Henning hade, i allt sitt funderande över sånger och sagor, fel. Det som hände i den lilla byn Skrägelul nedanför berget skulle det sjungas och berättas om i årtusenden. Och det är en lång tid det, speciellt med ankmått mätt. Han hade rätt om att ingen skulle sjunga om Enars åker eller Agatas pladder, ty de hade ingenting med historien att göra. Men ack, vilken historia som tog sin början i Skrägelul. Det Henning inte visste när han flög upp på berget var att redan då var deras utflykt till Skrägelul på väg att hugfästas.

 När hans två färdkamrater givit sig av satt Barista kvar en liten stund och drack upp sitt kaffe i godan ro. Den Runda Osten började avfolkas när dess besökare började inse att de hade åkrar att plöja och skvaller att sprida, så efter en stund var värdshusets matsal nästan öde. Då insåg Barista att även han hade uppdrag att utföra, fast av den viktigare arten. Han gick fram och tackade Frans Cheddar så hjärtligt och betalade för frukosten (som förutom bacon, ägg, bröd och fisk bestod av inte mindre än fem koppar kaffe), och frågade den gode värdshusvärden om det fanns en dun-skulptör i byn.

 "Det finns en skulptör, visst finns det det. Agnes håller till på andra sidan kullen och en bit längre ner än vårt värdshus. En stor anka av sten står utanför hennes ateljé. Vågar man fråga vad ni vill ha skulpterat?"

 "Nej," svarade Barista. "Men tack för hjälpen. Och frukosten."

 Han knallade iväg längs de dammiga gatorna uppför kullen som byn var byggd på. Den Runda Osten låg nästan högst upp på kullen, i stadens finare kvarter. Endast borgmästargården låg högre upp, samt ett antal andra hus där förnäma och rika ankor bosatt sig i sina pampiga byggnader. Ett ensamt träd stod högst upp på kullen. Den kraftiga eken kunde ses lång väg och Barista kunde inte låta bli att gå förbi under dess skuggande krona. Ett antal rika ankor låg och solade sig i skuggan av trädet med tjänare som fläktade dem med stora solfjädrar. De tittade slött på den lilla ankan som gick förbi i sina ganska slitna vandringskläder. Barista kände sig föga välkommen och drev på stegen.

 Det var inte förrän han kom ur de finare kvarteren och började gå nerför kullen på  andra sidan som han insåg att någonting kändes fel. Gatorna var tomma så när som på några tanter som tittade på honom med undrande blickar, och några små barn som sprang omkring och lekte. Ingen verkade gå omkring i något speciellt ärende förutom Barista själv. Och den som går efter mig. Barista hade nu insett att någon gick bakom honom, någon som verkade vara ute i ett ärende som förde honom exakt dit kaffeankan var på väg. Om han svängde av åt ett konstigt håll som inte låg i hans egentliga riktning följde förföljaren efter. Han hade bara fått ett bara snabba glimtar av sin stalker, men det han sett var mycket oroväckande. En fullvuxen man som trots hettan gick i en svart kappa med nerdragen huva gick på behörigt avstånd, men aldrig utom synhåll. Byns invånare verkade inte se honom, eller i alla fall inte bry sig om honom. Barista gick in på en sidogata för att få en bättre blick av förföljaren. Andan stannade i halsen.

 Hans förföljare hade närmat sig obevekligt med snabba, tysta steg. Han såg stark ut, fullvuxen, medan Barista var fruktansvärt småväxt och svag. Att ankor får gåshud är ganska sällsynt, men så skedde när Barista såg att den svartklädde förföljaren hade en hand insträckt innanför kappan. Han har någonting där. Så fort Barista kom runt hörnet började han springa.

 Den lilla gatan han kom in på var helt öde. Barista rusade så att dammet yrde, men hans tankar rusade ännu snabbare. De har upptäckt mig. Förföljarens steg tycktes dåna bakom honom. Han vågade inte vända sig om, rädd för vad han skulle se. Jag kan inte springa ifrån någon som är dubbelt så stor som mig och fullvuxen dessutom. Att flyga är min enda chans.

 Så snabbt bestämde sig Barista för hur han skulle skaka av sig den svartklädde. I flykten skulle den svarta kappan bara vara ivägen, och vad han än höll innanför kappan skulle han inte kunna använda om han tvingades flaxa med vingarna samtidigt. Barista sprang vänster in på en liten väg och tittade sig över axeln. Förföljaren i svart var inte mer än tio meter bakom honom, även han springandes i fullaste karriären. Så snart Barista kommit runt hörnet på huset tog han till vingarna.

 Trevåningshusen stod täta i den här delen av byn. Som på så många andra platser hade Skrägelul expanderat och man hade tvingats börja bygga husen högre och högre. Tvättlinor hängde över den smala gatan fyllda med borgarnas hyfsat moderiktiga paltor. Vägar gick som labyrinter i byn som höll på att bli en stad, men eftersom allt var byggt på en kulle och vid dess fot gick det ganska lätt att hålla reda på riktningarna. Barista funderade på att flyga rakt in genom något av de fönster som stod öppna i förmiddagshetan, men övergav tanken. Det kunde leda honom till ett hörn där han inte kunde fly. Han ville inte bli fångad i ett hörn.

 Ett förvånat rop steg nerifrån gatan. Han tittade ner och fick se en liten ankvasker stå och peka på honom och ropa på antingen sina kompisar eller föräldrar. Fler fick upp ögonen för den flygande lilla ankan. Fönsterluckor smälldes upp och fylldes av undrande ansikten. Gatan fylldes av dem som inte fick plats i fönsterluckorna. Barista kunde förvisso inte förstå varför det var en sådan uppståndelse att en anka flög, men han var tacksam för publiken. Den skulle innebära att förföljaren inte längre kunde agera i lönndom utan måste göra vad han skulle göra öppet. Han vände sig om.

 Ingen svartklädd man syntes till på gatan under honom. Barista drog en lättnadens suck och girade åt vänster, bort från alla stirrande ögon och funderande, trånga skallar. Han styrde vingarna mot en ödelagt gata och gick in för landning.

 I ögonvrån såg han någonting svart röra sig på ett hustak längre bort. En plötslig rörelse, och Barista hann precis upptäcka projektilen som skickades mot honom innan han blev träffad. Stenen snuddade hans vänstra vinge, men det var tillräckligt för att han skulle tappa balansen och falla mot marken. Fallet gjorde mer ont än stenkastet.

 Medan han kämpade vinglande för att ta sig upp på fötter såg han den svartklädde förföljaren dyka ner mot honom. En stark vinge tog honom i et fast grepp och släpade iväg honom mot ett hus. Hans ända tanke var: Dumma, dumma mig! Varför skulle jag dyka ner på den gatan som var öde?

 "Du drar alltför mycket uppmärksamhet till dig, herr Puttefnask," väste hans tillfångatagare irriterat. "Skrik nu och du kommer aldrig att skrika igen."