"Det är inte alls en grekisk anka!" protesterade Homeros högljutt. "Vem vet det bättre än jag? Det var en Trojansk häst, ingen grekisk anka. Du är bara så fel ute!"

 "Det är du som har fel, gaggiga gubbe!" kontrade Ulf Aflin. "Det var inte alls Trojanerna som kom på idén. Det var de som föll för bluffen. Grekerna var de listiga typerna, och därför är detta en Grekisk anka, ingen Trojansk."

 "Det är inte ens en anka," muttrade Homeros. "Det är bara..."

 "Ett ankhuvud på en vagn, javisst!" De hade fört den här diskussionen ett dussintal gånger redan och Henning var trött på det oändliga gnatandet. De hade spenderat gårdagskvällen och större delen av morgon och förmiddagen till denna strålande dag med att planera inför trippen upp till farans mitt. Efter en mycket stadig lunch på den Runda Osten hade de sedan givit sig iväg, Barista bakom vagnen och de tre fullvuxna ankorna listigt dolda under en lång duk. "Men vi ska inte in i Troja heller, vi ska in i Skrägeluls håla. De kommer släppa in oss."

 "Tänk om de inte gör det..."

 Henning gav Homeros en irriterad spark och sade åt honom att hålla käften. Stämningen var redan trängd utan att gamla diskussioner om historisk och politisk korrekthet. Vagnen befann sig redan på väg uppför berget och tre fullvuxna ankor låg och trängdes på dess nedre våning. De hade enats om att det var den säkraste planen, utifrån vad de visste. Homeros och Agnes hade båda berättat att en gång i kvartalet kom en dvärganka för att ta med ett ankhuvud upp till Två och en Halv Mans Grotta. Och den ankan gjorde alltid detta ensam. Därför föll det nu betungande på Baristas lott att köra de tre fullvuxna ankorna, ett stort ankuhuvud av dun, fjädrar och pinnar, och en hel vagn överbelastad med kaffe uppför det berget alldeles ensam. Modige, duktige och pikttrogne Barista hade gått med på detta utan större protester, något som värmde Henning i hjärteroten. Barista var troligtvis den ädlaste och finaste ankan av dem alla.

 Det hela hade varit Ulfs plan från början, och han hade blivit djupt road när det gick upp för honom att de skulle få genomföra den med självaste Homeros i vagnen. Homeros som var den ende i hela den kända världen som kunde dikta hela Illiaden ur minnet och hade skrivit ner den på pränt. Och nu skulle han få uppleva äventyret i egen hög person. Patetiskt nog verkade han själv inte uppskatta det något vidare. Han satt och tjurade och argumenterade med Ulf om vad som verkligen hänt vid Troja för tusentals år sedan. Ulf verkade vara väldigt påläst, överraskande påläst för någon som egentligen snarare vigt sitt liv åt svärd och sköld än åt böcker och penna. "Jag är en riddare i alla avseenden," hade Ulf sagt stolt när Henning uttryckt sin förundran. "En riddare måste vara insatt i allt från historia till politik utöver sin skicklighet med klinga för att vara en tvättäkta, ädel riddare."

 Ädel och listig som han var hade Ulf till slut gått med på att de skulle lämna allting som var tungt och överflödigt på värdshuset, vilket innefattade hans älskade, blänkande rustning. Även han hade dock veknat när Barista gått med på att köra vagnen, och han ville inte vara onödigt mycket till last för den stackars lilla ankan som drog ett ofantligt lass ensam bakom vagnen.

 "Jag vill att vi går igenom planen- en gång till," pep Barista flämtande medan vagnens främre del pekade starkt uppåt. Henning blev tvungen att motstå en stark impuls för att inte slänga sig ut och hjälpa kaffeankan med vagnen.

 "Som du vill Barista," sade Ulf tålmodigt för kanske den tjugonde gången.

 "Men vi har ju gått igenom den tjugo gånger redan," stönade Homeros otåligt.

 Henning blängde på skalden. "Om du är så förälskad i din egen röst kan du väl ta och sjunga upp våran plan så att Barista får höra den igen. Betänk bara, ditt kolli, att din främsta uppgift ikväll blir att sitta alldeles tyst och stilla här i vagnen medan Barista dricker kultisterna under bordet."

 "Som i sagan," suckade Homeros. Han verkade inte villig att prata om planerna igen utan stängde demonstrativt näbben. De andra var otroligt tacksamma för denna skonsamma gest som var avsedd att vara en bestraffning.

 "Allright!" sade Ulf entusiastiskt när det framgick att skalden som omväxling tänkte hålla näbben. "Så här lyder planen! Barista, så fort du känner att du blir trött så får du stanna och ta vilopaus. Vi har hela dagen på oss, så känn ingen stress. När vi kommer fram till de stora träportarna med vakter utposterade säger du..."

 "Jag är en halv anka, och det här stora huvudet räknas som två. Två och en halv man går in i grottan, med gåvor till Henne." Det märktes att Barista repeterat den här frasen många gånger tidigare. Men Henning kunde inte låta bli att undra om Barista verkligen skulle vara lika morsk i farans ansikte. De tankarna kunde han förstås inte yttra högt.

 "Bra Barista!" sade Ulf uppmuntrande, även det för säkert tjugonde gången. "De kommer garanterat att släppa in oss."

 "Och om de inte gör det?" frågade den evige svartmålaren.

 "Då hoppar du ut och sjunger en vaggvisa för dem!" Ulfs tålamod med trubaduren var mindre än vagnens första våning, som precis var stor nog åt de tre med lite luft emellan. Homeros harpa petate också Ulf i ryggen, vilket troligtvis var en bidragande anledning till hans irritation. "Om inte din vaggvisa får dem att somna så kanske de frivilligt hoppar ner för kanten i ren desperation att undkomma din röst! Sluta med dina förbaskade tjejfasoner nu!"

 Henning ville inta ta Homeros i försvar genom att anmärka på Ulfs ointelligenta kommentar om tjejfasoner, utan höll tyst. Homeros verkade också ge sig för tillfället.

 "Som sagt," fortsatte Ulf. "När vi väl kommit in är tystnad och diskretion vårt bästa vapen, här inifrån i alla fall. Barista, du söker reda på Henne, vad hon nu är för något, och erbjuder henne vårt stora ankhuvud. Säg att du hört Hennes nöd och att du kommer med Huvudet till Henne av ödmjukhet och en önska om välgång. Dessutom har vi andra gåvor med oss, gåvor som skall gå till Hennes Sammansvurna för deras trogna tjänst." Han menade de mest värdefulla tingester som de fått i gåvor av de tacksamma invånarna i staden Bennyro. "Du ber att i gengäld få se de skatter som de så ädelt förde hit ifrån Storkvacken och frågar hur allt gick till. Därefter är det bara att vänta till de blir fulla och somnar, sedan hoppar vi pigga, friska krigare ut på din signal som är...?"

 "Kaffe löser alla problem," sade Barista.

 "Galenskaper," muttrade Homeros. "Det säger han ju hela tiden. Dessutom så är det ju kaffe de ska dricka..."

 "Ett negativt ord till från dig och jag stoppar näbben full av..."

 "Schh!" väste Barista. "Någon kommer."

 Den modiga ankan som körde deras vagn svängde ut vagnen på planare mark och stod still. I tystnaden kunde samtliga ankor höra vinden skrika svagt uppe i berget. De hade gått uppför ett ganska bra tag vid det här laget och mösta vara ganska högt över dalen där nere. De andades tyst och lätt. Tramp av två par fotsteg närmade sig uppifrån.

 "Godmorgon bröder!" utbrast Barista pipande. Henning kunde inte se någonting förutom Ulf och Homeros med vilka han delade vagnens nedre del, samt lakanet som avskärmade dem från omvärldens insyn. Förhoppningen var att ingen skulle få veta att vagnen hade två våningar.

 "Vi är inte bröder, men tack ändå," sade en karskt stämma. Fotstegen upphörde aldrig att trampa och var nästan i jämnhöjd med vagnen nu.

 "Får jag fråga vart..."

 "Nej."

 Baristas försök att vara trevlig krossades mot en mur av iskall oartighet. Fotstegen fortsatte förbi vagnen och försvann utom hörhåll, utan att för en sekund ha saktat ner. Uppenbarligen stod Barista länge och tittade efter dem, för det dröjde innan han började rulla vagnen vidare uppåt igen.

 "Vad hände?" undrade Henning vänligt.

 "Två ankor på väg ner till byn," sade Barista frånvarande. "Ni hörde hur artiga de var. De tittade knappt ens på mig, vilket kanske var tur det."

 "Nå, hur som helst," sade Ulf i ett försök att återuppta tråden. "Planen..."

 "Jag kan planen," pep Barista likgiltigt. "Jag ser till att de dricker sig till sömns, sedan utropar jag högt och tydligt att kaffe löser alla problem. Det kommer jag ropa när vem nu än Hon är finns i närheten. Ni springer beväpnade ut, hotar henne till livet, kräver att återfå alla skatter hon stulit och lämnar grottan med skatterna och ett löfte om att låta oskyldiga ankor och deras skatter vara ifred i framtiden."

 "Simpelt nog för att vara en genial plan," myste Ulf.

 "Jag tycker fortfarande att..."

 "Och kommer du ihåg din uppgift, Skald?" Aflin fick det att låta som en svordom. "Håll snattran stängd under hela äventyret och återge allt i ord efteråt. Vi vill att våra dåd ska föras vidare i sångtradition och sagoberättande, har du förstått? Om du förstår vårt uppdrag med några galenskaper så kommer du tycka att du varit nådig mot de kultister du släppt iväg. Glöm inte bort varför du är med oss nu. Den enda anledningen till att vi tar risken att släpa med dig."

 "Visst," sade Homo-Eros surt. "Det är första gången jag förbannat min egen talang."

 "Var det inte du som påstod att du var Skrägeluls beskyddare? Att du gjorde allt i din makt för att motverka att Hennes Sammansvurna erövrade staden? Så som du håller på och gnäller och pjoskar är det underligt att de inte tagit sitt pick och pack och flyttat in i staden helt och hållet."

 "Homeros," skyndade sig Henning att säga innan det utbröt våld eller skrik i vagnen. "Känn dig hedrad att du får komma med. I och med din närvaro kommer du kunna skryta om att du var med om alltihop, du kommer genom oss att göra mer nytta för Skrägelul än du någonsin gjort tidigare. Så snälla, sura inte bort chansen att bli större än du egentligen är. Ta istället möjligheten att göra nytta och vara med om äventyr!"

 "Jaså, du ser det bara som ett äventyr och ett tillfälle till ära..."

 "Sluta komma med de påstående, annars är du en harpa fattigare. För du värderar väl harpan långt högre än dina manliga delar, har jag förstått. Jag skulle tagit din tunga, men då finns där ingen som kan sjunga om mina dåd. Jag är Kung, och du gör som jag säger. Så höll din näbb stängd tills det här är över. Eller måste jag spika igen den med hammare och spik?"

 "Jag sa ju att det var ett misstag att ta med honom, Ers Höghet," suckade Ulf.

 "Och förlita sig på din sångröst till att sprida ryktet om vår storhet? Nej tack."

 Aflin skrattade medan marken under vagnen planades ut. "Vi är framme vid vägskälet," pep Barista viskande med ett spår av irritation i rösten. "Alla konversationer blir farligare och farligare ju närmare vi kommer, så prata hädan efter endast i nödfall."

 Det fick tyst på den tjatiga och gnatiga Homeros en liten stund. Av vad Henning sett så var det föga överraskande att folk i staden kallade honom för Homo-Eros, med undantag av hans uteblivna närmanden. De åkte under tystnad en stund, en tystnad som var både tryckande och välkommen på samma gång. De visste att de var på väg in i lejongapet och nervositeten gjorde tystnaden jobbig, men det var ändå skönt att slippa höra Homeros gnäll.

 De såg hur det hade börjat mörkna utanför skynket. Hela eftermiddagen hade Barista kört dem uppför berget, en bedrift som skulle varit imponerande vem som än utförde den. Nu verkade solen vara på väg ner när de äntligen närmade sig deras livs hittills största prövning.

 "Jag behöver kissa," kved Homeros.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...