Det var stor uppståndelse innanför murarna när de fyra ankorna tog sig in i staden. Många hade sett vad som hänt, och de som inte sett det med egna ögon hade snabbt fått det berättat för sig. Det viskades skrämt i varje gathörn och de vanliga stadsborna drog sig undan. Angelica stödde en sårad Kobbe, som dock bedyrade att såret inte var så farligt. Han sörjde snarare förlusten av ett bra blåsrör. Knorre höll sig nära Njord, både för att hjälpa honom att gå och för att hindra ankans flykt.
 Rickards hugg hade först klyvt Kobbes blåsrör och sedan sårat honom i ena vingen, men så fort han var innanför murarna hoppade han iväg bort mot slottet. Angelica lät honom löpa. Tillsammans med Knorre förde hon upp Njord mot muren igen där den av ilska kokande ankan återigen bekläddes med kedja.
 "Vad var det som hände där nere egentligen?" undrade Tor allvarligt.
 "De försökte frita Njord, misslyckades och kommer att genomföra ett dygns belägring från och med nu."

 "Vad händer när de tjugofyra timmarna är till ända?"

 Det var en fråga som Angelica ställt sig själv flera gånger nu men aldrig vågat yttra. När nu Tor gjorde det åt henne spetsade hon öronen ytterligare.

 Men där fanns fler öron i närheten och ännu fler ögon. Därför log bara Knorre och sade högt att han förmodade att den rebelliska hären skulle ge sig efter nämnda tidsgräns. En lögn, det visste Angelica genast. Inte minst för att hans ögon sade en helt annan sak.

 "Låt oss göra upp de sista planerna på ditt kontor, Tor. Några saker kvarstår att diskutera. Angelica, följ med oss så är du snäll. Sergeant Sandor - Släpp inte kedjan en sekund och släpp inte Njord med blicken."

 Utan att vänta på svar från någon av de tre tilltalade travade Knorre iväg in mot slottet, där vaktkaptenen hade sitt kontor. Tor tittade på Angelica, Angelica tittade sökte med blicken efter Rut. Den tjocka ankdamen syntes inte till.

 På grund av deras tvekan hade Knorre fått ett försprång som nu Angelica och Tor blev tvungna att småspringa för att hämta in, vilket inte var det lättaste i den folkpressen som rådde på gatorna idag. Alla ankor rusade hit och dit. Vissa ville hem och gömma sig under sängarna, andra ville veta vad som försiggick och åter andra ville vara med och se belägringen från första parkett. Många ankor satt redan uppe på de taken till de högre husen, med picknickkorgar och spritflaskor bredvid sig. Ingen nu levande person hade varit med om en belägring. Den senaste gången Redet blivit belägrat var under Gastroknugums farfars - Herbert den förste Brandnäbb - tid, då Redet blev belägrat av en tio gånger större ankhär från något land i den fjärran östern som egentligen inte hade någonting i Ankrike att göra. Slaget hade slutat med en stormande succé för de försvarande, vilket var i princip det enda man mindes. Troligtvis var det på grund av den historilaktionen som ankorna nu var så uppspelta av att beskåda spektaklet. Angelica skakade på huvudet.

 I deras joggande fart var det väldigt nära att de sprang på Knorre. Han hade stannat mitt i gatan och bara stirrade upp mot slottets tak. "Ta mig fan..." mumlade han. "Vissa skulle kalla mig sjuk. Galen. Bra jobbat, Tor, synnerligen bra jobbat. Fungerar de?"

 "Det får vi fanimej hoppas," muttrade Tor. "Mina mannar och nästan hela Redets tjänarkår har jobbat dag och natt för att dina sjuka planer ska fungera. Ingen var särskilt glad över uppdraget. Det blev nästan uppror bland arbetarna. Jag ser fortfarande inte meningen."

 Uppe på slottstaket, högt uppe och dolt mellan två torn, stod två katapulter. Båda var uppskattningsvis nästan femtio anklängder höga med kastarmar som glimmade av metall. Hela mekanismen var för invecklad för att Angelica skulle kunna se detaljerna därifrån hon stod, men den enorma slungan talade sitt eget tydliga språk. "Vad är det där!?" utbrast Angelica. "Vad är det för djävulskap du låtit bygga?"

 Knorre vände sig mot sin älskarinna med ett leende. "Jag har namngivit dem med omsorg. Min sköna, beskåda Redets senaste, krigiska underverk. Jag och den gode vaktkaptenen kom gemensamt fram till att kall dem för Tors Tuttar. Jag avsåg att provocera våra fiender så mycket att de anfaller frivilligt, inte för att säger det till dem. Jag tycker vi lyckades förarga dem riktigt bra under parlamenteringen, tycker inte du det?"

 "Knorre, vad är det här för nytt djävulskap som du inte berättat om för mig ? Vad tänker du göra?"

 "Jag tänker sänka anfallarnas moral så mycket att de bryter ihop. Jag tänker knäcka dem, samtidigt som vi löser ett stort problem som staden lider av. De kommer antingen knäckas mentalt och bryta ihop, eller så kommer de anfalla vilt och skoningslöst. I båda fallen gynnas vi av det. Invånarna i den här staden har blivit alltför lata på sistone, de har glömt bort vad det innebär att kämpa för sina liv. De går här och blir tjocka, apatiska och dumma. Redet lider, det skulle må gott av lite faror."

 "Är det anledningen till allt det här? Är det DÄRFÖR du släpat hit Njord, utsatt dig själv, Henning och hela Redet för fara och startat ett krig? För att du tycker att Redets invånare är TJOCKA!? Se på dig själv då, du är definitivt varken vältränad eller smal. Redets invånare är lyckliga, se dig omkring din dumma karl! Deras standard har aldrig varit så hög som nu, Henning har varit en jättebra kung. Och du en bra rådgivare. Varför gör du så här helt plötsligt?"

 "Angelica, du vet mycket väl varför det är krig nu," sade han högt. Sedan viskade han till henne, för det hade samlats en ring av nyfikna, lyssnande ankor: "Du får inte skrika sådana saker högt. Du vet att jag gör det här för att skapa fred bland ankorna, för att främja samarbete och ena alla Redets invånare. Det här med att de är tjocka är bara en liten detalj. Faktum är att ankor har börjat klaga här i Redet, vilket är ett tecken på att de haft det för bra för länge. Den här belägringen kommer att visa dem både hur bra de har det och hur trygga de kan vara. Dessutom blir de rika, och vi blir av med ett av stadens mindre angenäma problem. Var snäll och prata inte mer nu förrän vi kommer fram till vaktstugan."

 "Visst. Jag vill bara veta saker och ting. Jag avskyr att gå i mörkret och famla."

 "Jag lovar. Jag ska berätta allt du vill veta."