En dröm om ett svunnet förflutet följde efter mig denna morgon. En vacker dröm, men ändå oroväckande. Det var en trött och urladdad Jon som klev upp ur sängen vid nio-tiden denna vackra morgon. Lika urladdad som vädret. Det måste vara något speciellt med timmarna som följer på ett åskoväder. Själv blir jag i alla fall helt utmattad.

 Dagens första uppdrag blev att ladda hem och titta på avsnitt 6 av den utmärkt filmatiserade versionen av George RR Martins klockrena Song of Ice & Fire. Jag konstaterade att jag också vill ha en krona av guld, men att jag föredrar den i fast form. Och att jag vaknade betydligt bättre än en av mina favoritkaraktärer som höll på att rulla över kanten till en säker död. Sedan insåg jag överraskad att klockan sprungit iväg och det riktiga uppdraget för dagen väntade. I en plasthink nere i köket hade några liter maskrosvatten stått till sig i några dygn och var redo att blandas ihop med godare ingredienser. Jag silade bort de underligt doftande, kokta maskrosorna i en metallkastrull och var snabb att addera två kilo farinsocker och ett paket jäst. Plötsligt fylldes köket av en julig doft, som inte blev sämre av att apelsinklyftor var nästa ingrediens att fara i kastrullen. Citron gjorde snart soppan sällskap och nu står vinet på jäsning. Om tre veckor ska det silas och hällas på flaska, för att vara klart ungefär lagom till jag försvinner hemifrån.

 För hemifrån ska jag! Idag fick jag det underbara beskedet att både jag och kusin Elias blivit antagna uppe på Brunnsviks nyutformade skrivarlinje. Ett underbart besked för oss som gått och undrat i över en vecka om vi skulle komma in eller inte. Egentligen var vi förstås aldrig riktigt oroliga; Vem skulle de plocka in på linjen om inte oss? Ändå var vi ödmjuka och visste att även de bästa kan begå grova misstag. Jag har ju själv begått några i mina dagar, vilket med all önskvärt tydlighet måste vara en bekräftelse av antagandet. Vi har dock en tendens både Elias och jag att förbereda oss för det värsta. Helt i onödan, visade det sig denna gång! Och detta glada besked tänker jag fira. Hur? På ett speciellt vis. Jag tänker gå ut i vårt kyliga uthus, lägga mig i vårt för året nya badkar och njuta av en kall cider i ett varmt badkar i ett kallt rum. Sådana underbara kontraster ger mig gåshud!

 Det är inte enbart för att fira det glada beskedet som jag lägger mig i badet. Jag behöver tvätta av mig för jag känner mig smutsig. Jag är inte någon sunkbunke egentligen, men efter vad jag bevittnade i afton måste jag bada bara för att! Idag var nämligen Ronneby Orienteringsklubbs ungdomars favorit-tillfälle! Det årliga träskracet! Jag gick dit med inställningen att: Jag håller mig lite i utkanten, för jag misstänker att barnen gärna vill 'kasta skit' på den ledare som gör sitt bästa för att drilla dem till äkta orienterare. Jag kom med oömma kläder och glatt humör, men visste att om jag ska kunna köra bilen hem så måste jag vara försiktig.

 Åt helvete med de planerna! :D När jag såg vad som pågick i områdets blötaste mosse kunde jag inte låta bli att ryckas med! Mossen såg så inbjudande blöt och lerig ut, och jag älskar att umgås med glada barn, så jag for i mossen utan vidare tanke. Jag var dock vis nog att lägga av mig alla känsliga värdesaker innan jag anslöt till barnen.

 Vilken kväll! Det var det mest fascinerande jag varit med om på länge! Träskrace fanns aldrig 'på min tid' så jag är inte uppvuxen med att hoppa runt och smutsa ner mig, men barnen såg ut som om julen var extremt tidig. De hoppade och skuttade runt, kastade lera på mossa och badade i de djupaste lerhålen. Barn som annars verkar tycka det mesta är tråkigt skiner upp som månar och rullar sig i skiten som om det var honung. Förundrad och överväldigad av detta fenomen kunde jag bara stå och stirra. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte lite skit under naglarna det här handlade om, nej här var det inställningen 'blötast vinner' som gällde. Och en av ungarna tog tydligt första priset som Kung Träsksnusk. En krona av mossa och lera dubbelt så stor som hans huvud, ett guldäpple av finaste mossa och en spira av tallplanta, samt klädd i lera från topp till tå (fast tårna syntes inte under all lera) så såg kvällens kung ut.

 Det verkligt intressanta var tillfället då ungarna grävde ner sig så djupt i leran att de inte kunde ta sig upp igen. Det var då Kapten Krullis (mitt gamla smeknamn, baserad på min krulliga frisyr och ingenting annat) fick rycka in och rycka ut ungar med ploppande läten. Vid ett tillfälle gick det fel (jag misstänker att det var avsiktligt) och mitt grepp om den räddades handled gled mig och händerna. Min häck gjorde därefter ett lagom stort avtryck i träskets mossa. Som den hjälte jag är borstade jag dock bara av mig, reste mig upp och fällde den heroiska kommentaren: 'Hoppsan! Ja, som man bäddar får sitta.' Därefter bytte jag till ett par andra byxor som jag förutseende nog tagit med mig och körde bilen hem barfota då både strumpor och skor var alldeles genomblöta.

Som sagt, dagens fascinerande lärdom var att ungar älskar att skita ner sig, så länge andra och blir skitiga och de gör det med flit. Det verkar finnas någon underlig koppling mellan bus och underhållning inbäddad i smutsen som de ikväll älskade att rulla sig i. Hoppas att några av alla er där ute haft en tillnärmelsevis lika intressant dag som jag, så här dagen efter en åskurladdning. Om inte: Ha en bra dag imorgon! Det blir en ny dag, om inte annat. Puss & Kram allesammans! Nu ska jag ut i kylan, lägga mig i det där varma badet och fira med den där kalla cidern och den underbara kontrast som utgörs av när värme möter kyla.

 God natt! :D

Snabbt som vinden som tjöt utanför slottet pilade mor och son fram genom dunkelt upplysta gångar. De hade inte tid att smyga genom väggarna, de sprang i korridorerna. Kobbe hade berättat allt för Rut om sina planer och de av hans handlingar som lett fram till att Dolores hittades på toaletten. Som den beskyddande och omtänksamma mor hon innerst inne var hade hon lyssnat uppmärksamt och inte sagt ett ord av anklagelse. För det var Kobbe otroligt tacksam. Han visste dock att strömmen av vad hans mor ansåg skulle komma senare i stadiga stötar. Men Rut vad högst rationell och visste att sådant kunde gott vänta. Nu var det bråttom.

 Timman började bli mycket sen och de flesta ankor hade hunnit dra sig tillbaka till sina rum med varsin passande stor eskort av vakter. Även Redet stod tyst om natten.

 Därför ekade deras steg desto mer ödesmättat där de sprang för att rädda livet på en de frukstade redan var döende. Den som skulle rädda båda länderna Ankrike och Norikland från krig var i fara, en fara han försatts i av den som fram tills igår varit Redets hemliga hjälte. Kobbe, som fram tills igår alltid sett sig själv som en hjälte, hade ristat sin egen dödsruna över sin heder. Över en dag hade han förvandlats till en smygande, svart riddare till en svarthjärtad man som planerade högförräderi. Vad hände på vägen? Endast Kobbe själv vet, och hans skam är fortfarande för stor för att han ska vilja svara på den frågan. Nu vill han koncentrera sig på att hinna i tid. För han vet att om de inte hinner stoppa giftprocessen så kommer Knorre inom in timme att vandra bortom all hjälp i sin sökan efter liv. Moderns blod hette giftet. Dess syfte var ursprungligen euthanasi, men många använde nu för tiden drogen till mindre ädla syften. Av själviskhet, av hat eller andra onda egenskaper. Kobbes plan hade varit att använda det av maktbegär och girighet. Nu sprang han med hjärtat i halsen, benen på ryggen och svansen mellan benen. Han var glad att ankor saknade faktiska svansar.

 Det var som att springa i en mardröm, och målet de till slut nådde var inte stort bättre. En öde korridor i tjänarnas kvarter och oroliga röster från toaletten där han visste att dådet skulle begås. Om det inte redan inträffat. Han vräkte upp dörren helt och hållet.

 Ljud av Ruts senaste måltid på väg åt fel håll ramade in det fruktansvärda skådespelet som mötte deras ögon. Kobbe hade själv orsakat delar av det och lyckades därför hålla maten nere, men även han upplevde det som ett klubbslag i huvudet och var nära att falla till marken. Vi kom för sent.

 De två stackars oskyldiga vakter han kallblodigt mördat låg ungefär där han lämnat dem. Deras blod var överallt. Han hade varit noga med att spilla så mycket som möjligt och undanröja spåren efter hans pilar. Nu kändes allt bara... onödigt. Meningslöst.

 Han kunde inte minnas att han sjunkit ner på knä, men när de två högt uppsatta vakterna drog upp honom förstod han att han måste ha ramlat. Knorre hade Njords vapen djupt intryckt i sidan. Den såg inte ut att ha träffat någonting vitalt och det såg inte ut att rinna särskilt mycket blod från såret. Han behöver en läkare. Och han behöver motgift.

 Dolores var försvunnen. Precis som jag sade åt henne. Kobbe kunde inte låta bli att börja gråta. Allting var hans fel, han hade ställt till med det här. Och de som blev lidande av hans korkade beslut blev bara fler och fler. Knorre var inte vid medvetande, men det märktes att han led.

 "Han klamrar sig fortfarande fast vid livet," sade Kobbe och försökte hålla rösten stadig. Den darrade lik förbaskat. "Ta honom till en läkare, han behöver läkevård genast! Det där hugget ser hemskt ut, men han lever fortfarande!" Inte länge till om vi inte agerar fort. Vakterna stod bara och stirrade. En av dem rörde på munnen.

 "Nu!" kraxade Kobbe.

 "Du ger inte oss order, Halvhals. Vi måste ta reda på vad som hänt här."

 "Det kan vänta, till skillnade från Knorre. Han behöver hjälp NU! Hämta hit en läkare omgående. Den bäste!"

 Sergeant Sandor lämnade rummet efter en lång blick på Kobbe. Den unge Halvhalsens hjärta höll på att brista. Han hade betalat Sandor för att se till att Knorre lämnades ensam med Dolores inne på toaletten, samt att han gjorde allt i sin makt för att rikta anklagelser åt Knorres håll. Kaptenen rörde sig mot likhögen.

 "Rör inte vapnet!" skrek Kobbe. "Om du drar ut det så kommer mängder av blod att följa efter. Han har inte råd att bli av med mer än han redan förlorat. Dolken är förgiftad."

 Kapten Tor vände sin genomträngande blick mot honom. "Och hur vet du allt detta?  Du kommer in hit och ger oss order, sedan berättar du saker som ingen hunnit konstatera ännu..."

 "Vi hinner inte det nu, hans tid rinner ut!"

 "...och du avbryter mig. Jag skulle bett mina mannar att gripa dig på plats här och nu, men jag har inga mannar och verkar bli tvungen att göra det själv. Ger du dig frivilligt eller måste jag fälla dig till marken med våld?"

 "Ingendera! Bara släpp mig nu och håll dig borta från kropparna, så ska jag förklara allt i sinom tid. Min mamma kan förklara för dig. Jag kommer tillbaka hit så fort jag kan."

 Utan att spilla mer tid än så satte han iväg där ifrån. Han brukade inte tillbringa mycket tid på sitt eget rum, men idag var en dag som inte innehöll mycket av det vanliga. I egenskap av Mäster Halvhals visste alla att han inte gick att finna om han inte ville bli funnen, och hans rum och kontor stod ofta öde. De hemliga gångarna var hans hem. Det var dock inte dem han använde sig av nu. De stora breda korridorerna gick mycket snabbare att springa i och var redan upplysta. Han flög uppför trapporna till andra våningen och sprang allt vad han orkade mot sitt eget rum. När han kom fram fick han dock syn på något som fick hans nyligen hårt pumpande hjärta att sluta slå. Dörren till hans rum stod öppen.