Värdshuset var lika fullbelagt som på förmiddagen. Nästan all tillgänglig personal som inte stod i köket rusade runt för att servera alla gästerna. "Det här är den mest häktiska timman av alla. Inom en timme kommer alla dessa gäster att antingen stanna kvar här och övernatta på värdshuset, eller gå hem till sitt och låsa sina dörrar om sig. En stjärnklar natt som denna kan den modige se ett mörkt och taggigt moln dra förbi framför månen, och mardrömstjuten som når ner till oss sticker som nålar in i hjärnan. Både den vise och den enfaldige håller sig inne bakom lås och bom när natten faller på, och den skrikande fasan kommer ner från Skrägeluls håla."

 Barista darrade och frös. Sommarhettan tycktes ha försvunnit i samma ögonblick som den flygande fasan fördes på tal. Han sökte ögonkontakt med en barpiga och beställde en rykande varm kopp nybryggt kaffe. Någon ropade på honom.

 Henning vinkade till honom borta från ett bord inne i hörnet, och Ulf satt bredvid. Barista lotsade Homeros bort till sina vänner och slog sig ner med en djup suck. En tillbringarem ed vatten stod på bordet och Barista serverade lättat sig själv. "Detta är min nye vän Mer.." började han när han svalt det ljuva vattnet, men Homeros avbröt honom:

 "Inte det namnet här. Här inne och på alla offentliga platser i staden är jag sångaren Eros. Till er tjänst, Ers Majestät," Tillade han och bugade sirligt mot Henning. "Har jag Hans kungliga tillåtelse att slå mig ner vid mina herrars bord?"

 "Ja, slå dig ner innan jag gör det," väste Henning till svar."Du är inte den enda som vill dölja din sanna identitet."

 "Förlåt," sade Homeros och borstade av sin mångfärgade kappa. "Du har förstås rätt, förutom i en sak. Jag går inte under falsk identitet, mina identiteter är lika sanna som min egen existens. Jag bara... använder olika vid olika tillfällen."

 "Samma här." Henning grep tag i Homeros handled. "Men jag vill undvika att skylta med att jag är kung. Jag vill inte dra till mig onödig uppmärksamhet. Så vakta din tunga innan jag..."

 Ulf harklade sig. "Nog har ni uppmärksamhet alltid, varesig ni vill ha den eller inte. Förhoppningsvis har ingen hört era ord, men ert tonfall och ert kroppsspråk talar mycket tydligt för alla som kan tänkas titta och lyssna."

 Henning släppte handen. "Och vad föreslår du att vi gör?"

 "Jag föredrar att vi löser detta på bästa möjliga sätt. Du är en sångare, inte sant?"

 Homeros nickade. Många blickar i salen var vända åt deras håll. Barista såg sin barflicka stå med kaffet i ett hörn och avvakta. Detta gjorde honom ilsken, men han lade band på sin ilska. Om inte annat så för att visa sig bättre än sin kung.

 "Då föreslår jag att du sjunger en sång som du kan väl." Ulf höjde rösten. "Jag föreslår att ni klär den här narren i bjällror och snabelskor! Vi vill inte höra någon visa om stackars Henning här, din odåga till sångare! En smädevisa från en odugling är det sista vi behöver! Sjung sången om den Trasiga Fiolen istället, det är en mycket mer passande visa för min stackars sons sorger. Barpiga, var är min Hennings vin? Han behöver dränka sig i lite alkohol!"

 Alkohol...? Barista tyckte inte alls om det här. Han började skaka igen.

 Eros backade. "Jag... jag tänkte bara att..." stammade han, högt och tydligt.

 "Nej! Du ska inte tänka, du ska göra som du blir tillbedd och hoppas på att någon här i salen uppskattar ditt framträdande! Du kan komma tillbaka hit efteråt och be stackars Henning om förlåtelse!" Därmed vände Ulf ryggen mot sångaren och började pyssla om Henning i väntan på vinet. Det var bara skådespelerier, men ändå såg det så troligt ut, så äkta. När Homeros började spela på sin harpa och sjunga återgick värdshusbesökarna till sitt ätande och drickande, och barpigan vågade äntligen komma fram med Baristas kaffe. Barista kastade sig över muggen och nästan slet den ur händerna på den stackars anksnärtan.

 Ulf lutade sig över bordet och viskade. "Det där var väldigt oöverlagt av dig. För att inte tala om naivt. Här vill vi undvika uppmärksamhet, och du släpar hit en sångare! Var träffade du honom? Vem är han? Vad vill han?"

 Orden slog honom som vattnets kyla vid årets första dopp, och han kände skammen komma krypande. Han tog en kopp kaffe till. "Förlåt Ulf, jag tänkte mig inte för. Men hur vi träffades är verkligen en enastående historia."

 Och Barista berättade för sina båda två kompanjoner om vad han varit med om under dagen, medan Homeros sjöng och Henning fick in sitt vin. Han lyfte den bara mot munnen några gånger för att ge intryck av att han drack, men inte en droppe rött passerade ner i hans strupe. Homeros sjöng ett flertal sånger till en publik av varierat intresse. Just nu sjöng han, passande nog, om ett av Olle, Pelle och Petters många äventyr. Ulf och Henning hade dock bara öron för Barista.

 "Sade han det till dig?" undrade Ulf när berättelsen var över. Nu med mycket mjukare tonfall men ändå full av misstanke. "Sade han att han bekämpat dem i åratal och att han är deras svurna fiende?"

 "Det var hans ord," svarade Barista.

 "Då kanske vi har ännu en frände i vårt uppdrag. Varesig han är vän eller fiende måste vi dock hålla honom nära oss. Vi kan inte lita på utomstående nu när vi är så här nära. Antingen måste någon av oss vara med honom hela tiden, eller så måste vi... göra oss av med honom."

 "Nej!" pep Barista. "Inte..." han sänkte rösten. "Du menar väl inte att... döda honom?"

 "Det är det säkraste sättet att se till att han inte skvallrar," sade Ulf allvarligt. "Det enda säkra sättet. Jag tycker inte om det jag heller."

 "Men- Men han skulle ju skriva sången om oss! Han har redan börjat!"

 "Vår sång..." sade Henning långsamt. "Det är sant, någon måste skriva vår sång."

 Ulf såg på honom som om han blivit tokig. "Det här är mycket större än berömmelse, pojk! Det är ett viktigt uppdrag vi är ute på, ingen lek."

 "Det vet jag lika väl som du!" Henning flammade upp. "Du tror väl inte att jag tror att det här är en lek!? Det här är mitt livs uppdrag. Men varför gör vi det? Jag är inte här för att göra någonting som någon främling tipsade mig om att göra. Jag är inte här för att avgöra rätt och fel! Jag är här för att skaffa mig erfarenhet och växa som person. Jovisst, jag är här för att göra rätt för mig också, men det har funnits ett hål inom mig länge nu, ett hål som längtar efter att fyllas. Ett hål som skriker efter äventyr, efter att göra någonting. Och för att få ära och berömmelse. Och för..." Henning tystnade. Han kunde inte förmå sig att öppna sig mer på en sån här plats och för detta sällskap. Han kunde inte säga högt vad han sagt till Tom några nätter tidigare. Att det var kärlek han var ute efter. Han ville göra sig ett stort namn genom sitt äventyr, som i förlängningen ledde till... kärlek. Och beundran. Och evigheten som följer med sagors odödlighet.

 "Jag vill ha honom med mig, nöj er med dig. Det är min kungliga order. Han stannar hos oss dag och natt, och han följer med oss till Skrägeluls Håla."

 "Som Ers Nåd befaller," suckade Ulf. "Men det här riskerar hela uppdraget, plus våra egna liv. Är det värt det?"

 Hennings iskalla blick var svar nog. Ulf kallade till sig Homeros, alltmedan Barista sörplade sig djupare ner i sitt kaffe.

 "Ni kallade, herrn?" Eros var själva sinnebilden av en ödmjuk trubadur.

 "Min son är mycket nöjd med era framträdanden, gode sångare," deklarerade Ulf ljudligt. "Det skulle glädja honom mycket att få tala med er när kvällen är över och ni fuktat er begåvade strupe. Återgå."

 Det fanns inte mycket att återgå till, märkte de plötsligt. Värdshuset hade börjat avfolkas. Personalen skyndade omkring och städade och ett tjog besökare satt kvar, men den stora majoriteten av besökarna hade skyndat ut för kvällen. Det var mörkt ute och plötsligt gick det upp för Barista varför folk skyndat därifrån så plötsligt. De hade troligtvis glömt bort tiden under framförandet. "Tjutandet..." viskade han.

 "Min plikt är över för ikväll," sade Homeros. "Har ni något emot att jag slår mig ner?"

 "Inte alls," sade Henning och pekade på stolen bredvid Barista. "Ta gärna för dig av mitt vin också. Jag dricker inte."

 "Mycket generöst, mycket generöst," myste Homeros. Vänd till Barista sade han: "Ja, marken skalv tidigare idag. Det är det säkraste tecknet på att den tjutande besten kommer ge sig ut ikväll. Ni slapp den igår, men den kommer säkert snart. Om vi lyssnar noga kommer vi snart kunna höra den. Om ni vill så kan jag sjunga och bespara er en del av oljudet."

 "Nej, vi måste höra själva hur det låter," sade Henning. "Låt det komma bara."