff! Snarare Redets hemliga beskyddare. Nåja, låt dem tro. Låt dem tro att jag är lika falsk som de.

 Han var tvungen nu att ta reda på vart Sture hade tagit vägen. Skulle han berätta om Knorres mörka planer för Angelica? Det var ett svårt val, men han bestämde sig för att leta reda på Sture först, medan han bestämde sig för om han skulle berätta eller inte.

 Eller ja, först skulle han leta upp en annan anka i det här slottet. Någonting som skulle visa sig bli mycket intressant. Knorre hade gett honom en idé, och hans nyfikenhet var för stor för att tystas. Han pilade iväg genom sina gångar som han trodde att han var nästan ensam om att känna till, på jakt efter kunskap som kunde hjälpa honom att skydda staden där han spenderat hela sitt liv.

"Du behöver mig Njord," sade Knorre lugnt. "Du kan inte göra det här själv. Om jag försvinner kommer alla veta att det är du som ligger bakom det här."

 "Jaså?" Njord hade fortfarande svärdsspetsen en näbblängd ifrån Knorres hals och han darrade inte det minsta. "Jag börjar tro att jag faktiskt skulle klara mig mycket bättre utan dig. Du har lärt mig mycket om det här stället, så mycket att jag tror att jag kan klara mig själv hädan efter."

 "Om du får mig att försvinna måste du ta tronen med våld och kuva hela stadens alla undersåtar. Det krävs list för att få tronen. List och tålamod. Du har visat prov på stora mängder av de dygderna hittills, gör mig inte besviken nu."

 "Göra dig besviken!? Det var det värsta! Det är du som rikserar att göra mig väldigt besviken. Du får bara en varning den här gången, Knorre, men om du låter dina känslor komma ivägen för dina beslut igen, då har du ingen nåd kvar att hämta från mig. Har du förstått?"

 "Njord, jag tvekar inte inför att hjälpa dig. Jag vill bara inte att något ont ska hända med Angelica. Jag är mycket fäst vid henne. Dessutom så har hon precis som jag sa en väldigt stor roll att spela fortfarande. Vad ger jag dig för anledningar att misstro mig förutom min kärlek till en viss spelpjäs?"

 "Inga misstankar som jag tänker avslöja högt för dig. Men precis som du säger dig hålla koll på mig, så håller jag koll på dig. Har vi kommit så långt som till att vi ska sluta lita på varandra nu, kusin?"

 "Nej Njord, det tycker jag inte. Jag litar fortfarande på dig. Det var väldigt bra hur du lurade Svartsnuskarna och även Angelica där i korridoren. Jag hoppas att vi ska kunna dra ett streck över vårt lilla missförstånd och börja om på nytt. Hej, jag heter Knorre."

 Knorre sträckte fram handen. Njord skakade på huvudet och stack tillbaka vapnet i skidan. "Du är en konstig anka," sade han utan att ta handen eller släppa blicken från Knorre. "Jag önskar att jag kunde lita på dig."

 "Jag ska berätta vad jag gått och tänkt på," suckade Knorre. "Vi är inte ensamma i det här spelet. Det finns en tredje spindel i vårt nät som vi inte känner till."

 "Jaså? Det skulle förklara ett och annat. Om det är på det viset så skulle det faktiskt rentvå dig från en del misstanke. Jag har undrat ända sedan vi gick ute på fältet tillsammans hur tusan Angelice kunde veta vad jag och Hjorvalt gjorde vid Noriklands hov."

 "Det berättade inte jag för henne," sade Knorre. "Det är vår tredje spindel. Och jag har tre namn, tre ankor i det här slottet som skulle kunna vara vår osynlige motspelare. Min första misstanke var Annihila Snuskfot, Gajolus maka. Jag ställer mig dock tveksam till att hon ska vara kapabel till något sådant, hon är gammal och sjuklig nu har jag hört sägas.

 "Den andre är Kobbe Halvhals, som uppenbarligen tjuvlyssnade på er tidigare idag. En mycket obskyr anka får jag säga. Definitivt kapabel till både det ena och det andra. Det tredje alternativet, som inte alls är otroligt och som gäckar mitt perifera tänkande, är Hennings halvsyster Anja som lämnade hovet för över ett år sedan. Ingen har sett till henne sedan dess, men ingen är mer bekant med hovets lönngångar än hon, och hon är väldigt smart. Så vi har alltså tre olika ankor misstänkta för att vara vår motspelare. En är sjuklig och gammal, en är en lömsk, tjuvlyssnande rackare som man aldrig vet var man har, och en är försvunnen sedan ett år tillbaka. Var ska vi börja, tycker du? Njord?"

 Njord hade blivit alldeles vit i ansiktet när Knorre radade upp namn och misstankar. Nu stod han och gungade fram och tillbaka. Det rann saliv ur hans halvt öppna näbb. Knorre gick fram och tog honom i famnen ögonblicket innan han skulle ha trillat. Han var stel och hans ögon dimmiga. Knorre viftade med handen framför Njords ögon utan att få minsta respons. Han lade ner den andra ankan på marken och såg en liten pil sticka in i hans hals. Han drog ut den och undersökte projektilen. En blåsrörspil.

 "Du är en man med många hemligheter, Knorre, och jag vill höra dem alla här och nu. Jag har en ny pil laddad redan, men jag skjuter dig inte om du är samarbetsvillig." Förväntningar och en viss rädsla genomfor Knorre. Långsamt vände han sig om och såg in i Kobbe Halvhals hårda ögon. I händerna höll han ett blåsrör.

 "Ah, den tredje spindeln kryper fram. Vad har du behandlat vår käre gäst med?" Knorre sökte med blicken efter hur Kobbe kommit in, men han hade sökt bakom varenda draperi i det här rummet flera gånger tidigare och aldrig hittat något. Kobbe hade kommit in bakom Knorre, så Njord borde ha sett något om han inte blivit skjuten först.

 "Jag vill inte ha några fler bortrövanden i natt, så jag försatte honom ur spel för ett dygns tid. Det är allt du behöver veta. Angående det där med mig som den tredje spindeln så måste jag varna dig för att dra förhastade slutsatser. Om du tror att jag är den tredje så kan det mycket väl visa sig att vi har en fjärde."

 "Var det du som berättade för Angelica om Njords förehavanden vid Noris hov?"

 "Det är jag som ställer frågorna här, inte du. Vart förde ni Sture?"

 "Du har en otäck förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt verkar det som. Eller fel plats, beroende på hur man ser det. Om det var du så ska du veta att du begick ett rejält misstag där."

 "Inte ett lika stort misstag som du tror. Inte ett lika stort misstag som du begår när du är på väg att begå högförräderi. Svara på min fråga!"

 "Så det var alltså du... Din inblandning i mina affärer äventyrar hela Ankrikes säkerhet och framtid." Knorres sökande blick hade äntligen funnit vad han letade efter. Ett hål i taket, ett runt hål där taket bara tycktes ha försvunnit.

 Kobbe höjde blåsröret till munnen och avfyrade. Knorre hann inte flytta sig eller ducka, och en svidande liten pil borrade sig in i hans arm. Han väste fram en svordom.

 "Den där var det inget gift på, men jag är trött på att du undviker mina frågor. Jag har hört tillräckligt mycket för att förstå att du och Njord planerar att ta över tronen, och det kommer jag inte att tillåta. Att ni inte litar på varandra är uppenbart, och jag tror inte att han kommer lita på dig mer efter vad som nyss hänt. Är jag ert nästa mål på listan? Ni kommer aldrig få tag på mig. Svara mig Knorre, vad får du ut av det här?"

 "Jag? Jag jobbar för rikets säkerhet och...?"

 "Du kan sluta med det där tramset, det lurar inte någon! Vad har ni gjort med Sture Vitvinge?!"

 Knorre svalde. "Det kan jag inte berätta."

 "Det är ett svar jag inte godkänner," sade Kobbe och laddade med ett nytt skott i blåsröret. Just då bultade det på dörren. Hårt.

 "Du har mer besök, verkar det som. Du får rensa upp din egen skit. Här är en avskedsgåva som tack för dina tillmötesgående svar." Kobbe höjde blåsröret till munnen och skickade iväg ytterligare en svidande projektil som träffade Knorres kind. En fjäderbredd ifrån ögat.

 "Du har inte sett det sista av mig," hojtade Kobbe och flaxade upp till hålet i taket. Mitt framför ögonen på Knorre försvann hålet igen och taket såg ut precis som vanligt.

 Det knackade igen. Det var en herrans trafik här idag. Vem kan det nu vara?

Knorre satt på Hennings tron i tronrummet bakom en bunt papper. Han gav sken för sin dolda betraktare av att arbeta, men i själva verket tänkte han så att det knakade. Vem är den tredje spindeln i vårt stora nät? Vilka avsikter har denne? Kunde det vara Joakim? Min kusin har alltid bara varit ute efter pengar och sällan brytt sig om följderna. En äkta pragmatiker, men inte en sådan som planerar stordåd själv. Kalle och Anders är knappast några intrigmakare heller.

 Carl och Amanda Vitvinge? Att Sture varit en begåvad hovman visste de flesta, men hans färdigheter hade verkat självlärda snarare än ärvda. Carl är äldre än jag själv och börjar bli gammal och skröplig. Amanda är för godhjärtad och uppriktig för att smida planer. Angelica är knappast inblandad i det här spelet som en aktör. Hon är en spelbricka som jag är mycket fäst vid. Inte mer.

 Dolores Svartvinge? Nej, jag vet vad hon planerar och jag räknar inte henne som en tredje part. Hon är mitt och Njords instrument. Helt genomskinlig. Gajolus Snuskfot? Samma grus och korn som Dolores. De skulle ha blivit ett bra par tillsammans. Dolores mans-dödaren och Gajolus bittergubbe. Gajolus maka lever fortfarande, men är Annihila fortfarande i stånd att väva intriger? Det var längesedan man såg henne i korridorerna, vem vet vad hon gör i sin mörka kammare?

 Det utelämnar tre individer innanför slottets murar, om inte tjänarna blandat sig i på något jävla vänster. Tre ankor. Men vem...?

 Hans tankar avbröts av ett lätt knackande på dörren och kort därefter störtade Angelica in. Snabbt stegade hon bort mot skrivbordet där Knorre bänkat sig. "Njord ljuger!" flämtade hon.

 "Vad säger du?" sade Knorre och spelade oroad.

 "Jag hörde honom säga det, jag HÖRDE HONOM! Det är HAN som ligger bakom Stures försvinnande. Eller i alla fall den som planerade att han skulle föras bort. Men det verkar som att Sture försvann av sig själv, innan Svartsnuskarna bröt upp hans dörr!"

 "Lugna dig, lugna dig. Hur vet du allt detta."

 "Jag hörde honom sade jag ju! Jag hörde honom i korridoren, när han pratade med Gajolus och Dolores. Jag hörde dem snacka om hemska saker!"

 "Vad sade de?"

 Och Angelica berättade allt som hänt. Speciellt att hon sprungit in i Kobbe Halvhals och om hur han satt de tre konspirerande ankorna på plats. Knorre fann allt detta extremt intressant.

 "Du måste vara försiktig Knorre, men hålla stenhård koll på vad Njord hittar på och vilka han pratar med," avslutade Angelica. "Jag har berättat detta för Amanda och hon blev överlycklig när hon hörde att Sture lyckats fly innan de tog honom. Hon har pratat med befälet för Redets försvar och inom kort kommer vi att vara väl beskyddade här inne. Tills dess måste du lova mig att vara försiktig!"

 "Min älskade Angelica! Njord är på vår sida! Det är Svartsnuskarna, om vi nu ska kalla dem så, som han lurar."

 "Men jag hörde honom! Han sade att du inte visste eller misstänkte någonting."

 "Tro mig, han är på vår sida. Men jag lovar att jag ska vara försiktig. Allt det där du sade och lite till lovar jag. Du måste lova det samma. Att du smög dig på och lyssnade så där fick ett lyckligt utfall, men det var riskabelt. Du måste vara försiktigare! Jag vill inte förlora dig!" Smärta, sorg och saknad letade sig in i Knorres röst. "Jag vill inte leva utan dig i närheten," viskade han.

 Angelica erfor hur hon riktigt smälte av hans vackra ord, men hon ville inte visa det och vände sig bort. Hon glömde bort att argumentera och pressa honom på information, en glömska som hon sedan kom att få ångra länge och bittert. "Jag vill inte förlora dig heller," sade hon med tjock röst. "Jag har annat att göra nu, jag ville bara att du skulle lova mig att vara försiktig."

 "Jag lovar. Min älskade Angelica," sade han till dörren som small igen.

Knorre plockade upp ett tomt bläckhorn från bordet och slängde det med full kraft mot det svällande draperiet. En svordom, sedan klev Njord fram från sitt gömställe.

 "Varför var du tvungen att höra det där!?" skrek Knorre.

 "För att du döljer saker för mig, din opålitlige, listige lille otäcking! Du vet vad som måste hända nu."

 "Inte än, snälla. Det är för tidigt."

 "Hon måste bort."

 "Det är för tidigt. Hon har inte spelat ut sin fulla roll ännu. Lita på mig, Njord, jag vet vad jag gör! Hon behövs för att fullgöra det vi planerar."

 "Behöver jag verkligen dig?" sade Njord och gick närmare. "Varför dödar jag dig inte här och nu?" Han drog vapnet som han hade hängande vid sidan. Ett vågigt svärd, färgat av blod från otaliga dräpte fiender. "Säg mig det, Knorre min kusin. Min Vän. Varför skulle jag överhuvudtaget tveka att döda dig här och nu?"

"Han vet ingenting," sade en hård mansröst.

 Angelica frös till i steget. Hon hade vadderade kanintofflor på sig som gjorde att hennes steg ljöd tystare än en viskning genom korridorerna. Hon stannade precis innan korridoren svängde kraftigt åt vänster. Hon var fortfarande på andra våningen, tillbaka för att söka upp och prata med Amanda igen. Rösten hon hört tillhörde Njord.

 "Jag är inte övertygad," sade en annan röst. En röst som Angelica kände igen och fick kalla kårar av obehag att krypa längsmed ryggen. Dolores. "Din ankomst skulle ske i hemlighet, ändå verkade inte Knorre särskilt förvånad att se dig."

 "Allt går som planerat," försvarade sig Njord. "Henning är på väg mot Skrägeluls Håla och Knorre, min kära kusin, honom veteligen dröjer jag bara kvar för att hälsa på. Nej, Knorre borde inte vara förvånad över att se mig anlända. Han visste att jag skulle komma, men inte exakt när. Den hemligaste täckmantel man kan klä sig i är öppenhet, därför meddelade jag honom i god tid." Njord skrattade ett elakt skratt. "Han tror till och med att jag gör honom en tjänst."

 "Varför nämnde du inte de här detaljerna för oss? Då hade vi kunnat planera bättre."

 "Ja, du håller alltför mycket hemligt," sade en tredje röst som fick Angelica att nästan vilja börja gråta. Gajolus Snuskfot.

 "Skriftlig kommunikation är farlig, man vet aldrig i vilka händer det kan hamna. Det var en sån detalj som allvarligt hade kunnat skada det vi ska göra."

 "En väldigt oväntad händelse inträffade natten till idag," sade Gajolus med sin släpiga, otäcka röst.

 "Jaså?" Njord lät milt frågande.

 Angelica spetsade öronen ännu mer.

 "Sture fanns inte kvar i rummet när vi kom och skulle hämta honom. Vi hittade inga spår som kunde tala om vart han tagit vägen. Vi undrar: Var det du och Hjorvalt som rövade bort honom? Vart har ni i så fall fört honom?"

 En häftig inandning från Angelica.

 "Jag trodde det var ni som... Hörde ni det där?"

 Rädslan steg inom Angelica som vände om för att börja springa. Hon kom inte mer än någon meter innan det plötsligt tog stopp.

 "Vi är inte ensamma här!" Skrek Dolores gällt och de tre ankorna kom springande runt korridorkröken.

 "Det är ni definitivt inte," sade rösten tillhörande den hon sprungit in i. "I det här slottet är man sällan ensam."

 Hon tittade storögt upp på ankan som hindrat hennes flykt. Kobbe Halvhals.Vart tusan kom han ifrån?

 "Nämen nämen, har man sett! Vilka är det som står här och tjuvlyssnar på oss! Om det inte är Angelica Brandnäbb och Kobbe Halvhals! Vad gör två så förnäma ankor smygande runt i korridorerna om jag får fråga?" Gajolus röst var som en taggtråd insmord i sirap. En högst obehaglig kombination. Kobbe höll fortfarande fast Angelica så att hon inte skulle springa där ifrån.

 "Tjuvlyssnar?" sade Kobbe och lät ögonbrynen skjuta i höjden. "Har ni mörka hemligheter som ni smider i korridorerna mitt på ljusan dag? Er anklagelse får mig att undra: Vad planerar de som är så hemligt och farligt att ingen annan bör få veta? Säg mig medan ni ändå håller på och delar med er av era planer, vart tror ni att Sture tagit vägen? En mycket tragisk förlust det där."

 "Halvhals din tjuvlyssnande råtta! Vad hörde du av vad vi sade!?"

 "Hörde jag er säga någonting åt det hållet? Oklart. Men nu kvarstår inga tvivel om att ni diskuterade vem av er som kom först till Stures sovrum. Säg mig, Fru Svartvinge, vad skulle ni ha gjort med Sture om ni hittat honom?"

 Kobbe stod med ryggen mot väggen med ganska löst åtsittande kläder på sig. De var, konstaterade Angelica, smutsiga. Dammiga. De hade backat bakåt i takt med att de tre arga ankorna närmade sig. När Kobbe sade det där sista blixtrade någonting till genom luften och Kobbe kastades bakåt. I fallet släppte han Angelica, som förfärad steg åt sidan när hon såg en kastkniv nagla fast Kobbes kläder vid väggen. Han såg orädd ut och tittade på Angelica. "Spring," viskade han så tyst att inte de andra kunde höra. "Jag tar på mig det här. Du är oskyldig. Spring!"

 Angelica sprang tillbaka nerför korridoren med kanintofflorna viskande över golvet.

 "Alla Halvhalsar är med mig helhjärtat!" ropade Kobbe efter henne.

 Typiskt en Halvhals att vitsa till det i farans ansikte. Angelica sprang raka vägen till Amanda, som nu omgav sig med så mycket som fem stycken beväpnade vakter, och berättade vad som hade hänt.

Njord svor en lång ramsa och dunkade näven i väggen. Kobbe hade undkommit utan utfrågning. Han hade bara försvunnit in bakom draperiet, och där bakom hade de hittat ett hål stort nog för en anka att krypa igenom. Ingen av de hade någon lust att följa efter in i mörkret och smutsen. Njord tittade på Dolores Svartvinge och Gajolus Snuskfot.

 "Jag rekommenderar att ni posterar ut vakter utanför era sovrum i natt. Ni misslyckades med att tillfångata Sture, och om han nu lever så går ni inte säkra!"

 Han såg fruktan i deras ogon och log inombords. Bortsett från Kobbes tjuvlyssnande så gick det här ypperligt.

Henning, Ulf och Barista tog farväl av de tre uttrarna och de fyra getterna när de väl kommit tillbaka till vagnen. De funderade länge och väl hur de skulle göra nu. Om de skulle fortsätta eller om de skulle vända om. Efter mycket diskuterande och funderande så blev nyfikenheten och äventyrslustan störst, och de beslutade sig för att fortsätta genom den mörka skogen.

Knorre var kluven och visste inte om han ville vakna eller inte. Metaforiskt nog hade solen försvunnit. Himlen hemsöktes av tunga, gråa moln som precis likt situationen i Redet snart skulle braka loss. I samma stund som regnet börjar hamra mot taken så har inte jag och Njord kontrollen över det här längre. Vi har gjort vårt för att sätta igång det här spelet, nu återstår bara ett fåtal små dolda handlingar.

 Att få Sture ur spel först av alla var avgörande. Nu hade de ett stryptag på Carl och Amanda, och ingen utom Angelica kunde nu uppbåda det mod och den kraft som krävdes för att ge spelet en extra sida.

 Knorre hade alltid drömt om detta. Han hade alltid älskat att spela ut andra ankor mot varandra och väva spindelnät där han själv var jättespindeln som höll sig dold. Det var lite som att vara marionettmästare på cirkusen. Han saknade cirkusen som de rest med under några månaders tid när de skulle tillbaka till Redet för att störta Rågbald Snuskfot.

 Ända tills nu hade de spelat helt enligt Svartvingarnas planer, men det skulle det snart bli ändring på. Inte med deras vetskap förstås, då skulle allting gå om intet. Allt handlade om list och lönndom. Två egenskaper som Knorre varje morgon tackade Ankfader och sina föräldrars andar för att han fått. Han och Njord var ganska lika på det sättet. Tyckte om att spela ut folk mot varandra medan man själv agerar i lönndom och med list. Enda skillnaden var att Njord var så brutalt lagd, annars skulle de mycket väl kunna ha varit kusiner. Han vände sig om i sängen.

 Det fanns en hake i det här kalaset. Knorre och Njord och var inte ensamma om att spela det här spelet. Det fanns en tredje part inblandad och det var inte Hjorvalt. En anka i hela slottet visste mer än han borde, och det gnagde i Knorre. På något sätt hade den ankan förmedlat information till Angelica om Njords förehavanden. En potentiellt väldigt farlig pjäs i det här kalaset, men vem kan det vara? Det grämde Knorre att inte veta. Han skulle behöva lista ut det innan de tog nästa steg...

 "Ligger du fortfarande och latar dig?" sade en halvt road kvinnostämma. Knorre spratt till i sängen och satte sig upp.

 "Välkommen in i mitt enkla rum, trots att du är objuden. De är alltid välkommen, vackra Angelica. Har du sovit gott?"

 "Det stinker här inne," sade Angelica och låste dörren.

 "Varför låser du?" sade Knorre oroligt. "Hördu, det där kan misstolkas!" Angelica korsade snabbt de få metrarna som skiljde dörren från sängen. Redan iförd en vacker klänning i senaste Rede-modet.

 Hon fingrade med snörningen över bysten. "Jag trodde att det var vad du ville," sade hon med beslöjad röst. Så tittade hon skarpt på honom. "Men jag kom inte hit för att ha roligt. Jag har digra nyheter och jag måste stämma av hur det går för dig i ditt eget uppdrag."

 "Vad då för nyheter?" sade Knorre nyfiket och satte sig upp i sängen med täcket väl uppdraget.

 "Sture Vitvinge är försvunnen," sade hon hårt. Hon svalde och fortsatte: "Dörren till hans kammare var uppbruten och det fanns spår av blod och andra tecken på våld. Ingen går säker längre, vi måste börja mobilisera oss! Jag vet Knorre, och det vet du också! Vi vet båda att Njord inte kom hit för att återkräva en statlig skatt. Han kom hit för att göra som han gjorde i Norikland, men den här gången är han ute efter mer än att bara agera någons lackej! Han är här för att stjäla tronen och det vet jag! Du måste hålla koll på honom dag och natt. Vad gjorde du själv natten till idag?"

 "Angelica..." Knorre reste sig upp och lät täcket falla av. I bara underkläder gick han bort och omfamnade den anka han älskade som stod där och såg så ensam och miserabel ut. "Angelica..." sade han och vaggade henne i sin famn. Hon gjorde inget motstånd. "Njord Ärrnäbb är min kusin. Han blev glad när han fick uppdraget att rida hit, för på så vis kunde han kombinera uppdrag med nöje och hälsa på här. Han vill ingenting ont. Vi satt och spelade kort igår till sent in på natten, Njord och jag. Hjorvalt var ute och sprang över kullarna och prövade hur han mådde efter giftet som du så urskiljningslöst avsåg skulle träffa min kusin. När försvann Sture?"

 "Långt efter midnatt, gissar vi. Dörren var uppbruten, så någon borde ha hört något om det inte var i den timma då alla sover som djupast. Ni spelade inte kort in i vargtimmen väl?"

 Uppbruten? Intressant... Mycket intressant. "Nej självklart inte! Vi slutade kanske spela ungefär när månen stod som högst på himlen."

 "Var månen full?" frågade hon med ett konstigt tonfall.

 "Nej," svarade Knorre utan att tänka efter.

 "Inte?" sade hon och höjde på ögonbrynet."

 Knorre började svettas och kände sig illa till mods. Han hade försagt sig. Han hade använt månen som någonting de bedömde tiden med, men den hade varit i moln under natten.

 "Det lilla vi såg av månen genom molntäcket var ett litet ljussken, vilket vi bedömde var dess högsta läge för natten. Men jag kan ha fel. Formen gick dock inte att avgöra."

 Angelica verkade nöjd med svaret. Han släppte henne, de gled ifrån varandra och Angelica gick mot dörren igen. Knorre andades ut och sänkte sig sakta ner på sängen.

 "Vi måste börja gå tillsammans hädanefter," sade Angelica. "Ingen går säker längre. Och det var en sak till jag skulle be dig om. Släpp inte Njord närmare än att du hinner fly undan honom vid minsta tecken på fara. Och håll honom ständigt inom synhåll. Han är farligare än du kanske tror."

 Med de orden gick Angelica därifrån och lämnade dörren öppen efter sig. Farligare än jag tror? Jag tror knappast det. Det började regna.

En mystiskt känsla av att någonting närmade sig väckte Angelica, och hon var därför precis vaken när hon hörde snyftanden och springande steg som närmade sig. Hon satte sig upp i sängen just som dörren for upp. Det var en tårdränkt Amanda Vitvinge som rusade in i hennes sängkammare och stängde dörren bakom sig.

 "Amanda? Vad har hänt?"

 "Dörren! Du Måste! Låsa! Dörren!" skrek Amanda och letade efter haspen.

 På en sekund var Angelica uppe ur sängen, och i bara nattlinnet gick hon bort och lade på haspen som Amanda fumlade med. Hon tittade på sin väninna. "Vad är det Amanda?"

 Fru Vitvinge slängde armarna om Angelica och grät. "De har tagit Sture," snyftade hon. "Han är borta!"

 "Vaddå borta? När? Vilka har tagit honom?"

 "Han är försvunnen! Han hade väl inte låst, för de som tog honom bara gick rakt in. Ett litet blodspår på golvet vittnar om våld, och det finns spår som tyder på att han släpats iväg! Vart vet jag inte, för efter första korridoren går spåren upp i rök! Vilka som gjort det? Kan det vara några andra än Njord Ärrnäbb som är här för att utföra Svartvingarnas uppgifter?"

 Rädslan och oron som Angelica gått och lagt sig med kom tillbaka efter att ha motats bort av en utmttad sömn. Hon var trött nu, för det fanns mycket att göra i slottet medan kungen var borta, och det var hon och Knorre som fick göra sitt bästa. Knorre hade inte pressat henne ytterligare i frågan som han tidigare ställt i ett så felaktigt tillfälle. Hade han gjort det hade hon nog inte svarat den här gången heller. Hon hade så mycket annat att tänka på än trassliga kärlekstankar. Hennes oro för Henning hade bara vuxit och vuxit, vilket gjorde henne både ofokuserad och lättretlig.

 "Njord Ärrnäbb..." sade hon dröjande. "Är du säker på att det var han?"

 "Om inte han så i alla fall hans otäcka varg! Och de går ju ingenstans utan varandra. Vargens våta tassar lämnade tydliga avtryck i korridoren."

 Angelica slog handen för näbben. Hon tänkte på brevet som hon hittat i Njords sovrum medan han själv varit ute med Knorre. Brevet som hade avslöjat den där hemska ankans bedrifter vid hovet i Norikland. Brevet där det stått att vargen Hjorvalt i hemlighet tuggat i sig den förre kungen Nori VI's anhängare. En efter en. En efter en...

 "Vi måste sluta gå ensamma. Svartvingarna och Snuskfotarna är ute efter tronen med hjälp utifrån. Vi viktiga ankor måste gå i grupper och alltid ha beväpnade vakter med oss. Om det är krig som de svarta och snuskiga vill ha, då är det krig de ska få!"

 Amandas gråt blev bara starkare. "Jag vill inte vara med om det ska vara så här! Varför måste alla slåss? Det är så himla onödigt. Min stackars Sture..."

 "Vi får hålla ögonen öppna efter Sture. Hittar vi ingen död kropp så får vi utgå från att han lever. Men Svartsnuskarna ska få igen för det här!"

 "Jag vill inte hämnas. Jag har alltid sagt nej till våld. Men de kan inte hålla på och röva bort andra och rentav döda andra ankor bara för att nå tronen. De måste stoppas! Vi måste hålla koll på Njord och bevaka hans minsta rörelser!"

 "Knorre bevakar Njord," sade Angelica, men i samma stund som hon sade det slogs hon av förskräckelse. Knorre kanske redan är borta! "Vi måste söka upp Knorre," sade hon, men hon kände hur hon började bli alldeles kall. Innan det är för sent, lade hon till i sina tankar. Innan det är för sent. Innan allting går för långt.