Den kvällen sågs Hjorvalt lämna borgen, fullt synlig för alla som råkade befinna sig i närheten av hans bana. När han sprang förbi folk uppstod en tryckande tystnad, men när han farit förbi och ut genom stadens murar var det som om någon hällt champagne i ett glas alltför fort. Kolsyran bubblade över kanterna och stadens invånare började viska och spekulera. "Den vargen hade bråttom", "Vart ska han nu?", "Är Njord från vettet som släpper ifrån sig sin livvakt?" Men frågan som ställdes allra mest bland invånarna var: "Vad kommer hända nu? Vad betyder det här?" Att Kobbe Halvhals tidigare samma dag smygit ut ur borgen, ut till stadens skumma butiker och sedan in igen, det var det ingen som fäste någon uppmärksamhet vid.

 Ingen visste förstås svaret, och när vargen lämnade borgen rådde delade känslor. Alla var glada att ha den stora köttätande besten utom synhåll, men många var oroliga över det okända och oförklarliga i händelseförloppet. Ända tills en klok anka sade: "Han ska nog bara ut och jaga," och snart spreds ordet att vargen var hungrig och skulle ut och jaga, och så var det inte mer med det. Folket var tacksamma över en så enkel lösning och kastade sig girigt över möjligheten, men innerst inne visste många nog att så inte var fallet.

 Hur som helst så grät ingen över vargens försvinnande, och kvällen återgick till vad som var normalt för en sensommarkväll. I alla fall på stadens gator. Själva borgen Redet var en helt annan femma.

 Oron var stor i Redets korridorer. Alla konspirerande ankor anade att någonting lurt var på gång, nu när Njord så plötsligt skickat iväg Hjorvalt från sin sida. Vakterna var förstås lättade att slippa det stora farliga odjuret, men de var inte mindre avslappnade för det. Även de hade börjat inse att något inte stod rätt till.

 "Jag kan inte säga att jag är ledsen över att den är borta," sade den ena vakten till den andra. De hade det betungande uppdraget att vakta toaletterna på nedervåningen, och deras känslor över detta uppdrag var delade.

 "Han hade väl ändå inte drabbat oss här?" undrade Leffe högt, den mindre skarpsinnige av de trubbiga svärd som utgjorde Redets säkerhet. "På dasset, menar jag. Jag har aldrig hört talas om någon som äter upp någon som går på muggen."

 "Det är inte bara vargen vi vaktar folk mot," svarade Jappe, tänkeren av de båda. "Vi två vakter skyddar ädla ankor från andra ankor."

 Leffe gjorde ett uppenbart försök att förstå, vilket resulterade i en skruvad min och en lätt röklukt. "Hur avgör vi vilka som är vad? Ädla och andra?"

 "Det behöver vi inte. Vår uppgift är att se till att ingen dödar eller skadar eller hotar någon annan medan vi hör. Du skulle bli förvånad över vad som kan hända under ett enkelt toalettbesök."

 "Det skulle du också bli," sade en munter röst som alldeles uppenbart hört vad de pratat om. Instinktivt rätade vakterna på sig och gjorde sina hillebarder redo och vände sig mot ljudkällan. En brett leende anka med en betydligt mindre hals än alla andra ankor.

 "Du. Halvhals! Du smyger dig på vakter och tjuvlyssnar! Varför tar du inte och berättar vänligen för oss vad som hände där inne?"

 "Visst, jag ska berätta för er, utmärkta vakter som ni är. Har ni sett någon de senaste tio minuterna som gått in här men inte kommit tillbaka ut?"

 Vakterna tittade på varandra. "Vad som försiggår där inne har inte vi med att göra," svarade Leffe trotsigt. Vad han var trotsig mot var dock en gåta för alla. "Men vi är inte dumma! Vi kan gissa."

 "Men tydligen är ni för dumma för att svara på min fråga," sade Kobbe vänligt och tålmodigt, helt i kontrast med de ord han just yttrat. Han utgick (med stor framgång) från den grundläggande föreställningen att mot mindre intelligenta varelser så är tonfallet viktigare än orden. Så även denna gång.

 "Vi såg... Dolores Svartvinge gå in där för inte så länge sedan." Jappes ansikte var en mask av koncentration. "Men jag kan inte påminna mig om att jag såg dig kliva in. Var kom du ifrån?"

 Kobbe bugade sig. "Ack, hur jag kom dit är ovidkommande. Men när jag travade in där såg jag stackars Dolores ligga medvetslös och blödande på golvet. Ack, mina ädla vakter, spring och hjälp henne!"

 Utan minsta misstanke släppte vakterna sina vapen och sprang in på toaletten. I ett av båsen fann de mycket riktigt en medvetslös Dolores. Jappe, som var den marginellt smartare av de båda märkte dock: "Men... Det finns ju inget blod!"

 "Alldeles riktigt," sade Kobbe. "Inte hennes eget i alla fall!"

 Det sista Leffe såg var hur en liten pil stack in i halsen på Jappe, och hur Kobbe hade ännu en pil riktad mot honom. Hans sista handling i livet utfördes precis där sådana handlingar bör utföras. Han missade toaletthålet med en anklängd, men han brydde sig inte om det. Han var ju när allt kom omkring fruktansvärt kissnödig.

Det knackade på dörren till tronrummet. Hårt, insisterande och skoningslöst. Knorres dag, som hittills redan tagit så många vändningar, skulle ta en vändning till. En hård, skoningslös vändning, lika oväntad som knackningen på dörren. Han hann inte ens ropa det obligatoriska 'kom in!' förrän dörren brakade upp och ett tiotal vakter kom instormande.

 "Vad är nu detta?" undrade Knorre och ställde sig upp. Den unga kvinnan som satt på andra sidan bordet, som det var hans uppgift att förse med nytt boende i staden, såg alldeles skräckslagen ut.

 "Du följer med oss genast," sade vaktsergeanten, en hård anka klädd i läderharnesk och utrustad med slagsvärd och sköld.

 "Jag kräver att få veta vad som hänt!" gormade Knorre med all den pondus han kunde frammana.

 "Inga frågor," sade sergeanten. "Och vi tar inga order från dig. Följer du med frivilligt?" Vakterna omringade honom, henne och tronen.

 "Vaddå följer med frivilligt? Vad är det som har hänt? Henning kommer få höra talas om detta när han återvänder!"

 "Det kommer han att göra, tro mig." Han fick det att låta som ett hot.

 "Jag kan inte följa med dig förrän jag vet vad det hela handlar om."

 "Jag antar att du redan vet det, men jag säger det i alla fall. Du är anklagad som medbrottsling för mordet på två vakter och Dolores Svartvinge. Om du inte följer med oss till kaptenstugan blir vi tvungna att förhöra dig på plats."

 "Varför är JAG anklagad!? Jag har varit här... större delen av dagen. Vad är det som har hänt? När? Var?"

 "Det tänkte vi att du skulle berätta för oss, det och varför. Men eftersom du verkar så villig att påbörja förhöret så frågar jag dig: "Var var du för en halvtimme sedan?"

 "Enkelt! Jag har varit här hela tiden, i sällskap med denna unga dam. Jag höll på att hjälpa henne hitta ett nytt boende här i staden när ni stormade in. Det kan hon enkelt intyga."

 "Det är sant, jag kom hit för en halvtimme sedan för att söka den substituta kungens råd och hjälp. Vi har varit här inne ända sedan dess."

 "Listigt, Knorre, mycket listigt. Men vi visste att du varit här den senaste timmen. Det är därför du bara är anklagad för att vara medhjälpare till mord. Var har du mer varit denna dag?"

 Knorres huvud snurrade. Han kunde knappast berätta allting för vaktsergeanten. Kaptenen visste bättre, han hade berättat för vaktkapten Tor vad han hade planerat. När han tänkte efter var Tor nog den som visste mest.

 "Ta mig till din kapten," suckade Knorre. "Låt oss fortsätta det här tröttsamma förhöret där."

 Sergeanten brast ut i ett leende. "Äntligen är han samarbetsvillig. Jag visste att du inte var någon trångsynt anka, Knorre. Mannar, ta honom till kapten Tor."