Ingen rörde sig i den stora grottan. Ingen andades. Att döma av de Sammansvurnas reaktioner hade de aldrig förut hört Ankmor tala. Edellens ögon var alldeles våta när hon med beundran i blicken tittade stint på liknelsen av en anka uthuggen i sten. Ankmoder talade igen med en djup och vis röst.

 "Alltför länge har du varit ifrån mig, Fadern till alla barn. Var har du varit?"

 Ankfader svarade med sin vänliga, starka röst: "Jag har blivit fördröjd. Dessa varelser som dyrkar dig har aldrig kommit sig för att introducera oss för varandra. Mor till mina barn, jag har letat efter dig så länge!"

 "Du måste förlåta mina anhängare," sade Modern. "De gjorde bara vad de trodde var rätt. De älskar mig. Men jag vet ju lika väl som du att de fortfarande tillhör dig. De är inte fulländade ännu, därför begår de lätt misstag. Vi vet ju hur det brukar vara."

 "Jag lovar!" snyftade Edellen. "Jag lovar att jag gjorde vad jag trodde att ni ville. Det var ju rätt, jag såg dina tecken och läste dem! Hettan i stenen, rörelserna som var sparkar! Det var ju dina tecken alltihop."

 "Mitt kära barn," sade Ankmor med en liten strimma av sorg i rösten. "Jag vet att du handlade utefter det förstånd du besitter. Men du skickade oskyldiga till att dö i förtid, och på så vis födas för tidigt in i en värld de inte var mogna för. Genom din okunskap och dina misstolkningar har du förstört livet för många. Jag har gråtit länge inombords, och det är mina snyftningar som skakat om berget vid ett flertal tillfällen."
 "Men... Men Ankmor, varför sa du ingenting då? Du kunde ju stoppat mig. Alla dessa tillfällen... Alla dessa förstörda liv..." Edellen bröt ihop i en gråtande hög.

 "Jag visste inte att jag kunde prata. Det var inte förrän Ankfader tilltalade mig som jag kom ihåg att jag hade en egen röst. Så länge jag stått här i grottan har sådana som du hävdat att ni pratar med min röst, så jag trodde inte att jag hade någon egen. Det visade sig att jag hade fel."

 "Åh, Moder, jag har svikit dig! Har ingen av de som sänts vidare klarat sig?"

 "Ungefär hälften," svarade den som de Sammansvurna endast omnämnde som Henne efter en viss tvekan. "Dessa galenskaper måste få ett slut. Låt mig överlägga i fred tillsammans med min länge försvunne make. Låt den unge man i denna församling som utförde min verkliga önskan göra det han kom hit för. Barista, son till Kurt, du måste ha många frågor angående allt det här. Min tjänare och röst skall svara sanningsenligt på allt du frågar, tills du inte har mer att fråga. Sedan är det dags för alla att dricka kaffe. Alla som inte är Barista eller min egen röst på jorden: Bege er utom hörhåll och vänta på Baristas order."

 Fyllda av beundran över det under de just bevittnat transporterade sig Hennes Sammansvurna till behörigt avstånd från de nyligen återförenade. På Faderns order körde Barista fram vagnen med alla dess invånare till statyn av Henne. Medan han körde hörde han den svagaste av viskningar inifrån vagnen, så tyst att endast han hörde, vilket han fick anstränga sig för. "Det här går bra. Avlägsna Henne så att ingen tjuvlyssnar på oss. Vi måste fundera."

 Det var Hennings röst. Barista hade vett nog att inte prata tillbaka och vett nog att förstå vad Henning menade. Han körde fram vagnen till statyn av Ankmor där Edellen stod och väntade. Med uppbådandet av det mod han hade såg Barista Edellen rakt i ögonen och sa: "Paret vill lämnas ifred. Låt oss gå någon annanstans där vi kan prata ostört."

 Bakom statyn av Ankmor fanns en gång in i berget, en trång och mörk korridor som Edellen ledde honom in i. De gick inte många meter förrän gången vidgade sig till en ny, mycket mindre grotta. "Mitt personliga tillhåll," sade hon frånvarande.

 Rummet var knappast inrett alls. Några halmstrån på golvet utgjorde troligtvis vad som tjänade som säng. En hink med vatten stod i ett hörn och en fackla hängde på väggen. På golvet låg också en matta och ett vattenkar, annars var rummet fruktansvärt tomt och torftigt. Edellen satte sig på halmstråna och tecknade åt Barista att slå sig ner på mattan.

 "Det här är en lycklig dag för mig," viskade kvinnan mitt emot honom. Hon såg mycket mindre ut här inne än hon gjort ute hos Ankmor. Här utstårlade hon svaghet, och rösten var inte det enda som var skört hos henne. Barista kom på sig själv med att tycka synd om den vilseledda varelsen.

 "Varför gråter du då?"

 Hon lyfte sitt tårdränkta ansikte. Hennes glasartat glansiga blick mötte hans kaffefärgade, vänliga, oskyldiga ögon. Hon började snyfta ännu mer. "Jag tänker på alla de stackare i vilkas öron jag viskat lögner. Jag tänker på alla de stackare som genom mitt ord har fått lida och dö i tron om att det var 'det rätta'. Har du någonsin dödat någon, Barista son till Kurt?"

 "Aldrig i hela mitt liv!" utbrast Barista förfärat.

 "Du kan du inte veta hur det känns. Med mitt ord och min falska tro har jag mördat nästan ett hundratal oskyldiga! ETT HUNDRATAL!" Nu grät hon öppet. "Då trodde jag att jag gjorde en god gärning, jag trodde att det var rätt! Men nu kommer Mamma och säger att allt jag gjort har lett till lidande och sorg. Hur kan jag gå vidare?"

 Stackars Barista hade inte en aning om vad han skulle säga. Båda hans färdkamrater hade redan dödat ett flertal varelser, både korpar, ankor och andra djur, men han själv hade inget blod på sina händer. Han skakade bara på huvudet och såg medlidsamt på Edellen. När Barista inte svarade fortsatte hon.

 "Jag står inte ut med mig själv längre. Det gjorde ont redan när jag höll på med det, men då intalade jag mig att de skulle få det mycket bättre på andra sidan. Nu... Åh, hur ska jag kunna leva med mig själv? Leva med vad jag har gjort? Barista, du verkar vara en så rar och oskyldig anka. Lova mig att du aldrig, ALDRIG tar någon annans liv. Det är så fruktansvärt hemskt att leva med. Jag ser deras ansikten framför mig, jag ser dem allihop som om de vore här i detta nu." Hon spärrade upp ögonen. "De har kommit för att fördöma mig." Hon pekade med ett darrande finger på väggen mitt emot ingången. Hennes röst var hemsk, full av skräck och skuld. "De är klädda i svarta kläder med långt nerdragna huvor. Ändå ser jag dem, jag känner igen varenda en!" Paniken i hennes röst var av ett helvetiskt slag som Barista aldrig förr hört, och han hoppades att han aldrig behövde höra någonting liknande igen. "Alexander, Robert, Andreas, Kristian, Fjodor. Jag ser dem allihop. De kommer närmare! Snälla Barista låt dem inte ta mig. De har kommit för att ta mig med till den andra sidan!"

 Plötsligt dök en kniv upp i Edellens hand. Den måste ha legat gömt under sängen. Hennes våta ögon stirrade stint på någonting som inte gick att se, och hennes hand kramade krampaktigt om knivens skaft. "Försvinn," viskade hon skräckslaget. "Vik hädan!" Hon pep värre än Barista hade gjort när Mero förhörde honom.

 Barista kom på fötter och gick långsamt en stor runda runt henne för att undvika att hamna framför kniven. Hennes ögon verkade inte se honom. Den späda kvinnan darrade som ett asplöv. "Jag är inte redo än," snyftade hon.

 "Det var inte vi heller!" väste Edellens inre demon med Alexanders röst. "Du berövade oss våra liv med dina falska lögner. Du förtjänar inte den nåd som Modern har givit oss. Vi har hamnat i det sista Helvetet, dömda att aldrig mer beblanda oss med de levande. Resten av Evigheten måste vi, som på grund av dig misslyckades i Livet efter detta, genomlida i vetskapen att vi aldrig fick leva på riktigt. DU stal det ifrån oss!"

 Edellen backade undan från demonerna i sitt huvud så långt det lilla rummets väggar tillät. Det var långt ifrån tillräckligt. De döda ankorna i sina hundratal kom närmare och närmare. "Du vet vad du måste göra," sade en av dem och pekade på kniven. "Endast genom att frivilligt ge upp det liv du lever, det liv du stal från oss, kan du undkomma ditt öde. Stöt kniven i din egen hals så slipper du lida. Du kan välja den svarta, livlösa avgrunden, där du slipper alla känslor och alla kval. Ligg still tills världen går under, bara upphör att finnas. Då, och endast då, skall du finna den frid du söker."

 "Jag vet vad jag måste göra." Edellen vände på kniven och riktade den mot sig själv. Hennes hundratals dödsoffer stannade och log mot henne. "Det är det enda sättet," viskade de hundra rösterna i kör.

 Men samtidigt som hon tänkte stöta till uppenbarade sig en skinande vit ängel. Med pipig röst påminde han henne om att de inte fanns någon annan i rummet och att hon måste lugna ner sig. Långsamt återvände hennes medvetande till det rum som hon egentligen befann sig i. Demonerna var borta, kniven låg på golvet och den vita, rena ängeln stod och höll henne i famnen. Den lilla ankan som hon tog för en ängel var alldeles blöt i sin fjäderskrud, och kvinnan som Barista i sitt stilla sinne kallade Edellen insåg att det var hennes tårar som dränkt ner hans fjädrar.

 De satt kvar på liknande vis i en lång stund innan någon av dem fann orden.

 "Lova mig att du aldrig någonsin berövar en annan varelse livet," viskade Edellen till sist. Barista var den mest oskyldiga varelse hon någonsin mött, han fick bara inte gå förlorad.

 "Jag lovar," sade Barista stilla.

 Därefter blev det tyst igen. Edellen satt så nära Barista hon kunde och lät hans lugn och ungdomliga oskuld vara hennes balsam. Sakta återvände hennes sans och skuldkänslorna som stormat inom henne bedarrade.

 "Vad var det du hade att fråga mig?" viskade hon efter ytterligare en stunds tystnad.

 "Hur lyder din egen historia? Varför kom du hit för att göra det du gör?" frågade han stilla.

 Edellen suckade. "Jag minns inte hur jag kom hit. Det här är det första och enda hem jag någonsin haft. Jag antar att jag blev bortrövad någon gång när jag var liten och blev uppfostrad här. Jag minns att det fanns en kvinna innan mig som gjorde vad jag gör. När hon blev gammal nog kastade hon sig utför berget och lät mig ta över, men inte förrän hon lärt mig att tolka Moderns signaler. Hela mitt liv har jag byggt upp runt föreställningen att Ankmor vill föda fler ut i den riktiga världen, men idag rasade den världen samman." Hon började gråta igen.

 Barista funderade över hur han skulle kunna byta ämne utan att verka okänslig. "Men om det är Ankmor det handlar om, varför finns här då andra djur också?"

 "De tror på en egen Moder, men här kommer alla samman. Det handlar om världsalltets Moder, Modern som skapade Allt. Det är bara Ankorna i församlingen som dyrkar livet efter detta, de andra dyrkar Modern för det de har nu. För att de finns."

 "Hur finansierar ni det här egentligen?"

 "Finansierar? Hur menar du? Vi skaffar vår egen mat och sköter våra egna sysslor."

 "Är du säker?"

 "Det är klart jag är säker!" Hon lösgjorde sig ur hans grepp och backade förnärmad undan. "Vad är det du antyder?"

 "Äsch, bara något jag hörde på gatan." Barista försökte avvärja hennes plötsliga ilska. "Men ni beger er väl aldrig iväg så långt som till Storkvacken."

 "Det gör vi absolut inte. Jag tycker inte om dina frågor."

 "Jag avsåg inte att göra dig upprörd. Det måste vara dina skuldkänslor som har fått dig ur gängorna. Vill du ha en kopp kaffe?" han lutade sig närmare och viskade. "För du vet... Kaffe löser alla problem."