På väg till kaptenstugan fick Angelica syn på Kobbe. Den skadade Halvhalsen linkade omkring på en tvärgata nedanför den de gick på. Han såg ut att prata med någon som Angelica inte kände igen. När hon började fundera över det var scenen redan förbi.
 Vaktstugan var en av fyra vägar in i själva borgen Redet. De andra tre utgjordes av tjänaringången, huvudingången och en dold ingång i närheten av tvättstugan som sällan användes. Om man räknade med den hemliga gången in via fängelsehålorna fanns det fem.
 Tor sade åt vakterna som stod utanför att springa och göra något vettigt istället för att stå och vakta ett hus. De var säkert mer behövda på andra ställen i staden under den belägring som just påbörjats. Kaptenen smällde igen dörren bakom sig. "Så berätta! Hur gick era fredliga överläggningar? En gång för alla, din hala anka, vad är syftet med denna gycklarföreställning till belägring?"
 "Tor, min vän, du sårar mig. Berättade jag inte det på vägen hit? Det är för att ena Redet och skapa lite spänning. Och för att skapa fred med Norikland genom att visa att vi inte stödjer Nori VIIs fiender. Nori är på väg hit med en armé på två tusen ankor för att hjälpa oss, men om han är riktigt snabb så hinner han hit först om fyra dagar. Mitt hopp är att Njords rebellarmé ska försöka ta staden med våld, hur lång tid det än må ta. Isabella och även Rickard är redo att offra Njord för att ta Redet i besittning. La du märke till Hjorvalts skador, Angelica?"
 "Neej..."
 "Han vill inte låta det här fortsätta längre än ett dygn. Han vill ha tillbaka Njord levande. Jag misstänker att hans tankar inte satt riktigt väl i Rickards och Isabellas ögon, så de tuktade honom lite. Hur som helst, Redet behöver en god och spännande belägring för att enas, och för att må bättre. Just nu är de tjocka, äckliga och odrägliga. De klagar på allt, vilket är ett tecken på att de har det för bra. Folkhälsan behöver lite fara för att kunna njuta desto mer av friden som råder."

 Angelica kunde inte stå tyst och stilla längre. "Har du sett folket på gatorna? Har du överhuvudtaget satt din fot utanför slottet de senaste månaderna?! Folk mår bra och lever i fred, men den här belägingen gör att deras krigiska instinkter vaknar igen. De har inte sett blod sedan Henning avrättade Rågbald men nu börjar deras blodtörst vakna igen! Det här fejkade kriget gör ankorna sjuka. Jag såg ankfamiljer slå sig till ro uppe på taken för att beskåda slaget, de packar till picknick för att se andra ankor dö! Och de kallar det underhållning! Du beskyller våra invånare för att vara tjocka, men se på dig själv! Du är själv ett antal hekto för fläskig för ditt eget bästa, så beskyll inte invånarna för tjockhet. Det är ett tecken på hög standard, även om det kanske inte tyder på sunda vanor. Men krig är verkligen ingen sund vana, tror du att en belägring ska få våra medborgare att gå ner i vikt? Börja träna bort din egen buk först, sedan kan du anklaga andra för övervikt."

 "Angelica, Angelica, varför ska du alltid svartmåla allting jag säger och gör. Sluta vända saker till den negativa betydelsen. Jag gör det här för att ena Redet och för att markera att vi vill ha fred med Norikland, är inte det gott och ädelt nog?"

 "Allt ditt snack om att de är tjocka då? Om du sett dig omkring så skulle du ha förstått hur det verkligen ligger till med ankorna här i staden. De är sugna på lite mer blod, visst har du rätt i det. Men är det rätt att ge det till dem? Ju mer blod de får se och smaka, desto värre blir deras törst efter mer. Om du ger dem den här belägringen, tror du då inte att de kommer vilja ha krig snarare än fred?"

 "Nyss var det du som förespråkade deras vilja om frid och lugn. Har du helt plötsligt ändrat dig till att se våra medankor som blodtörstiga monster? Jag avser att ge dem den här belägringen, dels för att släcka deras blodtörst och dels från att avskräcka dem från krig. Tors Tuttar kommer inte att stoppa fienden helt, det kommer komma till hanbegripligheter. Men bara precis så mycket att det stämmer in i mina planer. Ett fåtal ankor måste offras. För allas bästa. Så är det i krig."

 "I krig ja. Jag trodde inte det här var ett krig. Jag trodde att det bara var någonting som du orkestrerat ihop. Jag trodde att allt detta bara var för att demonstrera för hela Ankrike vilka skickliga och välmenande styrande som sitter i landet. Vad är det för plötsligt tal om krig? Detta tycker jag inte om."

 "Men kära du, det ska bara se ut som ett krig. Då måste några offras från båda sidor, annars förstår de att det här inte är på riktigt. Jag vill inte att omvärlden ska veta att vi huserade Njord utan att återlämna honom, jag vill inte att världen ska veta att jag tog hit honom till Redet för att konspirera och starta uppror. För om folk får reda på det så kommer det bli uppror på riktigt, och allt jag arbetat för det senaste året kommer gå förlorat. Hennings styre äventyras om jag inte får löpa linan ut."

 Angelica slog näven i bordet. "Hur kan du ha Hennings styre och liv som insats i ditt jävla spel?"

 "Spel? Det här är verkligen inget spel! Krig och styre är ingen lek! Ibland måste hårda, tunga beslut fattas. Var tror du att vi hade varit om jag inte gjort som jag gjort? Henning hade kanske blivit lönnmördad! Om inte av Njord Ärrnäbb så troligtvis av någon Snuskfot eller Svartvinge. Det som är på väg att hända nu är att adelsankorna enas, folket lugnar ner sig och freden med vårt grannland i söder återupprättas och förstärks. Vad finns där att klaga på?"

 "Du låter offra oskyldiga ankors liv..."

 "Bara de som inte är skickliga nog att försvara sig eller har oturen att falla för en fiendes svärd eller något annat. Ett offer som de gladeligen hade gjort själva i krig..."

 "Men nu är ju inte det här krig! Det här är-"

 "Politik," avbröt Tor som stått tyst och tålmodig medan de två andra skrikit åt varandra. "Om du fick välja, vad skulle du välja då? Din egen son och kung lönnmördad eller en handfull ankor fallna i krig för någonting som är rätt?"

Angelica var tvungen att ta stöd emot skrivbordet där hon stod. "Vad är det ni säger?" viskade hon chockat. Plötsligt ångrade hon att hon frågat ut honom. "Monster! Ska vi göra föräldrar barnlösa, kvinnor till änkor och barn föräldralösa, på grund av..."

 "Självklart. Är det inte ett offer du är villig att göra? Överväg vad som skulle hända annars. Upplopp, uppror, lönnmord... Det går åt ankliv åt sådant också, fler ankliv än i en relativt ofarlig belägring."

 "Men det vi pratar om är slakt av oskyldiga!"

 "Som annars skulle ha dött en värre död. Låt dem hellre dö för fiender svärd än för varandras arga händer. Är det så mycket jobbigare att låta ett fåtal dö, vid utvald tidpunkt och för något de tror på, än att göra ingenting och låta dem döda varandra." Tor gick fram obeveklig som en elefant. "Några måste dö så att andra kan leva. Vill du välja att offra några och rädda många framför att inte offra någon och inte rädda någon. Vad skulle hänt om Henning dött?"

 Angelica orkade inte tänka på det längre. Hon orkade ingenting. Utmattad sjönk hon till golvet och lade sig i en apatisk hög." De tänker döda ankor. Ankor kommer dö. Föräldrar kommer mista sina barn, barn kommer mista sina föräldrar och gatorna kommer fläckas av blod. Invånares blod, spillt i ett krig som inte borde ha varit. Allt för att rädda livet på Henning... Det fick henne att känna sig fruktansvärt skyldig, som om det var hon som dömde alla de här ankoran till döden.

 På andra sidan skrivbordet stod Knorre och Tor och pratade med varandra. De pratade om parlamenteringen, om den stundande belägringen och om stadens försvar.

 "...Kommer aldrig över murarna," snappade hon upp från Knorre. "Om ankorna ska in i staden måste de flyga över, om de inte vill försöka slå in våra portar under ständig beskjutning."

 "De behöver inte komma in för att göra skada. Jag tycker inte om de där kastmaskinerna de byggt upp. Det finns gott om sten i närområdet, om de kastar in det över oss... Både hus och ankor kommer krossas."

 "För att inte tala om ifall de kastar in eld."

 "Det har vi förberett oss emot. Vi har stora vattenreserver utplacerade överallt i staden, för att inte nämna alla brunnar. Dessutom regnade det i natt, vilket är en klar fördel för oss."

 "Vägen via fängelsehålorna, är den bevakad och säkrad?"

 "Säkrad och bevakad, på din order. De enda sätten att komma in är om ankorna flyger över, vilket skulle förvandla dem till enkla måltavlor för våra missiler, eller att slå in portarna, vilket skulle ta dem så lång tid och kräva så många liv att de inte ens kommer försöka. Våra murar är så tjocka och höga att inte ens en häst skulle kunna hoppa över muren, så deras hundar och vargar är helt onödiga. Anfallarnas enda chans att göra vår stad någon skada är att beskjuta oss med sina katapulter. Om vi kunde använda min Bröst... jag menar Tors Tuttar, till att skjuta ner deras katapulter istället, så vore mycket vunnet."

 "Deras belägringsramper då? Vargar och hundar springer enkelt uppför murar om sådana tingester körs fram."

 "På den punkten kan du vara lugn. Det var längesedan jag var med om en belägring själv, det var under min tid i öster, men jag minns hur effektivt det är med såpa. Jag har lagt beslag på all stadens flytande såpa, så om deras ramper rullar fram... Ja du förstår själv. Det säger swosch och vargarna landar i en hög på marken, renare än när de började men knappast gladare."

 "Och de kan behöva lite såpa efter att ha antastats av Tuttarna," fnissade Knorre.

 "Ja verkligen," fnös Tor tillbaka. Det syntes att även han var lite road.

 "Vår enda fara är det vi inte förberett oss mot," sade Knorre efter en liten stunds tystnad.

 "Och vad är det?" frågade Angelica.

 "Min kära Angelica..." Knorre log mot henne, ett leende som hon inte riktigt tyckte om. "Om jag vetat vad det oväntade var så skulle jag förberett mig mot det. Låt oss bara hoppas att den här belägringen inte bjuder på alltför många obehagliga överraskningar. Om det här går som vi hoppas så kommer vi komma väldigt lindrigt undan..."

 Plötsligt rycktes dörren upp och in kom en flåsande liten anka. Tor hade redan hunnit dra sin sabel innan dörren var helt uppe, men när han kände igen springpojken körde han tillbaka svärdet i skidan igen. "Ja?"

 Pojken flåsade några sekunder innan han inför de sex ögonen svarade: "De sprider ut sig och närmar sig murarna. Det har börjat."