Snabbt som vinden som tjöt utanför slottet pilade mor och son fram genom dunkelt upplysta gångar. De hade inte tid att smyga genom väggarna, de sprang i korridorerna. Kobbe hade berättat allt för Rut om sina planer och de av hans handlingar som lett fram till att Dolores hittades på toaletten. Som den beskyddande och omtänksamma mor hon innerst inne var hade hon lyssnat uppmärksamt och inte sagt ett ord av anklagelse. För det var Kobbe otroligt tacksam. Han visste dock att strömmen av vad hans mor ansåg skulle komma senare i stadiga stötar. Men Rut vad högst rationell och visste att sådant kunde gott vänta. Nu var det bråttom.

 Timman började bli mycket sen och de flesta ankor hade hunnit dra sig tillbaka till sina rum med varsin passande stor eskort av vakter. Även Redet stod tyst om natten.

 Därför ekade deras steg desto mer ödesmättat där de sprang för att rädda livet på en de frukstade redan var döende. Den som skulle rädda båda länderna Ankrike och Norikland från krig var i fara, en fara han försatts i av den som fram tills igår varit Redets hemliga hjälte. Kobbe, som fram tills igår alltid sett sig själv som en hjälte, hade ristat sin egen dödsruna över sin heder. Över en dag hade han förvandlats till en smygande, svart riddare till en svarthjärtad man som planerade högförräderi. Vad hände på vägen? Endast Kobbe själv vet, och hans skam är fortfarande för stor för att han ska vilja svara på den frågan. Nu vill han koncentrera sig på att hinna i tid. För han vet att om de inte hinner stoppa giftprocessen så kommer Knorre inom in timme att vandra bortom all hjälp i sin sökan efter liv. Moderns blod hette giftet. Dess syfte var ursprungligen euthanasi, men många använde nu för tiden drogen till mindre ädla syften. Av själviskhet, av hat eller andra onda egenskaper. Kobbes plan hade varit att använda det av maktbegär och girighet. Nu sprang han med hjärtat i halsen, benen på ryggen och svansen mellan benen. Han var glad att ankor saknade faktiska svansar.

 Det var som att springa i en mardröm, och målet de till slut nådde var inte stort bättre. En öde korridor i tjänarnas kvarter och oroliga röster från toaletten där han visste att dådet skulle begås. Om det inte redan inträffat. Han vräkte upp dörren helt och hållet.

 Ljud av Ruts senaste måltid på väg åt fel håll ramade in det fruktansvärda skådespelet som mötte deras ögon. Kobbe hade själv orsakat delar av det och lyckades därför hålla maten nere, men även han upplevde det som ett klubbslag i huvudet och var nära att falla till marken. Vi kom för sent.

 De två stackars oskyldiga vakter han kallblodigt mördat låg ungefär där han lämnat dem. Deras blod var överallt. Han hade varit noga med att spilla så mycket som möjligt och undanröja spåren efter hans pilar. Nu kändes allt bara... onödigt. Meningslöst.

 Han kunde inte minnas att han sjunkit ner på knä, men när de två högt uppsatta vakterna drog upp honom förstod han att han måste ha ramlat. Knorre hade Njords vapen djupt intryckt i sidan. Den såg inte ut att ha träffat någonting vitalt och det såg inte ut att rinna särskilt mycket blod från såret. Han behöver en läkare. Och han behöver motgift.

 Dolores var försvunnen. Precis som jag sade åt henne. Kobbe kunde inte låta bli att börja gråta. Allting var hans fel, han hade ställt till med det här. Och de som blev lidande av hans korkade beslut blev bara fler och fler. Knorre var inte vid medvetande, men det märktes att han led.

 "Han klamrar sig fortfarande fast vid livet," sade Kobbe och försökte hålla rösten stadig. Den darrade lik förbaskat. "Ta honom till en läkare, han behöver läkevård genast! Det där hugget ser hemskt ut, men han lever fortfarande!" Inte länge till om vi inte agerar fort. Vakterna stod bara och stirrade. En av dem rörde på munnen.

 "Nu!" kraxade Kobbe.

 "Du ger inte oss order, Halvhals. Vi måste ta reda på vad som hänt här."

 "Det kan vänta, till skillnade från Knorre. Han behöver hjälp NU! Hämta hit en läkare omgående. Den bäste!"

 Sergeant Sandor lämnade rummet efter en lång blick på Kobbe. Den unge Halvhalsens hjärta höll på att brista. Han hade betalat Sandor för att se till att Knorre lämnades ensam med Dolores inne på toaletten, samt att han gjorde allt i sin makt för att rikta anklagelser åt Knorres håll. Kaptenen rörde sig mot likhögen.

 "Rör inte vapnet!" skrek Kobbe. "Om du drar ut det så kommer mängder av blod att följa efter. Han har inte råd att bli av med mer än han redan förlorat. Dolken är förgiftad."

 Kapten Tor vände sin genomträngande blick mot honom. "Och hur vet du allt detta?  Du kommer in hit och ger oss order, sedan berättar du saker som ingen hunnit konstatera ännu..."

 "Vi hinner inte det nu, hans tid rinner ut!"

 "...och du avbryter mig. Jag skulle bett mina mannar att gripa dig på plats här och nu, men jag har inga mannar och verkar bli tvungen att göra det själv. Ger du dig frivilligt eller måste jag fälla dig till marken med våld?"

 "Ingendera! Bara släpp mig nu och håll dig borta från kropparna, så ska jag förklara allt i sinom tid. Min mamma kan förklara för dig. Jag kommer tillbaka hit så fort jag kan."

 Utan att spilla mer tid än så satte han iväg där ifrån. Han brukade inte tillbringa mycket tid på sitt eget rum, men idag var en dag som inte innehöll mycket av det vanliga. I egenskap av Mäster Halvhals visste alla att han inte gick att finna om han inte ville bli funnen, och hans rum och kontor stod ofta öde. De hemliga gångarna var hans hem. Det var dock inte dem han använde sig av nu. De stora breda korridorerna gick mycket snabbare att springa i och var redan upplysta. Han flög uppför trapporna till andra våningen och sprang allt vad han orkade mot sitt eget rum. När han kom fram fick han dock syn på något som fick hans nyligen hårt pumpande hjärta att sluta slå. Dörren till hans rum stod öppen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...