Knorre vinglade fram i korridorerna, fylld av oro och överfull av koffein. Vakterna såg misstänksamt på honom, men ingen utmanade hans framfart. Hans ögon var röda, och inom honom pågick ett flertal olika strider. Stiden mellan kaffet och sömngiftet höll på att utkräva sin rätt, argument stred mot argument och brottades om vart hans fångar kunde ha tagit vägen. Och argument bestred argument, för och emot om han skulle vinna eller förlora. Var det verkligen ett bra drag att få hit Njord? Skulle jag ha berättat för andra om mina planer? Vem har fört bort dem? Vart? De kan omöjligt ha kommit undan utan hjälp. Han gjorde halt mitt i korridoren och svajade på ostadiga, platta fötter. Kobbe har tagit dem! Han vände säkert om efter att han skjöt mig! Men hur hittar jag honom?

 Knorre visste precis. Han satte av mot tronrummet med raska steg. Vägen dit hade han travat så många gånger att hans ben skulle kunna ha gått dit i sömnen, och när han gick i sina tankar tittade han varken åt höger eller vänster. Det kan mycket väl ha hänt att vakter, tjänare och adelsankor ropade åt honom medan han gick fram och ibland till och med drog i honom, men han märkte ingenting. Han var helt inställd på att hitta den förrädiska Spindelankan.

 Till slut gick vakterna inte att ignorera längre, inte när de blockerade hans väg med spjut och beordrade honom att stanna.

 "Det är ju jag, Knorre Anka, mannen som Henning avsgå skulle sitta på tronen i hans frånvaro. Släpp förbi mig eller tala om varför."

 Vakterna utväxlade funderande blickar och nickade åt varandra. "Passera då. Vi bara trodde..."

 "Trodde vaddå?"

 "Vi trodde att du var där inne," fortsatte den andra vakten.

 "Hur kunde ni tro det? Berättade inte era föregångare att jag gått ut?"

 Vakterna såg förvirrat på varandra igen. "Sådan information kan lätt försnillas. Det har varit tre olika vakterpass sedan du gick ut, om man får tro på informationen som förmedlats. Men vi trodde att den var fel när vi för en tid sedan hörde dig där inne."

 "Det var troligtvis inte dig vi hörde, för du är här nu och du gick inte ut."

  Tre vaktpass! Det är alltså mer än sex timmar sedan! "När var detta?"

 "För en timme sedan ungefär. Vi antog då att vi fått fel information någonstans på vägen."

 "Flytta på er och låt mig passera!" fnös Knorre. Ett bakhåll!

 Vakterna gjorde som han sade och han släpptes in i ett tomt och rörigt tronrum. Han stängde dörren efter sig och svepte sökande med blicken över rummet. Inga utbuktningar bakom draperierna syntes till i den stora salen, inga tecken på att någon gömde sig under bänkarna eller stolarna. Den osynliga takluckan såg inte ut att ha flyttats. Det enda som fanns kvar att gömma sig bakom var tronen eller bordet framför vilket tronen stod. Knorre närmade sig långsamt och försiktigt, med misstankarna riktade åt alla möjliga håll och alla sinnen på helspänn.

 Men ingen gömde sig bakom tronen, ingen lurade bakom draperierna. Rummet var helt tomt, så när som på honom själv och alla möbler och gardiner. Endast en liten sak gjorde rummet till ett helt annat rum än det han lämnat sex timmar tidigare, en liten detalj som knappt märktes. På bordet, bland bläckhorn, stämplar och halvfärdiga brev, låg ett hopvikt papper som det stod 'Knorre' på. Med händer som skalv av koffein och misstanke vecklade han upp pappret och möttes av fem ord. Två meningar av okänd avsändare med vänsterhänta, spretiga bokstäver för att han inte skulle känna igen stilen. 'Dina fångar är i säkerhet. Leta inte efter dem.'

 Leta inte efter dem? Tror vederbörande att jag är dum eller? Hur skulle jag kunna lita på någon som är anonym. Knorre tog sig för pannan. Jag måste tänka efter. Komma tillbaka till mina gamla tankebanor igen. Vem kan tjäna på att sno fångarna framför näsan på mig? Vem kan veta var de fanns? Att de tagit sig ut själva är uteslutet. Det går bara inte. Om Hjorvalt visat Njord var de finns, vad skulle de göra då..? Det måste ha varit Kobbe som lämnat lappen på mitt rum, ergo vet Kobbe var fångarna finns. Men varför skjuta mig och befria dem för att sedan gömma undan dem? Vad vinner Kobbe på det här? Rut vet inte om fängelset, och hon skulle inte göra någonting utan mig ändå. Hoppas jag.

 Han bestämde sig för att söka upp någon av Halvhalsarna, och han var väldigt spänd på att undersöka Kobbes hemliga gångar. Han rev sönder lappen i 16 små bitar och flög upp i taket för att flytta på det runda hålet som han visste fanns där någonstans. Det tog honom en bra stund att hitta det, och när han tillslut lyckats putta undan locket och klev upp i hålet var han alldeles svettig och trött. Han insåg genast att det dessutom skulle bli en mörk och riskabel färd om han inte tog ljus med sig, så han flög ner för att hämta upp en tänd lykta.

 När han tryckt locket på plats igen var det mycket riktigt mörkt i gången, men eftersom han hade en lykta så såg han mer än väl så mycket som han behövde se. Gången var precis så bred att en tjock anda kunde vända sig om och med nöd och näppe undvika att slå i väggen. Väggar och tak var täckta av spindelväv och på golvet låg rester av råttskit från den tiden då råttor sprungit runt i Redet. Innan Gastroknugum utrotade de konspirerande odågorna och satte stopp för deras spionage. Knorre lät fötterna föra honom dit de ville i de okända gångarna medan han funderade på vad han skulle göra.

 Inga tecken syntes på vart lappskrivaren tagit vägen, och Knorre insåg att han bara gick runt på ren chansning. Han visste inte var han var, visste inte vart han skulle och visste inte vad han skulle göra. Det var på vippen att han bara satte sig ner och började gråta. Men Knorre tänkte inte ge upp.

 Han gick fortfarande i sina egna tankar när han hörde ett bekant ljud och kände en välbekant lukt. Kort därpå följde ett brak, och det enda han hann göra var att be en bön. Väggen exploderade för en enorm tass, och klorna på densamma slöt sig om Knorres klädnad och drog ut honom i korridoren. Han hann se en snabb skymt av Njord och Hjorvalt och höra Njord säga 'snabbt nu!' innan hela hans värld blev mörk och blöt. Hjorvalt hade, som han tidigare konstaterat, inte den fräschaste av andedräkter, och inne i vargens mun var han omgiven av den. Han bad en ny bön om att vargens tugg-reflexer inte skulle gå igång medan han var där inne. Tydligen hörde någon hans bön.

 Knorre hade inte vidare uppskattat de mörka gångarna med sina drypande väggar, men de var definitivt att föredra jämfört med vargens fuktdrypande kinder och vattniga gom. Mot slutet kände Knorre att han var färdig att sväljas hel, när Hjorvalt äntligen spottade ut honom.

 "Du smakar inget vidare," morrade Hjorvalt när Knorre hamnat i en blöt hög på golvet någonstans i slottet.

 "Du luktar fruktansvärt," svarade Knorre. Och log. "Men jag har icke desto mindre saknat ditt sällskap, din stora gråa luns."

 "Jaså ni hade bekantat er med varandra redan tidigare," sade Njord kallt. "Eftersom Hjorvalt vägrar, kan inte du vara så vänlig att tala om för mig var fångarna finns."

 "Jag skulle om jag kunde, gode vän. Men fångarna blev stulna framför näsan på mig." Han märkte att de befann sig i Njords rum, gästrummet där han blivit instuvad när han först kom till Redet.

 "Och hur i hela halva helvete lyckades du klanta till det så grovt?!"

 "Ack, jag vet inte hur jag ska besvara din fråga. Men jag kan svara på den oställda: Jag tror jag vet vem som gjorde det."

 "Ja, vi har också listat ut det. Men han är svår att få tag på."

 "Jag trodde att du var han," medgav Hjorvalt med mörk röst. "Vi fångade honom en gång men blev tvungna att släppa. Vi tänkte inte ge upp den här gången, men fick en gädda istället för en ål, visar det sig."

 "Jag beklagar er dåliga fiskelycka," sade Knorre undvikande. "Jag vill också få tag på Kobbe."

 "Vad du vill är irrelevant," fräste Njord. "Du behöver bara bekymra dig om vad jag vill."

 "Inte alls, min gode man. Ty mina intressen är även dina. Jag har sagt hela tiden att jag kommer hjälpa dig, och det ska jag. Du behöver mig Njord. Utan mig är du dödens."

 "Hotar du mig? Du är ensam med mig och min trogna varg, och DU hotar MIG? Du är en underlig anka, Knorre, och du har humor. Det ger jag dig. Men du är väl inte helt från vettet?" Njords röst var en underlig blandning av att vara road och tvivlande.

 "Inte alls. Jag bara konstaterar fakta. Fångarna står nu på min sida, eller gjorde det tills de försvann, och de vet att du inte får komma till skada. Men de vet också att om jag kommer till skada så är du inte till någon nytta. Om du dödar mig istället för att samarbeta så sitter du i en rävsax. Om du dödar mig så kommer du att dö vad du än gör, om du inte går med på att gå i exil. Om du däremot hjälper mig så har alla mycket att vinna. Jag antar att du värderar ditt liv högt?"

 "Du har mig i en egen rävsax där, Knorre Af Anka," suckade Njord. "Den enda chansen för mig att fortsätta mitt liv är att göra som du säger och hoppas på att du är en man av heder. Än så länge har jag bara sett en man full av list och tjuvknep. Varför skulle du vilja hjälpa mig?"

 "Det är väl uppenbart, är det inte? På grund av gårdagens bud kan jag inte längre hjälpa dig till vår tron eftersom det skulle störta båda våra riken i krig, men om du gör som jag säger så ska jag se till att du får en kunglig förlåtelse för dina synder. Om du vill leva, acceptera mitt förslag."

 "Och vad händer med mig?" frågade Hjorvalt.

 "Jaa, vad ska vi göra med dig, o store varg? Jag ska se till att du blir fri att gå."

 "Det låter bra," sade Njord. "Vad måste jag göra?"

 Uppspelt och ivrig som han var lät Knorre inte känslorna lysa igenom alltför mycket. Budet fungerade. Allting fungerade. Han drog händerna genom sin blöta och sönderdreglade fjäderskrud. "Kan vi inte börja med att jag får torka av mig på dina lakan?"