Det var eftermiddag och magarna knorrade när Barista äntligen blev klar med sin långa berättelse. En stund följde då Homeros jobbade med tonsättningen och hexametern. "En ryttare kom en kväll till Redet i mörkaste timman," skanderade han. "Ryttaren var Njord från Norikland kommen med bud."

 "Vi har mer jobb framför oss," sade Barista. Sedan Mero dragit loss spikarna, släppt ner honom på marken och arbetat outtröttligt med hans berättade historia hade Barista börjat lita omåttligt på skalden. "Vi måste besöka Agnes skultörstudio innan Det blir mörkt ute."

 "Oj jösses, tiden har sprungit iväg en berusad kossa. Du glömde säga vad du skulle ha det där ankhuvudet till."

 "Jag vet faktiskt inte det själv. Det var Ulf som sade att jag skulle se till att det blev gjort. Och nu är det inte gjort!"

 "Det är inte försent än. Vi kan fortfarande ta oss dit."

 De gick ut ur huset och ställde sig och blinkade som två ugglor. Det var ljusare ute än de trott, eller i alla fall mycket ljusare än inne i det mörka, förbommade huset. Solen var på väg ner bakom de västra bergstopparna, men än var det en god stund kvar till skymningen. Himlen var mycket vacker, och dagens hetta började tyna bort till en mera behaglig varm sommarkväll. Men Barista hade inte tid att stå och njuta, alltför mycket tid hade redan spillts.

 Medan de vandrade längs gatorna och Barista tänkte tillbaka på dagen så kom han för att fråga en sak: "Varför tittade folk på mig sådär när jag flög? Brukar inte folk flyga i den här byn?"

 "Det var inte din flykt de anmärkte på. Det var din storlek. Det finns inga halvankor bosatta här i byn. Alla som är mindre än oss vanliga ankor bor uppe i Två och en Halv Mans Grotta. Det var därför de pekade och undrade."

 "Varför...?"

 "Fråga inte mig. Min misstanke är att de behöver halv-ankor för att lotsa in djuren som ska in i grottan, så att de kan gå in som två och en halv man." Homeros hade tagit av sig sina svarta kläder och lagt dem i en ryggsäck. Nu hade han istället på sig en mycket färgglad dräkt som markerade honom som en sångare, och harpan höll han väl synlig. De få ankor som gick ute på gatorna kände alla igen honom och hälsade vänligt. Barista fick dock undrande blickar efter sig varhelst han gick.

 Efter en liten tids vandrande fick de syn på ankan av skulpterad sten som utmärkte Agnes Ateljé. "Du vet vad du vill ha nu va grabben?"

 "Ja. Ett ankhuvud av dun och fjädrar."

 Homeros skakade på huvudet. "Det är ett himla konstigt sammanträffande att ni kommer hit och vill ha samma sak av samma person som Hennes Sammansvurna."

 "Samma...!? Varför berättade du inte det här med en gång?"

 "Det var ju därför jag följde efter dig från början. Av den anledningen och för att du var en liten anka. Jag har för mig att jag berättade det också, att de kommer hit en gång var tredje månad och vill ha ett ankhuvud tillverkat. Tiden var rätt, så jag trodde att du var en av dem."

 Full av tvivel gick Barista in på grusgången som ledde fram till ateljén. Den låg på norrsidan av kullen, och den sjunkande solen lyste upp den skulpterade stenankan med ett rosa sken så att den såg ut att vara gjort av granit.

 Inbjudan att stiga in kom direkt efter att han knackat, och Barista gjorde som han blivit ombedd. En medelålders kvinna synade honom kritiskt när han klev in, men när hon fick syn på Eros sken hon upp. "Vad önskas?" frågade hon milt, vänd till Homeros.

 "Den lille ankan här har något han önskar få tillverkat. Du är van vid att tillverka detta åt små ankor har jag förstått."

 "Ja, men aldrig under ditt vakande öga. Hur vill ni ha det den här gången då?"

 "Tillverkat av dun och fjädrar," sade Barista. "Det ska vara stort och ganska lätt, och mycket livlikt."

 Agnes tittade slött på honom. "Jaha? Vem ska ankhuvudet efterlikna? Ett fårat kvinnoansikte som tidigare eller?"

 Barista tänkte efter. "Nej, ett stiligt mans-ansikte."

 "Ah, en ny stil. Mycket vågat. Jag kan nog ha detta ting tillverkat och färdigt i övermorgon, om det passar min lille herre."

 "Kan du ha det färdigt imorgon dag?"

 "Är du galen?! Hur skulle jag kunna hinna det?"

 "Det är ditt problem," sade Barista som den hårda förhandlare han egentligen inte var. "Du är proffset här, du får se till att hinna på något sätt. Imorgon ska den vara klar, och vi kan betala dig väl för ditt arbete. Du gör..."

 "Ja, jag gör byn en jättestorstor tjänst, blaha blaha och allt det där tjafset," spottade hon fram. "Kom och hämta huvudet vid middagstid imorgon så ska det vara färdigt. Och glöm inte ta med de där pengarna du just nämnde, under de här förhållandena är jag inte billig."

 "Förträffligt!"

 Barista var glad att komma därifrån. Agnes hade en väldigt genomträngande blick och han hade kännt sig ännu mindre än han egentligen var. Han kunde knappt tro att det fungerat. Han kände blicken på sig hela vägen ut genom dörren.

 Tillsammans gav sig han och Homeros tillbaka till den Runda Osten.