Dörren gnisslade igen bakom dem. En nyckel vreds i ett lås och dörren gick inte att rubba. Förväntansfulla ögon vändes mot de tre som steg ut ur kaptenens barack. En ljummen kvällsvind slog emot dem.

 "Oskyldig," förklarade Knorre högt och tydligt för den undrande massan.

 "Oskyldig som en katolik," fnös Sergeant Sandor. Knorre hade insett att det var klokast att kalla honom så, istället för att använda hans riktiga, något feminina namn.

 "Oskyldig som en änka," instämde Tor.

 Det viskades i hopen av församlade när de tre ankorna gick förbi. Knorre visste att han var föremål för många av viskningarna. Låt dem prata. De anar ändå inte vad som är i görningen. De stackars små liven vet ingenting om det som pågår i det stora sammanhang där de själva i bästa fall är brickor på ett stort spelbräde.

 Viskningar och ögonkast följde dem varthelst de gick. Ord verkade ha spritt sig snabbt i staden att Knorre var inblandad i något fuffens. Typiskt. Så fort man gör minsta felsteg så vet hela slottet och man möts av hundratals anklagande blickar för saker man inte har något med att göra, men när man gör hundratals geniala gärningar tycks ingen bry sig eller ens lägga märke till det. Varför är det så mycket lättare för folk att visa missnöje än tacksamhet?

 Han avbröts i sina funderingar av den gode sergeant Elsander, medan Tor öppnade portarna in till själva slottet. "Det är en jävla blodig röra där inne. Inte vackert. Jag har aldrig sett något liknande i min karriär som vakt. Det är så... brutalt."

 "Om jag inte visste bättre skulle jag tro att den mäktige Sergeant Sandor var brydd."

 "Passa dig du! Om du spyr där inne av den hemska synen så blir du inte den första, jag säger bara så mycket. Jag försöker förvarna dig så att du inte ska svimma, och du tackar mig med oförskämdheter. Det var jag själv som undersökte rummet när larmet gick. Glöm inte bort att du är anklagad."

 "Jag ska inte glömma att jag är anklagad, hur skulle jag kunna det? Angående att svimma så tror jag inte att det är någon risk, jag har mer koffein i kroppen än en katt har hormoner under parningstid. Det lär hålla mig vid medvetande vare sig jag vill det eller inte."

 "Varför har du druckit så mycket kaffe?" frågade Tor.

  "Glömde jag berätta det? Jag tror jag spenderade halva dagen med att ligga utslagen nere i fängelsehålorna. Kobbe överföll mig med sitt blåsrör och avsåg att söva ner mig i några dagar. Jag visste att han troligen skulle försöka, så jag bälgade i mig koffein i förebyggande syfte."

 "Kobbe anföll dig alltså? Det är en allvarlig anklagelse."

 "Det är vad som hände. Men jag fruktar mer för hans motiv än för hans redan utförda handlingar."

 "Vad för motiv? Vad mer har han gjort?"

 "Det är det jag inte vet. Och just därför skrämmer det mig. Han har något i kikaren."

 "Och en räv bakom örat," instämde Tor, och det avslutade deras samtal.

 Därefter gick de i tystnad. Varje försök att starta ett samtal resulterade i korta svar och pinsam tystnad. Tor gick först, Elsander två steg bakom och ett till vänster och Knorre ett steg höger om Tor. De gick uppför en trappa och sedan åt höger, bort mot tjänarnas kvarter. Udda... Vad skulle Dolores göra på tjänarnas toalett? Hon är inte känd för att beblanda sig med det lägre packet.

 Elsander såg ut att vilja säga någonting, men höll näbben stängd. Det blev istället Tor som upplyste honom om det uppenbara: "Vi närmar oss."

 Tjänarnas korridorer, som annars brukade vara så livliga och fulla av rörelse, låg helt tomma och öde. På lång väg kunde ankorna känna lukten av nyligen avliden anka och nyligen förrättat toalettbesök. Knorre rynkade fruktlöst på näbben. "Har ingen flyttat på dem?"

  "Uppenbarligen inte, smartskaft," snäste Elsander.

 "Det stinker," klagade Knorre, mest för att se hur Elsa skulle reagera. Han blev inte besviken. Ett ilsket ansikte blängde på honom.

 "Det här är ett dass, dummer! Det brukar lukta illa på toaletter, eller skiter du hallon? Någon har dött här, och det är inget att skämta om! Så ta din extremt trånga skalle och koppla bort några celler, innan det börjar lukta bränt här också!"

 "FFFF, OHH! Det sved!" utbrast Knorre innan han hann stoppa sig själv. "Skiter jag hallon? Nej Elsa, jag måste faktiskt säga att.. det gör jag inte. Hade jag gjort det så skulle alla känna mig som en man som åt upp min egen skit."

 "Håll käften! Håll käften!"

 "Jag kan sätta mig och bajsa här och nu om du inte tror mig."

 "Du provocerar min sergeant och skämtar alldeles utanför mordplatsen. Är du oberörd av att tre ankor brutalt mördats? Och att du själv står anklagad för morden."

 "Jag börjar tro att han är oskyldig," sade Sandor. "Han är fan för dum för att mörda folk,"

 Knorres tunga hade lossnat och ville inte stanna. "Du förstår, sergeant, att sådant tänkande är fruktansvärt farligt i ditt läge. En man med din enorma rutin borde vid det här laget veta att det är de som verkar korkade och dumma som är mest benägna att begå grova brott. Jag är förstås oskyldig så på den punkten har du rätt, men ditt resonemang... rent ut sagt så stinker det värre än det gör från dasset."

 Tors känga i baken fick Knorre att nyktra till något. "Mitt tålamod börjar tunnas ut," varnade vaktkaptenen. "Vill du så gärna se häktet från insidan?"

 "Självklart inte. Led vägen, kapten."

 Tor suckade och gjorde som Knorre bett honom. Troligtvis inte på grund av just Knorres yttrande. Med en blick som kunnat skingra vattenmassor följde Elsander efter.

 Bakom en dörr fanns fem toalettbås. Fyra av de dörrarna var stängda. Den femte var öppen, och nära hålet där inne framträdde en syn som ingenting kunnat förbereda honom på. Det var blod överallt. Tre ankor hade blivit våldsamt mördade med sina diverse livsvätskor sprutande åt alla håll. Blod blandades med urin på väggar och golv, stanken av dassets alla dofter blandat med dödens tjocka lukt tycktes stocka sig i halsen. Mitt på golvet i rummet fanns även en hög av en söndertuggad, återuppstnden före detta måltid. Det var på gränsen att Knorres egen gjorde den sällskap. Det var inte bara koffeinet och Kobbes sömngift som gjorde honom yr och illamående.

 Tor hade hela tiden stått och betraktat honom. "Inte du alltså?" utdömde han av uttryck och kroppsspråk.

 "Inte jag," flämtade Knorre. "Vem i helvete kan ha gjort det här?"

 "Frågan är inte som i helvete som kan ha gjort det, utan vem här i Redet som kan ha gjort detta... detta hemska, obeskrivliga brott!"

 "Dödsorsak?"

 "Uppenbar," sade Tor och viftade sorgset med ena vingen. "Brutalt knivhuggna ett flertal gånger med en vågig klinga. Förslagsvis den som sitter nerborrad i den ena vakten. Leffe var hans namn. Lustigare än han var listig, men ändå en fullgod vakt, på sitt eget sätt. Och Jappe. Som yin och yang de båda. Och nu har deras blod fläckat ner dessa väggar för all framtid."

 "Hur är er uppfattning om att det har gått till?"

 Tor suckade och sneglade på Elsander. Åter stursk var det Sergeant Sandor som tog till orda: "Någon ligger i bakhåll inne på den här toaletten. Dolores kommer in, och vår lönnmördare försöker övermanna henne. Leffe och Jappe som står utposterade här utanför hör bråket och kommer inrusande. Vår gärningsman är precis klar med sitt illdåd, dödar brutalt de båda vakterna och flyr från platsen osedd. Genom att ensam ha lyckats övermanna två vakter måste vår gärningsman var mycket skicklig med sin klinga. Njord Ärrnäbbs klinga."

 ...

 Knorre tittade på Tor. "Var detta verkligen vad Redets elitvakter lyckades komma fram till under en professionell utredning. Ska man skratta eller ska man gråta?"

 Sandor skrattade i alla fall inte. "Berätta du hur det gick till då, om du nu vet så mycket! Var det du som gjorde det kanske?"

 "Det var inte jag som gjorde det, men jag kanske kan hjälpa vakterna några mil på traven. Varför skulle någon vilja överfalla någon på toaletten? Vem ligger här och lurpassar i hopp om att en förnäm adelsdam ska komma hit och lätta på trycket, en adelsdam som aldrig tidigare skådats i tjänarnas kvarter. Vakternas vapen, om ni inte märkte det, är fortfarande kvar utanför dörren, så era briljanta vakter måste släppt allt de hade för händer för att rusa in hit och undersöka. Troligtvis hörde de någonting. Obeväpnade skulle vem som helst med ett vapen ha kunnat döda dem. Mina frågor är alltså: Vad gjorde Dolores Svartvinge här? Hur visste mördaren att hon skulle komma just hit, eller visste han det? Hur kom mördaren undan utan att någon såg honom/henne? Och varför i hela friden anklagar folk mig för det här?"

 "Så du förnekar alltså..."

 "JA!"

 "Bra, då var det ur världen." Tor såg lättad ut. "Så vem gjorde det? Och hur?"

 Sergeant och Kapten såg båda på Knorre som om han visste allting. "Jag vill ha ett ord i enrum med min kapten," sade Elsander. "Stanna och se vad du kan utröna. Vi litar på dig nu."

 Skillnaden i tonfall och inställning var så enorm att Knorre nästan helt tappade andan. "Jaha..." var allt han hann säga innan de högt uppsatta vakterna försvann ut genom dörren. Kvar fanns två döda dassvakter och en mördad adelskvinna. Det var först efteråt som Knorre skulle klandra sig själv för sin fåfänga.

 Nyfiken som han var och med oron gnagande inom sig närmade han sig de döda. Långsamt, för att inte halka i de äckliga vätskorna. Blod och urin blandade sig med spyor och avföring och gjorde färden framåt hal och stinkande. Liket av Jappe låg närmast honom, de två andra låg närmare toaletthålet. Knorre började illamående treva och undersöka Jappe. Hans ansikte var förvridet av smärta och förvåning och otäcka sår täckte hans kropp. Hals, bröstkorg och ända var uppskurna och hade läckt mer blod än Knorre trodde kunde rymmas inne i en anka. Dessvärre var halsen så illa uppskuren att det inte gick att styrka hans teorier. Han hittade inga rester från den pil han letade efter.

 Vakternas röster sipprade in genom dörrspringan de lämnat öppen. Om Knorre varit hade lagt åt det håller skulle han ha kunnat tjuvlyssna. Men nu var han inte en sån som var sådan, istället letade han efter bevis som han hoppades inte finna. Jappe innehöll inget av vad han var ute efter, så han tog sig vidare till Dolores.

 Det var en stor skillnad i ansiktsuttryck mellan de två vakterna och Dolores Svartvinge. Medan vakterna såg överraskade och plågade ut verkade Dolores nästan fridfull. Som om hon sov. Döden gör alla vackra. I en stund. Ända tills förruttnelsen tar fart och förvandlar vad som en gång var vackert till någonting groteskt och hemskt. Om jag var nekrofil som min kusin Anna så skulle jag värderat den här stunden ensam med tre lik högt. Tanken gjorde honom äcklad nästan mer äcklad än lukterna och sceneriet.

 Vapnet låg till en fjärdedel instucket i Leffes lik. Det blänkte vått och rött av blod längs det krokiga bladet. Det var ett vapen som tidigare riktats mot Knorre själv. Han hade varit rädd då. Han var rädd nu också, rädd för de val han gjort, de beslut han fattat och det som kanske skulle komma att hända.

 Dolores var täckt med blod även hon, men hon var störande vacker där hon låg. Hon är vackrare död än levande, tänkte Knorre bestört. Täckt i blod och med bajs i byxan, hon är vackrare nu än hon någonsin varit. Han strök undan några blodiga fjädrar...

 ...och ryggade tillbaka. Hon var fortfarande varm. I ögonvrån såg han en rörelse och ett par svarta ögon som fladdrade öppna. Döden på dasset... hann han tänka. Döden på dasset reser sig för att ta mig med till nästa värld. Dolores svarta ögon, så fulla av illvilja och triumf, stirrade på honom. Hon slickade sig om munnen, drog klingan ur Leffes kropp och stack klingan djupt in i Knorres sida. Om något ljud undslapp honom hörde han det inte själv. Allt han såg var Dolores svarta ögon och den blänkande svärdsdolken. Den glänste. Av hans blod nu, insåg han, men inte bara av blod. Klingan var täckt av gift. "Du kommer inte komma undan med det här," lyckades han stöta fram. Hans snabbt domnande händer greppade dolkens skaft och försökte utan framgång rycka ur den. "Dolores... Du var vacker när du var död."