Även om inte solen syntes bakom molnen så vandrade den sin dagliga promenad. Eftermiddag blev afton och solen började sjunka bakom de stålgrå molnen. Hela dagen hade vädret utlovat regn, men bortsett från förmiddagens duggande betraktades molnen som lögnare. Trots det hyfsat bra vädret satt inte många ankor kvar ute på taken längre. Dels hade deras fika tagit slut, dels hade en hel del hustak gått sönder. Mirakulöst nog hade endast ett tiotal ankor fått sätta livet till än så länge, men de döda sörjdes desto mer. Somliga ankor var rikare, somliga var fattigare än när belägringen börjat, för det hade blivit en hel del vadslagning så här långt på dagen. När de insåg att det skulle dröja en stund innan nästa händelse inträffade gick många och lade sig. Så även de tappra ankorna som hela dagen stått och tröttat ut sig vid muren. De flesta av huvudpersonerna sov i Tors vaktstuga som låg mycket närmare händelsernas centrum än deras egna gemak ifall någonting skulle hända, men Kobbe sov Där Njord var fastkedjad, inne i vaktstugan vid porten.
 Men andra änder fick varken rast eller ro. Sture Vitvinge var brydd över beskedet Amanda delgivit honom, och tre timmar senare gick han fortfarande omkring i staden och letade. Hatten som synts vid tillfället hade rapporterats som stulen från ett badhus när Stures farmors kusinbarn Roland tog sig ett middagsdopp. Sture hade tagit det till sin uppgift att hitta kräket innan någonting allvarligt inträffade. Hittills hade han inte hittat någonting. Fällan som Kobbe, Knorre och Tor hade gillrat var kvar orörd. Tydligen var skurken för klipsk för att ta betet.
 Sture gled runt utan att egentligen veta vad han letade efter. Han alternerade mellan den södra, den sydöstra och den östra porten och den östra muren. Det var just uppe på muren som han fick syn på rörelserna ute i dunklet. Det hade hunnit mörkna ordentligt och först avfärdade han det som inbillning, men när han tittade efter kunde han ana att någonting kröp närmare muren. Han satte genast fart mot ringklockan som skulle varna vakterna för att någonting var på väg.
 Han skakade liv i mässingsklockan och de höga, skarpa tonerna ekade genom staden. Ett hundratal armborst laddades och höjdes. Ingen brydde sig om att se efter vem som ringt i klockan - alla vände sig för att stint iaktta fältet där belägrarna kom krypande. Knappt hade vakterna hunnit inta sina poster förrän en föll död för en fiendepil. Ordern att skjuta kom omedelbart. Strängar trummade och pilar ven, och snart kom sårade skrik drivande upp mot försvararna som tecken på att åtminstone några pilar hade träffat rätt.
 Men Sture hade ingenting på muren att göra längre. Han förstod vad som var i görningen. Fienden har någon på insidan. Han satte fart mot vakttornet där Njord satt fången och såg till sin förfäran att dörren stod på glänt. Vitvingen sprintade fram mot dörren och ryckte upp den med orden: "Jag har en värja, och jag tvekar inte att använda den!"
 En okänd ryggtavla stod vänd mot honom, böjd över Njord, och ägaren på andra sidan tavlan ryckte till. En heltäckande svart klädnad avslöjade att ankans ansikte på andra sidan doldes av en huva. Vid hans rop vaknade även Kobbe som låg och sov i det andra hörnet. Halvhalsen slog genast upp ögonen, som märkvart spärrades upp ännu mer när han såg vad som var i görningen. Han började fumla efter sitt blåsrör och började ladda det med en pil.
 Men samtidigt som blåsröret höll på att laddas drog den främmande ryggtavlan fram ett eget blåsrör. Sture tyckte att han kunde höra hur fritagaren väste "draken borde inte sova." Njord (som opassande nog utgjorde prinsessan i detta gisslandrama) reste sig, fri från sina bojor, och började sprinta mot dörren, rakt mot Sture själv. Den Stackars Sture ställdes inför ett hemskt svårt val och hade ytterst kort tid på sig att bestämma sig. Rädda Kobbe eller stoppa Njord? Men hans goda natur gillade inte tanken på att låta någon riskera att dö om där fanns något han kunde göra, så Sture gjorde det enda han kunde för att rädda Kobbe. Han bad en bön att någon vakt hade hört hans rop och kom för att stoppa Njord, medan han böjde sig ner och snabbt drog av sig skon.
 Om han hade varit en Snuskfot hade bara lukten varit tillräcklig för att försätta båda fienderna plus Kobbe ur spel, men han var en Vitvinge. Njord ägnade ingen tid åt att störa Sture, vilket var tur. Ärrnäbb bara hastade förbi i hög fart, haltande på sin skadade fot. Sture lät honom löpa samtidigt som han kastade sin sko rakt i bakhuvudet på ankan med ryggtavlan. Att kasta en anksko är svårt i början, men när man lär sig tekniken (om någon nu skulle ha fritid nog till det) är kastandet slående likt en frisbee. Sture stannade länge nog för att se  att skon träffade och pilen som den okände ankan skulle avlossa flög upp i taket. Därefter kastade han sig tillbaka ut genom dörren i jakt på en haltande Njord Ärrnäbb.
 Prinsessan hade inte hunnit långt. Bara någon meter ifrån vakthuset hade en vakt tagit tag i hans vinge. En vildsint strid stod emellan de båda, bägge var obeväpnade eftersom vakten inte hunnit dra sitt vapen. Sture rusade dit och viftade hotfullt med sin värja, men han hotade tydligen inte tillräckligt hotfullt för han fick som enda reaktion ett slag i ansiktet. Det var inte förrän han tryckte spetsen mot Njords skuldra som slagsmålet avklingade.
 Ett desto vildare slagsmål pågick inne i vakthuset. Kobbe var inte alls lika van vid och bekväm i handgemäng, och han kunde inte använda sitt blåsrör i närstrid. Utöver ovanan så var han mycket klenare byggd och hade aldrig brytt sig om att träna sina kroppsliga muskler. Han förlitade sig alltid på huvudet, smidighet och skuggor, men inget av det var till någon större hjälp i ett slagsmål man mot man.

 För det var en man han slogs mot, en väldigt vild sådan. Turligt nog för Kobbe var inte hans motståndare ute för att döda honom med händerna, utan flydde själv för sitt liv mot dörren ut ur vaktstugan. Kobbe Halvhals var dock man nog att försöka förhindra flykten, och det var därför som den mörkklädda skurken slog så vildsint mot honom. Det hände vid upprepade tillfällen att fienden brottade ner honom på marken, men när han reste sig upp för att fly ryckte Kobbe tag i hans ben igen. Så höll de på att kriga meter för meter, och det kändes som att slagsmålet pågick i flera timmar. När undsättningen kom kändes Kobbes ben och armar som gjorda av smör av den ovana ansträngningen. Vakter strömmade till och grep den mörkklädde fienden som slog ner två vakter innan han blev övermannad. Huvan blev avkastad och under den blottades ett ilsket ansikte och en ärrad näbb. En krigares ansikte.

 När de under vilda protester från den nyfångade kom ut ur vakthuset hördes skrik och gråt och trummande bågsträngar uppe från muren. Fienderna höll på att storma över. Det är dags att ge dem en liten överraskning. Han såg att även Njord blivit tillfångataget igen, vilket var avgörande för hans plan.

 Äntligen fick han fram blåsröret laddat med en dödlig pil. Med så mycket auktoritet han kunde uppmana ropade han till vakterna: "Ta dessa två förbrytare till toppen av muren! Vi ska visa att om de här rebellerna fortsätter anfalla så innebär det döden för två av deras egna."

 "Du är inget befäl, du bestämmer inte över oss," sade en av vakterna som brottades med portöppnaren.

 "Jag är Kobbe Halvhals, en adelsman och själva hjärnan bakom den här manövern. Ta upp dessa smutsfläckar på muren och låt fienderna se vad som händer om de dödar fler av oss. Låt oss påminna dem att den här belägringen sker på våra villkor, inte på deras."

 "Vad är meningen med det?" gormade Elsander som återigen hade uppgiften att hålla Njord fängslad. "De kommer ändå aldrig över murarna."

 "Jag vill att de ska se hur meningslösa deras försök är. De sänder sina mannar in i döden. Och för vad? De kommer aldrig lyckas. Låt dem få en skymt av Njord så att de vet att ifall de är duktiga så får de honom tillbaka på morgondagen."

 "Okej då. Jag är sergeant, gör som han säger!"

 Njord och Dörröppnaren föstes uppför trappan och upp på muren. Kobbe slog ljud i klockan för att påkalla allas uppmärksamhet och ropade ner till dem som inte syntes under muren, men som säkerligen kröp runt där och försökte hitta sätt att ta sig in.

 "Fiender till Redet!" ropade han. "Er man Njord är fortfarande vid liv. Vi adelsankor här i Redet står för vad vi lovar. Ni får tillbaka honom imorgon vid samma tidpunkt som det här spektaklet inleddes. Här har jag Njord i fängsel, och bredvid honom står den modige, dumma anka som ni skickade in för att öppna portar för er, signalera åt er och skapa kaos i staden. Ni har misslyckats med det, ert enda val nu är att fortsätta belägra vår stad tills morgonen gryr och vandrar halvvägs till middagstid. Ni kan få tillbaka båda två, i ungefär samma skick som en fånge kan förväntas återvända i. Invånarna sover, och det borde ni också göra. Gå och lägg er och låt detta spektaklet fortsätta imorgon, så ska ni få de pris ni längtat efter!"

 "Hur vet vi att det är Njord?" frågade en röst långt där nere.

 Kobbe vinkade fram Elsander. "Tala till dem, Njord. Säg åt dem att de får hålla sig lydiga, annars får du aldrig se dem igen."

 Elsander och Njord ställde sig på kanten på muren. "Ser ni att det här han?!" skrek Elsander. "Tala till dem, Njord, de är ju dina vänner! Ser ni hans tre ärr på näbben?" Vaktsergeanten höll en fackla framför dem båda för att bada Njords ansikte i ljus. Sture fick en otäck känsla i maggropen. Han såg hur den tillfångatagne vred sig i sina tillfångatageras grepp, såg vakter hålla uppsikt över Njord och Elsander. Men han såg en annan rörelse i ögonvrån...

 Samtidigt som han bestämde sig för att titta dit hörde han ett bekant ljud. Någonting sträcktes hårt, en lina av okänt slag. Plötsligt slutade bågsträngen att knarra och sände iväg ett visslande ljud. Sture, som vänt sig åt hållet där han sett rörelsen, vände genast blicken tillbaka när han hörde skriket. Det var Elsander som varit måltavla för pilen, och Stures blick hann dit precis i tid för att se den genomborrade ankan falla över murens kant.

 Genast insåg Njord att han var fri och kastade sig ut i natten. Kobbe hade ett blåsrör redo och siktade med den dödliga pilen på ankan som var på väg att på skadad fot ta språnget. Men plötsligt gick luften ur honom när någonting slog emot honom med full kraft. En annan ankas okända röst viskade i hans öra: "Så flyger prinsessan ut ur tornet, medan draken vrålar över sin försvunna skatt." Sedan kände han kallt stål glida in mellan hans fjädrar och den svarta natten blev ännu mörkare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...