Knorre lät vakterna för bort honom. Han ödslade ingen tankekraft på att fundera över vart han skulle, han läta bara automatiskt benen gå i den riktning vakterna gick. Det var hjärnan som gick på högvarv, hjärnan som han så ofta berömt sig själv för och som var hans absolut största tillgång i livet. Vem kan ha mördat Dolores och två vakter? Var? Hans tankar gick instinktivt till Njord. Trängda män gör ofta galna saker för att hålla sig kvar i spelet. Och Njord är inte ens från början någon som skyr mindre ädla medel.

 Vem kan mer ha utfört detta illdåd? Kobbe är för blödig för att ta liv, men han är listig så det förslår. Gajolus skulle knappast mörda Dolores, Snuskfot och Svartvinge hållar alltid ihop i vått och torrt. Vilka andra kan ha...? Någon räddade fångarna. Någon mördar Dolores. Någon anklagar mig för att ha mördat Dolores. Någon vill ha mig ur spel. Jag är Njords enda lösning, så det kan knappast vara han. Vilka andra bär mig något ont, förutom Kobbe?

 Han kom inte på särskilt många som skulle göra så mot honom. Hur jag än gör så leder spåren tillbaka till Kobbe Halvhals. Har jag snöat in mig och förblindat mig på en fiende, eller tänker jag rätt i alla avseenden? Båda alternativen verkade nästan lika otroliga. Kobbe... Om det är du så har du målat in dig själv i ett hörn. Det här blir bara farligare och farligare.

 Inuti Knorre pågick fortfarande kampen mellan koffeinet och Kobbes sömngift. Han var yrvaken samtidigt som han var dödstrött och mådde allmänt illa. Två olika gifter brottades med varandra och många tankebanor gjorde detsamma. Det var inte förrän han själv fann sig nerbrottad i en stol i vaktkaptenens kvarter förrän han insåg att han inte sett någonting under hela vandringen. Förvirrat erinrade han sig även att Tor just ställt en fråga och väntade på svar.

 "Va...?" frågade han dimmigt.

 "Du är anklagad för medhjälp till morden på Dolores Svartvinge och mina vakter Leffe och Jappe. Redogör för din dag, om du vill vara så vänlig."

 Knorre tittade länge på Tor och sökte i hans ögon efter tecken på förståelse. Tor visste trots allt vad han höll på med och att det var viktigt, och borde veta att han var oskyldig."Jag var i tronrummet hela dagen, efter att jag kommit tillbaks efter min långa morgonpromenad."

 "Vakterna utanför din dörr säger något annat. De säger att de såg dig gå in genom dörren och sedan komma tillbaka in genom samma dörr två timmar senare, utan att ha gått ut genom dörren."

 "Det måste ha varit ett vaktbyte emellan..."

 "Nej. Samma vakter stannade hela tiden, ty de tog sig friheten att titta in i tronrummet och såg att du var försvunnen. Märkte du inte att de väntade på dig när du kom tillbaka?"

 "Jag kan inte säga att jag tänkte på vilka som vaktade min dörr idag. Jag har viktigare saker att tänka på. Jag skulle gärna berätta det för dig, men är den här stora publiken verkligen nödvändig?" han blinkade med ena ögat.

 Tor, en storvuxen anka som oftast var artigare än han såg ut, rörde inte en min. Han bara tecknade åt sina mannar att ta Knorres vittne utanför. "Du stannar," sade han när Sergeanten började gå mot utgången.

 Om Knorres hjärta kunde slagit snabbare än det på grund av gifternas battalj redan gjorde skulle det ha börjat göra det nu. Han såg panikslaget på Tor och försökte med blicken förmedla fråga: Är det här verkligen klokt? Kan vi lita på honom. Tor Nickade kort en gång, och Knorre fick nöja sig med det svaret.

 "Kom och sätt dig här bredvid mig, Elsander," sade Tor med en röst som var mjukare än hans ögon. "Jag vill att du tittar Knorre i ansiktet när han berättar allt han vet, allt han gjort idag och allt han planerat de senaste månaderna."

 Sergeanten med det olyckliga namnet Elsander (som i Knorres huvud inte kunde vara något annat än en blandning av de båda namnen Elsa och Alexander) gick runt bordet med ett tillfredsställt leende. Han var uppenbarligen väldigt nöjd med sig själv. Knorre mådde ännu mer illa.

 "Kalla mig Sandor," sade Elsander medan han satte sin beniga häck på en stol.

 Tor harklade sig. "Knorre, sätt igång. Sandor har rätt att veta vad du planerat, annars kommer han aldrig tro att du är oskyldig."

 "Är han det då?" fräste Elsander. "Hur vet du det? Är du köpt?"

 Tors slag kom så snabbt att ingen av de båda andra hann reagera förrän Elsander låg på marken och blödde från ett sår i pannan. Tors handrygg hade träffat honom rakt i huvudet med sådan kraft att Sandor skickats av stolen och landade i en gnyende hög på golvet en meter bort. "Understå dig inte att anklaga mig för korrumption!" gormade Tor. "Jag vet vad som är i görningen i det här slottet, och när du vet det kommer du inte tvivla en sekund på Knorre! Upp på fötter igen, din lipande jungfru, eller ska jag börja använda den rätta delen av ditt namn och kalla dig Elsa?" Elsander kämpade för att ta sig upp på fötter och gick med ena handen pressad mot tinningen bort och satte sig på stolen igen. "Det är förunderligt att dina föräldrar lyckades döpa dig till ett så passande namn. Varsågod Knorre."

 Den tilltalade suckade. "För några månader sedan lyckades jag sniffa reda på en konspiration som stod och jäste. Det var en brevväxling mellan Dolores Svartvinge och Njord Ärrnäbb av Norikland. Under året som gått sedan Henning tog makten i Ankrike skedde också ett maktskifte i vårt grannland i söder, ett mycket blodigare maktskifte. Ledaren för upproret mot Nori VI var vår alldeles egen Njord Ärrnäbb. Vi behöver inte gå in på alla hemska detaljer, men efter att upprorsmakarna vunnit upphöjde den nye kungen, Edvard Svärd III, Njord till överhuvud för deras hemliga polisstyrka. Men Njord hade högre ambitioner än så, skulle det visa sig.

 "Det visade sig att Svartvingarna och Snuskfotarna ville ta tronen, och att de erbjöd Njord en väldigt hög belöning ifall han hjälpte dem. Jag förstod dock vad Njord var ute efter, så jag erbjöd honom tronen att sitta på själv, ifall han hjälpte mig och Henning. Ni förstår att Henning började redan tidigt visa tecken på rastlöshet, så jag bad Njord att undersöka om det fanns något lämpligt äventyr man kunde skicka iväg Henning på, och bad Njord komma hit så fort han fick tag på ett. Under tiden brevväxlade vi och jag tror jag lyckades smälla i honom att jag skulle hjälpa honom ta vår egen tron i besittning."

 "Du erbjöd honom alltså vår tron!" utbrast Elsander. "Inte konstigt att han beter sig som han gör!"

 Samtidigt som Tor undrade: "Vad för löften gav du honom som fick honom att tro på dessa galenskaper?"

 Knorre ignorerade effektivt Elsander och svarade: "Bara vad han ville höra. Du anar inte hur lätt folk går på saker bara för att de vill tro att det är sant. Njord undslapp att han skulle ta vår tron med våld om vi visade att vi inte ville släppa den ifrån oss, så jag utgick från att han skulle ta med sig en mindre styrka hit. Tor, du har vetat detta i två månader, och snart är dagen kommen då vi måste släppa fasaden av osäkerhet och slå till.

 "Men spelplanen har ändrats. Dagen innan Njord lämnade hovet vid Storkvacken gjorde den gamle kungens män uppror mod Edvard och bröt sig in i hans skattkammare. Allting av värde stals plötsligt var Kronan utfattig. Njord flydde fältet med ett femtiotal av sina bästa mannar - armén som för närvarande slagit läger fyra dagsmarscher ifrån vår stad. Vad som egentligen hände vid Storkvacken fick jag reda på först igår, när Nori VII sände mig bud. Han sade att detta är det tredje budet han skickat, så vart de andra två tagit vägen gör mig ledsen att tänka på. Summan av kardemumman är alltså: Njord är efterlyst i sitt hemland, och har tagit med sig hit en rebelltrupp på femtio man. Han anklagade invånarna i Två och en Halvs Mans Grotta för stölden och skickade dit Henning på ett 'äventyr', precis som vi kommit överens om tidigare. Men han går i en fälla, ty inne i grottan finns en kult dedikerad till någon som de Sammansvurna endast benämner som Henne. Och dessa Hennes Sammansvurna är en samling som inte skyr några onda medel. Min ursprungliga plan var att med hjälp av Njord och Hjorvalts närvaro skapa skräck i hovet, tillräckligt mycket skräck för att alla konspirerande ankor i Redet skulle gå samman mot en gemensam fiende. Jag hjälpte Njord och Hjorvalt att röva bort alla de försvunna ankorna, men jag förde dem till ett ställe som inte Njord känner till. Där har jag gjort mitt bästa för att drilla dem och föra dem samman, så att när Njords rebelltrupp kommer in i Redet i tron om att alla ankor slåss mot varandra så möter dem ett enat motstånd. Detta skulle på så vis kunna ena alla Redets ankor till att samarbeta och skapa en bättre samvaro oss adelshus emellan. Det är därför vi låtit kidnappa ankor från alla adelshusen, för att alla ska samarbeta mot en yttre fiende."

 "Det här är galenskap!" skrek Sandor.

 "Det är genialt," sade Tor otåligt. "Jag har redan hört det här, men min sergeant verkar inte vara helt överens om att det är en bra plan."

 "Nej! Hur fan skulle vi kunna lita på den här...! Den här...!" han lyckades inte hitta några ord som han tyckte passade, så hans benämning på Knorre förblev 'den här'! Ackompanjerat med ett frustrerat, rött ansikte. Med en sådan näbb, funderade Knorre, vars huvud verkade ha klarnat något nu när han fått ösa ur sig sina planer, måste Elsander nästan ha Brandnäbbskt påbrå.

 "Men vad skulle Njord och Hjorvalt ha att vinna på det här om de gjorde som du sade?"

 "Tja, jag hade ju lovat dem tronen, men den kan jag ju knappast ge honom. Jag har spelat honom falskt ända från början och jag förutsätter att han vet om det. Då kan man inte annat än utgå från att han tänker ta tronen med egna medel och döda oss alla. Vilket vår sammanhållning skulle ha kunnat förhindra, om inte spelplanen ändrats så drastiskt. En ny armé är på väg från Norikland för att ta itu med Njords lilla trupp, men jag är rädd att Njords trupp är här inom en vecka, medan det kommer ta minst två för Noriklands soldater att anlända. Njord är nu en trängd man, utan skydd från Hjorvalt. Endast Ankfar vet vad han kan tänkas hitta på. Vad värre är, vi har en förrädare ibland oss. Jag hade låst undan adelsmännen i fängelsehålorna för att undvika att någon hittade dem, men nu har någon gömt undan dem på något annat ställe. Eller dödat dem för allt jag vet. De ankora som skulle förena oss och leda oss i krig mot rebellerna är försvunna, anarki råder i korridorerna och någon förrädare stryker runt och sätter käppar i hjulet för oss. Nu senast försöker någon anklaga mig för mord!"

 "Ja, angående mordet," sade Tor undrande. "Vad gjorde du tidigare idag, när du smet ut från tronrummet?"

 "Jag..." Knorre svalde. "Jag gick till Njord för att prata om hans utsikter. Han kan fortfarande behålla livet om han hjälper oss att ena alla våra ankor. Jag sade åt honom att jag ska skona både hans eget och rebellernas liv, ifall de belägrar staden och visar sig hotfulla, utan att lyfta vapen för att döda någon här inne. Men de måste veta att Njord lever, om Njord dör eller råkar ut för något annat så kommer de anfalla utan att visa någon nåd. Njords gäng är blodtörstiga, och om de anfaller så skulle det kunna innebära ett blodbad."

 "Femtio man? Vad skulle femtio man kunna göra mot vår garrison på ett tusen ankor?"

 "Vad han säger är sant," sade Tor. "Varför skulle vi frukta anfall från femtio ankor när vi själva är tjugo man mot varje fiende? Låt dem komma bara, vi krossar dem."

 "Tro mig, ni vill inte att det kommer till handgemäng. De är beridna på vargar allihopa, och för allt jag vet så kan de vara fler än femtio. Jag vet bara att Njord sade att de var femtio när de lämnade Storkvacken, han kan ha ljugit och fler kan ha anslutit. Om de inte får prata med Njord så kommer de anfalla skoningslöst. Om Njord å andra sidan överlever så behöver inte en droppe blod spillas. Om inte..."

 De andra två stirrade på honom. Det var omöjligt att avgöra ifall Elsander trodde på honom eller inte. Vad händer nu?"

 Långsamt frågade Tor: "Det var Njord som mördade Dolores. Hjälpte du honom där också eller sade du bara åt honom vad han skulle göra? Jag varnar dig, Knorre, om du spelat mig falskt under den här tiden och ljugit om allting, då kommer du finna att Njord är fredligare och nådigare än jag."

 "Jag lovar på heder, samvete och Ankfader själv att jag inte hade någon del i mordet. Ni måste berätta mer om det för mig."

 "Vad mer måste vi göra för dig?" väste Elsander sarkastiskt. "Jag har fått nog av dina dumheter. Han ljuger, Tor. Lås in honom."

 "Jag funderar på det. Men han ska få en chans till att visa sig oskyldig. Jag vill fortfarande tro honom. Vi tar med honom till toaletten."