Barista darrade av mer än bara nervositet, vilket han även det hyste stora mängder av. Mamma? Det kan inte stämma. Hon är ju död...

 Den stora grävlingen som försökt stoppa honom makade på sig så att han kunde köra fram vagnen på skakiga hjul. Hundratals ögon var fästa på honom och ankhuvudet medan han sakta körde fram vagnen och bad till Ankfader att deras plan inte skulle genomskådas. Min mamma söp ihjäl sig. Det var ölet som tog livet av henne. Hon kan inte vara här...

 Bakom sig hörde han hur djuren i grottan slöt upp sig bakom honom och följde i hans kölvatten. De spärrade av utgången. Nu kunde han bara gå framåt. Folk muttrade, mumlade och viskade när han gick förbi. Facklor satt utspridda i den stora grottan och spred sitt otillräckliga sken över den brokiga skaran. Hennes Sammansvurna utgjordes till största delen av ankor, men Barista såg även andra djur, både större och mindre. Förutom den som stoppat honom fanns det ytterligare tre grävlingar. Han skymtade en rävs brun-röda päls och åtminstone två igelkottar. Här uppe i bergen? Igelkottar? Mycket ska man vara med om innan kaffet kallnar... En stor älg tornade upp sig i högen i all sin majestät, men inte ens den stora älgen var i närheten av att slå i huvudet i taket. Det var det som oroade Barista mest. Taket syntes överhuvudtaget inte. Ibland kunde han tycka att det rörde sig där uppe, men det kunde lika gärna ha varit facklorna och rädslan som spelade honom spratt. Väggarna bjöd på ett flertal gångar som ledde åt andra håll i vad Barista antog var ett enormt grottsystem, men vägen som öppnades för honom var rakt fram, i slutänden av den stora grottan.

 Det enda som hördes var droppande av vatten någonstans i grottan och de Sammansvurnas viskningar som blandades till ett irriterande surr. Längre fram i grottan, vid vad han antog skulle vara hans mål, syntes en stor stenstaty. Bredvid statyn, som var misstänkt likt en anka, stod en kvinlig anka med en fackla i handen. Hon såg späd och liten ut, men ändå större än han själv. Det var omöjligt att avgöra hennes ålder, men en sak var det möjligt för Barista att avgöra.

 "Du är inte min mamma."

 Kvinnan skrattade, ett hest och sprött skratt. "Det har jag aldrig påstått mig vara," sade hon med samma tunna röst som han hört innan. "Men likväl är du min son."

 Barista tittade sig omkring för att se om någon förstod vad hon menade. Ingen verkade lika förvirrad som han själv, de flesta stod och flinade. Kaffenarkomanen vände sig förvirrad till kvinnan igen. "Jag för medge att jag inte har någon aning om vad du snackar om. Om du inte är min mamma - vilket jag vet att du inte är - hur kan jag då vara din son?"

 "Precis, där har vi det lilla kruxet som de otrogna inte förstår. Jag är allas mamma. Jag är mamma till herr Bronx som stoppade dig tidigare och jag är mamma till älgen som du ser där borta. Men de är inte födda ännu."

 Barista blev bara mer och mer förvirrad. "Vad menar du? Grävlingen kan inte vara din son, du är ju en anka. Ankor föder inte grävlingar..."

 "Dumma lilla anka. De är inte födda än. Det är inte du heller. Jag är inte den som tryckte ut dem i den här världen, jag är den som ger er den nästa."

 När Barista inte visade några tecken till att förstå fortsatte hon. "Jag är känd under många namn, men de är alla mina. Vissa kallar mig för Döden, men det är så långt ifrån sanningen man kan komma utan att ha fel. Vissa kallar mig Livet, men det är inte heller riktigt sant. Paradis, Eden, det är allihop namn som skulle kunna stämma, men ingen gör det. Vad som förenar dem alla är att de syftar på livet efter detta. Vet du hur du hamnade där du är nu?"

 Stackars Barista var alldeles snurrig. "Öh, jag gick hit... Uppför berget."

 Kvinnan skakade på huvudet. "Kom närmare till mig, lilla anka. Ser du vad den här statyn föreställer?" Hon pekade på ankan av sten som tornade upp sig ovanför dem.

 "En anka?" gissade Barista, fortfarande lika förvirrad.

 "Duktigt!" utbrast hon, och några spridda skratt uppstod. "Men hon är inte vilken anka som helst. Det här, Barista son av Kurt, är min avbild. Känn på henne."

 Han rullade vagnen närmare och gick och kände på stenen. "Slät och fin..." konstaterade han osäkert. "Begåvat hantverk."

 Kvinnan skrattade återigen sitt tunna, spröda skratt. "Kan du inte känna hur det rör sig inuti henne? Hur det känns som om någonting... sparkar. Vill ut."

 "Nej," svarade Barista sanningsenligt.

 "Åh, din otrogna stackare!" hon lade handen på stenankan. "Det är en kvinna. Det som är inne i henne sparkar och vill snart ut. Det är snart dags för någon att födas!"

 Det sista skrek hon med sin papperstunna, gälla röst så att det hördes ut över alla församlade. Barista svalde. Henning och Ulf hade talat om för honom om offret på ankan Alexander och att de Sammansvurna sagt något om att födas. Han tyckte inte alls om det här.

 "Jaa, det gör den kanske..." sade han försiktigt.

 "Barista, unge anka. Framför dig ser du den levande och den förstenade versionen av Ankmoder. I hela ditt liv har du säkert trott att det var Ankmoder som förlöste dig in i den här världen, eller hur?"

 Barista nickade. Det här var bekant för honom.

 "Där har vi den lögn som viskats i era öron sedan den dag ni föddes. Ankmor har inte fött er ännu! Alla här inne är fortfarande ingenting annat än foster som är fast inne i Ankmoders enorma mage. Ankfader placerade er i den här världen, och när tiden är kommen så kommer vart och ett av djuren här inne att förlösas och födas ut i den riktiga världen."

 Bifall ljöd från alla håll.

 "Och ändå tar du med dig en avbild av Ankfader hit upp. Vet du vad det betyder?"

 Kaffeankan tänkte så det knakade, men han kunde inte komma på något svar som de kunde tänkas vilja ha. Besegrad skakade han på huvudet.

 "Så varför tog du med dig Ankfader hit upp?"

 Den här gången hade han svaret redo. "Intuition. Jag kände på mig att det var honom ni ville ha. Hade jag fel?"

 "Vanligtvis brukar det vara en avbild av Ankmoder som kommer upp i slutet av varje årstid," sade den som hävdade att hon var Ankmor. Hon tänkte tydligen efter och valde sina nästföljande ord med omsorg. "Men eftersom nu Fader kommer hit istället, och en vecka för tidig dessutom, måste det betyda att tiderna håller på att förändras." Hon höjde sedan rösten så att den återigen bar ut över grottan på ett närmast spöklikt sätt. "Jag säger att vi vänder seglet efter vinden! Vindarna vänder och vi måste segla åt det håll som Ankmoder blåser. Hon har skickat oss ett tecken!"

 Metaforen med segel och skepp kädes ytterst märklig här uppe i bergen och många av de församlade skruvade osäkert på sig. Det såg ut att vara fler församlade nu än tidigare. Troligtvis så hade ett flertal anslutit sig nyligen från grottans andra gångar när de hört att någonting var i görningen. Kvinnan - Baristas egen mamma hade hetat Ellen, och den här kvinnan kallade sig bland annat för Eden, så han bestämde sig för att kalla henne Edellen - fortsatte att bedyra att det var ett tecken från högre makter att Ankfader kommit in i grottan oanmäld och att de måste lyssna till vad Han hade att säga. "Så tala till oss, Ankfader. Varför är du här?"

 Det blev tyst i den stora grottan. Allas blickar var riktade mot huvudet som Barista fört med sig. Ingenting hände.

 "Fader?" undrade Edellen tvivlande. "Är du där? Har du något att säga till oss?"

 Det hördes kvävda mummel från vagnen och Barista var nästan säker på att planen höll på att spricka. Han skulle just bortförklara sig för Ankmoder när en djup och faderlig stämma plötsligt genljöd i rummet. "Min fru, min skapare av liv." Rösten verkade komma från det stora ankhuvudet utan att näbben rörde sig. Ett förväntansfullt mummel utbröt, som tystnade igen när det stora ankhuvudet åter tog till orda. "Min kära hustru... Jag måste meddela dig om att du här uppe har gjort fruktansvärda fel. Du har dödat ankor i tron om att de var redo att gå vidare in i nästa livet, men jag har sett resultaten på utsidan. De ankor som kommit härifrån har varit födda alldeles för tidigt och klarar sig inte länge på den andra sidan. Du måste låta de dö och födas vid den tid då de själva är redo. Inte förrän de till fullo mognat här i Moderns ljuva innandöme är de redo att möta den stora världen utanför. Detta måste du förstå."

 "Nej, jag lovar! De var redo!" snyftade Edellen. "De var redo i sinnet. Tiden var inne."

 "Jag talar inte med dig, bedragare," sade den främmande, faderliga stämman skarpt. "Låt mig tala med Henne själv."

 "Jag svär, jag talar med Moders röst! Hon har inte sagt någonting på åratal!"

 "Ni har fört hit dåliga kopior av Henne senast också. Vi har inte setts på åratal, jag och min hustru. Ankmor, är du där?"

 En djup och spänd tystnad infann sig. Alla spetsade öronen för att höra om Ankmor mot all för modan skulle säga någonting. När de hörde den nya rösten gick det som ett sus genom publiken. Stenfiguren som föreställde Ankmor talade! "Jag är här, Ankfar!"