Så, mina goda, trogna läsare! Nu är andra säsongen av Henning färdigskriven. Jag vill höra vad ni har för synpunkter på hela kalaset! Att ni har uppskattat den kan jag räkna ut själv, annars skulle ni väl knappast fortsatt läsa, vad jag är ute efter är konstruktiva och konkreta kommentarer! Det är väl inte för mycket begärt, eller? Vad tyckte ni om slutet? Om storyn? Om äventyret, om mina cliffhangers? Vad tyckte ni om mitt ständiga 8-avsnitts växlande mellan karaktärer? Jag vill ha feedback, kom igen och gör en liten ansträngning själva nu!

Puss & tack på förhand till alla som kommenterar. Resterande, som bara är här inne och tjuvläser... Jag funderar på att lösenordsskydda nästföljande säsong. Ha det i åtankarna!

Henning och gänget hade satt full fart redan från början. Med hjälp av rep som de inhandlat i Skrägelul kunde de spänna fast vagnen bakom lodjuren som fick dra kaffevagnen som ankorna hade gått och släpat på på vägen dit. Det gick ruskigt mykcet fortare att ha lodjur som drog än små ankor, och efter att ha lagt all tung packning på kaffevagnen kunde Henning, Ulf, Homeros och Barista flyga medan kattdjuren körde så snabbt men försiktigt de kunde.

 Landskapet blåste förbi under ankornas vingar, och innan den andra dagen hade nått sitt slut var de framme i Bennyro. Där blev de så väl bemötta att de bestämde sig för att stanna den resterande tiden av dagsljus, och Barista hyllades speciellt. Därför, när morgonen grydde, hade Kaffeankan beslutat att han skulle stanna i Bennyro i några dagar. Henning, Homeros och Ulf unnade honom verkligen den beundran och njutning som han fick i staden där alla nu hade börjat dricka kaffe istället för öl, men själva kunde de inte vänta. De hade på kvällen fått höra den hemska nyheten att en armé från Norikland hade slagit en ring runt Redet och startat en belägring.

 Utan Baristas kaffevagn gick färden ännu snabbare, så ankorna och lodjuren var framme i Redet redan vid middagstid en dag senare. De möttes av en tillbucklad stad och ett fruktansvärt stinkande fält. "Lite sent för att gödsla åkrarna," kommenterade Ulf.

 De gick varligt fram mot staden och kikade efter fiender. Det fanns ingen inom synhåll. Någon såg dem uppifrån murarna och ropade inåt staden. "Det luktar inte gödsel, det luktar avlopp," sade Henning.

 Utan uppvaktning gick de fem djuren fram mot den sydöstra porten. De kunde se ankor uppe på murarna och känna deras blickar på sig, men de möttes inte av några välkomnande tillrop. Detta gjorde Ulf lite upprörd, så han tog till vingarna och flög upp mot muren.

 Innan han nådde halvvägs riktades ett tiotal armborst mot honom. "Halt!" ropade en arg röst.

 Ulf Aflin blev lika arg själv, men han flög ner på marken igen likväl. "Vad har hänt här? Det luktar som om hela staden bajsat i byxan, fast gjort det utanför murarna. Här har varit en belägring, det syns tydligt. Men nu är äntligen er Kung på väg mot sin Stad, så visa lite mer respekt och hurra för konungens hemkomst. Varför är ni så dystra? Förlorade vi slaget?"

 Vakterna vände sig mot varandra och pratade sinsemellan. En av dem gjorde en arg min och flög iväg inåt staden. Henning började bli riktigt orolig.

 "Ursäkta," hojtade en av vakterna. "Vi visste inte att det var ni. Vi såg bara tre ankor som kom i sällskap med två stora, farliga, ankätande djur. Kom in, kom in för allt i världen. Men lämna katterna utanför."

 "Knappast ett kungligt mottagande," muttrade Homeros.

 "De är våra vänner och de följer med in i Redet. Se dem som mina... livvakter."

 Ännu mer viskande uppe på muren följde. Sedan, utan att diskutera saken vidare, öppnades portarna. De tre ankorna och de två lodjuren kunde så träda in i staden.

 Det var samma stad som Henning hade lämnat två veckor tidigare, men det var inte alla hus som stod kvar. En del stugor var raserade, troligtvis slagna i spillror av fientliga katapulter. Detta fick han bekräftat när han såg de stora stenarna här och var. Gator var uppsprängda där stenarna landat, hus var totalförstörda och yttermuren var tillbucklad. Här och var syntes även stenar med blod på, en syn som gjorde Henning illamående. Vilket hemskt sätt att dö på... att bli krossad av en jättesten. Men det går väl fort antar jag.

 Promenaden upp till borgen var en tyst sådan, tyst och smärtsam. Ingen av hans färdkamrater vågade ens viska, och de sex vakter han fått med sig från muren gick lika tysta de. Det enda som sagts under hela promenaden var när Henning bad Homeros att lägga varje detalj på minnet. Skalden hade enbart svarat med en nickning.

 Trots ruinerna och vakternas tystnad så tycktes folket i staden må ganska bra. Men deras skratt och prat nådde inte den bedövade Henning som hade hoppats på ett mycket mer kungligt välkomnande än en stad i ruiner. Det var förvisso bara ett hus på femton som var förstört, men det var illa nog, tyckte kungen.

 När de nådde fram till Slottet Redets öppna portar möttes han av den första ljusglimten. En leende Knorre stod hand i hand med Angelica och väntade på dem inne på borggården. Henning hade varit orolig för att Njord skulle ha visat sig vara en mördare och var glad att se båda hans mest älskade ankor i livet. Han sprang fram och kramade om dem och möttes av två lyckliga skratt och innerliga kramar.

 "Men vad har hänt med min stad," frågade Henning allvarligt när kramarna och presentationerna av Homeros och lodjuren var överstökade.

 "Ack, skalet som staden utgör är kanhända illa tilltygat. Men kärnan som är dess invånare, den knäcker ingen fiendehär så enkelt! Efter en kort men hård strid drev vi ynkryggarna på flykten."

 Henning log. "Du är dig lik, Knorre. Men vad hände egentligen?"

 "Håhå, en liten rebellarmé på cirka 300 individer anföll vår stad, men de lyckades aldrig ta sig in. När de insåg det började de bomba staden med stenar och vi svarade med att bombardera dem med ankbajs. Jag kan inte säga vilket som tillfogade störst skada. De insåg hur som helst ganska snart att de inte hade någon chans, så de övergav det redan från början dömda försöket. Njord Ärrnäbb var en elaking till karl som försökte göra Redet osäkert och upproriskt medan han väntade på sina förstärkingar, men vi lyckades stoppa honom. Han flydde dock, fick jag reda på, och efter att han flytt så flydde även den belägrande hären."

 "Men berätta mer!"

 "Ååh, ers höghet, jag skall berätta mer. Och du har säkerligen också en sjuhelighets historia att förtälja. Men först," Knorre sniffade högljutt i luften. "Först borde ni nog gå och ta er varsitt bad."