De gav sig av genast när frukosten var avslutad, för att spilla så lite av deras dyrbara dagsljus som möjligt. Utan att vara tyngda av packning och utan att behöva släpa på en stor vagn kunde Henning och Ulf Aflin färdas snabbt och lätt. De skulle en kvarts väg uppför berget, men i gångtakt skulle det tagit mer än en kvart. Istället för att vandra uppför berget igen gick de två ankorna ut ur byn och bort till bergets fot.

 "Vad är planen?" Frågade Henning när de stod nedanför och tittade upp på det massiva, gråa berget. Solen stod redan högt på himlen, närmare middag än gryning, och det var en av sommarens varmaste dagar. Om detta hade varit för två dagar sedan hade han knorrat och surat, och inte velat göra annat än ligga och sova länge, äta en dyr frukost och ligga och bada i en sval damm. Men sedan dess hade han haft ett djupt samtal med lodjuret Tom, och kommit fram till att han behövde äventyr mer än någonting annat, och att bekvämlighet bara var av ondo. Därför var han nu väldigt taggad inför dagens uppgift.

 "Vi flyger upp till Två och en Halv mans grotta. Sedan letar vi efter ledtrådar. Det var bara en bred stig upp dit, så älgen som Njord pratade om kan knappast ha kommit upp dit med sin stora vagn. Älgen i fråga kan säkert ha kommit upp på själv, men bytet måste de ha burit upp. Om vi hittar några spår av tappat byte så vore det värdefullt bevis."

 "Dessutom måste vi undersöka själva ingången till grottan och helst även grottan i sig," fyllde Henning i. "Om en älg kan komma in där måste den vara stor. Men hur kan älgen komma in där om det bara är två och en halv man som tillåts inträde? Vi måste ta reda på om det är en port in dit, och om vakter finns utposterade."

 "Det är precis vad vi ska göra. Det och lite till. Är du redo för ditt största äventyr hittills, Kung Henning?"

 Ett stort, brett leende blev svar nog. Istället för de vanliga orden som bekräftade iver sade han: "Sisten upp till toppen!" och flög iväg utan mer förvarning än så.

 Skrattande och med middagsvindarna under vingarna flaxade de två ankorna högre och högre. För tillfället var de ensamma i luften så långt deras ögon kunde se. Vindarna var deras och ingen annans. De såg rörelse i byn Skrägelul och dess omnejder, ankor som arbetade på fälten och i floden. Ankor som gick sina små ärenden, betydelselösa för världens framtid. Ingen skulle någonsin skriva några sånger om bonden Enars plöjande av den bördiga jorden eller skvallertackan Agatas mer eller mindre påhittade historier. Ingen skulle heller skriva någon sång om den svettiga värdshusvärden Frank Cheddar eller den betydelselösa borgmästaren Arne och hans minst like betydelselösa hustru. Sådant var helt enkelt inte stoff för sagor, sånger och berättelser. Det var inte tillräckligt storslaget och inte heller fanns det någon väl genomtänkt moralkaka invävd någonstans. Livet i byn Skrägelul var helt enkelt inte tillräckligt episkt. Det fanns miljontals andra byar där samma saker hände vid ungefär samma tidpunkt. Nej, tänkte Henning, det som pågår i den lilla byn nedanför oss är av ringa betydelse för världens historia. Medan vi som flyger ovanför byn å andra sidan kommer hamna i hjältesagor.

 Sådana var Hennings tankar medan de susade upp mot resans mål och stora utmaning. Varje anka drömde väl någon gång i sitt liv om storhet och hjältedåd. Det var dock patetiskt få som någonsin utförde någoninting större för samhället än att plöja en åker, eller någonting som påverkade framtiden mer än att skörda tillräckligt för att klara sig genom vintern. Henning tyckte synd om de stackare som aldrig någonsin fick uppleva storhet.

 Men i en sak hade han fel. Det som hände nere i den lilla meningslösa fläcken på kartan nedanför dem, den lilla fläcken med det fula namnet Skrägelul, skulle hamna i historieböckerna som något av det allra mest episka som någonsin inträffat. Henning kunde bara tacka Ankfader att denna storhet skulle vävas samman med hans egen. En sångare fanns i byn vid det här tillfället, och det han skulle komponera efter dessa dagar skulle spridas över världen som en löpeld. Men detta visste Henning ingenting om. Än.

 Tack vare sin ungdom och sin tjuvstart var Henning den förste som nådde klippavsatsen där vägen mellan Redet och Skrägelul delade sig en arm slingrade sig vidare in i berget. Ulf landade bakom honom, andfådd efter flygturen men med ett stort leende på näbben. "Det var skönt att sträcka ut vingarna!" utbrast han med trött entusiasm när han tog plats bakom sin kung.

 "Jag hoppas att ditt ädla, ridderliga hjärta höll för en flygtävling," log Henning.

 "Det gjorde det uppenbarligen, fast med viss ansträngning."

 Henning genomfors av en stark känsla av tillgivenhet och kastade sig över sin gamle fäktningslärare med öppna armar. Förvåningen hos den andra förbyttes snart i glädje, och de stod och kramade om varandra. "Jag är glad att du är med mig," sade Henning.

 "Jag skulle aldrig backa undan från ett äventyr." De bröt omfamningen. "Eller från din sida," lade Ulf till.

 Henning skrattade lyckligt. "Ve den ondsinte fiende som ställer sig i vår väg."

 "Ja, ve och ve. Men nu måste vi sluta VEla (du-dum-tsch!). Vi har ett viktigt uppdrag att genomföra."

 Och stoff till en sång att skaffa fram, tänkte Henning.

 De satte av mot Skrägeluls håla längs den utpekade vägen. Stigen de följde vindlade längs bergssidan och innebar en farlig väg att gå till fots. Endast fem anklängder bred var den; endast om älgen som de nämnde innan var riktigt säker på foten kunde den gå här. Klipputsprung sköt ofta ut ovanför deras huvuden och gjorde vägen livsfarlig för större djur. Vid ett tillfälle lutade sig Henning över kanten för att titta ner. Vad han väntat sig att se visste han troligtvis inte själv, kanske ett mosat älg-kadaver, men de hisnande höjderna ner till marken fick hans huvud att snurra och hans vingar att klamra sig fast vid Ulf. Därefter gjorde ingen om misstaget att titta rakt ner, utan gick så nära bergväggen de vågade. Nog för att de hade kunnat flyga om de trillat ner, vilket i sig inte var särskilt troligt med tanke på att stigen trots allt var ganska bred, men ankorna iakttog all sorts försiktighet där de gick.

 Hela tiden spanade de omkring sig. De letade efter anhängare till Hennes Sammansvurna, de letade efter tappade skatter och allt möjligt, men ingenstans kunde de hitta någonting som kunde ge någon ledtråd. De följde denna slingrande stig utmed bergväggen i en tid som kändes evinnerlig, men i själva verket tog det en halvtimme. Plötsligt hörde de ett bekant ljud och kände dofter som fick det att vattnas i deras näbbar. Någon eldade och grillade mat i närheten.

 Hundra meter ifrån där de stod krökte stigen tillbaka inåt, och därifrån såg de rök komma krypande runt hörnet. Genast blev de både hungriga och vaksamma på samma gång.

 "Strategi?"

 "Två olika alternativ. Antingen stormar vi främlingens eld i hopp om att han förtjänar att stormas och är ensam. Alternativ två: vi går vänligt fram och ber att få dela främlingens eller främlingarnas eld och mat. Jag är riktigt jävla hungrig. Det är upp till dig. Kung Henning."

 "Enkelt val. Min mamma lärde mig alltid att man ska be snällt. Dessutom så vore det självmord att försöka storma någon. Vi har inga vapen."

 "Så blir det," sade Ulf och såg inte särskilt ledsen ut över beslutet. "Mot elden med tiggares vapen. Jag är riktigt jävla hungrig! Det luktar gott!"