En dröm om ett svunnet förflutet följde efter mig denna morgon. En vacker dröm, men ändå oroväckande. Det var en trött och urladdad Jon som klev upp ur sängen vid nio-tiden denna vackra morgon. Lika urladdad som vädret. Det måste vara något speciellt med timmarna som följer på ett åskoväder. Själv blir jag i alla fall helt utmattad.

 Dagens första uppdrag blev att ladda hem och titta på avsnitt 6 av den utmärkt filmatiserade versionen av George RR Martins klockrena Song of Ice & Fire. Jag konstaterade att jag också vill ha en krona av guld, men att jag föredrar den i fast form. Och att jag vaknade betydligt bättre än en av mina favoritkaraktärer som höll på att rulla över kanten till en säker död. Sedan insåg jag överraskad att klockan sprungit iväg och det riktiga uppdraget för dagen väntade. I en plasthink nere i köket hade några liter maskrosvatten stått till sig i några dygn och var redo att blandas ihop med godare ingredienser. Jag silade bort de underligt doftande, kokta maskrosorna i en metallkastrull och var snabb att addera två kilo farinsocker och ett paket jäst. Plötsligt fylldes köket av en julig doft, som inte blev sämre av att apelsinklyftor var nästa ingrediens att fara i kastrullen. Citron gjorde snart soppan sällskap och nu står vinet på jäsning. Om tre veckor ska det silas och hällas på flaska, för att vara klart ungefär lagom till jag försvinner hemifrån.

 För hemifrån ska jag! Idag fick jag det underbara beskedet att både jag och kusin Elias blivit antagna uppe på Brunnsviks nyutformade skrivarlinje. Ett underbart besked för oss som gått och undrat i över en vecka om vi skulle komma in eller inte. Egentligen var vi förstås aldrig riktigt oroliga; Vem skulle de plocka in på linjen om inte oss? Ändå var vi ödmjuka och visste att även de bästa kan begå grova misstag. Jag har ju själv begått några i mina dagar, vilket med all önskvärt tydlighet måste vara en bekräftelse av antagandet. Vi har dock en tendens både Elias och jag att förbereda oss för det värsta. Helt i onödan, visade det sig denna gång! Och detta glada besked tänker jag fira. Hur? På ett speciellt vis. Jag tänker gå ut i vårt kyliga uthus, lägga mig i vårt för året nya badkar och njuta av en kall cider i ett varmt badkar i ett kallt rum. Sådana underbara kontraster ger mig gåshud!

 Det är inte enbart för att fira det glada beskedet som jag lägger mig i badet. Jag behöver tvätta av mig för jag känner mig smutsig. Jag är inte någon sunkbunke egentligen, men efter vad jag bevittnade i afton måste jag bada bara för att! Idag var nämligen Ronneby Orienteringsklubbs ungdomars favorit-tillfälle! Det årliga träskracet! Jag gick dit med inställningen att: Jag håller mig lite i utkanten, för jag misstänker att barnen gärna vill 'kasta skit' på den ledare som gör sitt bästa för att drilla dem till äkta orienterare. Jag kom med oömma kläder och glatt humör, men visste att om jag ska kunna köra bilen hem så måste jag vara försiktig.

 Åt helvete med de planerna! :D När jag såg vad som pågick i områdets blötaste mosse kunde jag inte låta bli att ryckas med! Mossen såg så inbjudande blöt och lerig ut, och jag älskar att umgås med glada barn, så jag for i mossen utan vidare tanke. Jag var dock vis nog att lägga av mig alla känsliga värdesaker innan jag anslöt till barnen.

 Vilken kväll! Det var det mest fascinerande jag varit med om på länge! Träskrace fanns aldrig 'på min tid' så jag är inte uppvuxen med att hoppa runt och smutsa ner mig, men barnen såg ut som om julen var extremt tidig. De hoppade och skuttade runt, kastade lera på mossa och badade i de djupaste lerhålen. Barn som annars verkar tycka det mesta är tråkigt skiner upp som månar och rullar sig i skiten som om det var honung. Förundrad och överväldigad av detta fenomen kunde jag bara stå och stirra. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte lite skit under naglarna det här handlade om, nej här var det inställningen 'blötast vinner' som gällde. Och en av ungarna tog tydligt första priset som Kung Träsksnusk. En krona av mossa och lera dubbelt så stor som hans huvud, ett guldäpple av finaste mossa och en spira av tallplanta, samt klädd i lera från topp till tå (fast tårna syntes inte under all lera) så såg kvällens kung ut.

 Det verkligt intressanta var tillfället då ungarna grävde ner sig så djupt i leran att de inte kunde ta sig upp igen. Det var då Kapten Krullis (mitt gamla smeknamn, baserad på min krulliga frisyr och ingenting annat) fick rycka in och rycka ut ungar med ploppande läten. Vid ett tillfälle gick det fel (jag misstänker att det var avsiktligt) och mitt grepp om den räddades handled gled mig och händerna. Min häck gjorde därefter ett lagom stort avtryck i träskets mossa. Som den hjälte jag är borstade jag dock bara av mig, reste mig upp och fällde den heroiska kommentaren: 'Hoppsan! Ja, som man bäddar får sitta.' Därefter bytte jag till ett par andra byxor som jag förutseende nog tagit med mig och körde bilen hem barfota då både strumpor och skor var alldeles genomblöta.

Som sagt, dagens fascinerande lärdom var att ungar älskar att skita ner sig, så länge andra och blir skitiga och de gör det med flit. Det verkar finnas någon underlig koppling mellan bus och underhållning inbäddad i smutsen som de ikväll älskade att rulla sig i. Hoppas att några av alla er där ute haft en tillnärmelsevis lika intressant dag som jag, så här dagen efter en åskurladdning. Om inte: Ha en bra dag imorgon! Det blir en ny dag, om inte annat. Puss & Kram allesammans! Nu ska jag ut i kylan, lägga mig i det där varma badet och fira med den där kalla cidern och den underbara kontrast som utgörs av när värme möter kyla.

 God natt! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...