Knorre log. "Vad kan de tänkas vara ute efter?"

 "Jag antar att det är mig de vill prata med egentligen," muttrade Njord misstroget. "De vill se att det verkligen är jag."

 "Vem skulle tvivla ens på det här avståndet?" fnissade Rut, vilket endast gav henne en enögd, sur blick tillbaka.

 Knorre suckade. "Jag antar att vi får göra dem till viljes. Det här var oväntat."

 "Vilka följer med mig?"

 "Ååh, vi blir en perfekt trio!" fnissade Knorre. "Jag vet inte om någon parlamentering någonsin varit så fulländad. Jag ska givetvis dit, Kobbe ska med, och Angelica följer med."

 "Jag? Vad ska jag där och göra?"

 Knorre lade båda sina händer på Angelicas axlar. "Älskling, jag vill inte hålla dig utanför händelserna längre. Jag vill ha dig där det händer saker, utan att det för den sakens skull är farligt. Inga fler hemligheter för dig." Hon såg hur hans kläder buktade ut misstänkt mycket. Hade han något slags rustning där innanför?

 Njord skrattade sarkastiskt och fick henne att glömma Knorre utbuktande kläder. "Lite sent påtänkt kanske? Så som du behandlat henne hela tiden, och nu försöker du få henne att tro att hon kan lita fullständigt på dig. Du är fan nästan lika djävulsk som den ni är så rädda för, nämligen jag. Skillnaden mellan oss båda är att jag inte gör några försök att dölja min sanna natur."

 "Dra inga paralleller mellan oss två, Njord, enda likheten oss emellan är att vi planerar bra båda två. Jag varnar dig, om du försöker smita under vår parlamentering så..."

 "Händer vaddå? Tänker du hemsöka mig?" Sergeant Elsander tog loss kedjan som fjättrade NJord. "Om jag 'smiter' under parlamenteringen betyder det att ni som springer ut dit kommer dö. Tvärsäkert."

 "Och vad händer med dig då, Njord? Du får två riken mot dig istället för ett." De började gå ner för trappan. Utan att Angelica märkt någonting hade Kobbe anslutit sig till skaran på fyra personer som nu tog sig ner mot den östra porten. De kunde förstås enkelt glidflugit ner från muren och landat på marken, men dels vågade de inte ta risken att ge Njord fria vingar, dels ville de göra det här ordentligt, som i de gamla sagorna.

 "Vad som händer med mig? Efter att ha dödat er tre kommer mitt liv vara mitt eget igen. Javisst, Nori VII kommer fortsätta att jaga mig, men det kan han gärna få försöka med. Jag är inte rädd för honom, och jag är definitivt inte rädd för er heller. Vad vinner jag på att stanna kvar i dina bojor gentemot att mörda er och ta till flykten?"

 "Det är din sak att fundera ut," svarade Knorre torrt medan porten rasslade och öppnades. "Men tänk fort, för snart försvinner möjligheten."

 "Och det är bäst att du tänker rätt också," tillade Kobbe medan du gick ut från stadens beskyddande murverk. "Om du tänker fel så är du nämligen en död anka. Och det som dödar dig kommer inte efterlämna någon ärr." Kobbe smekte någonting han hade innanför dräkten, och vad detta ting var var föga svårt att lista ut.

 Tre individer gick för att möta de fyra från Redet halvvägs mellan murarna och belägringslinjerna. Den i särklass största av överläggarna kände ankorna igen på långt håll. Förutom Hjorvalt pekade Njord ut Edvard Svärd III's änka Isabella, samt den unge generalen tillika sonen Rickard Svärd. "Inget dåligt sällskap," viskade Angelica.

 "Och ingen av dem älskar mig. Ändå vill de ha mig tillbaka. Hela den här skaran av bannlysta ankor, vargar och hundar är i behov av min expertis."

 "Har jag ditt ord på, än en gång, att du inte kommer ta till vapen mot oss om vi försätter dig på fri fot? Så fria dina fötter nu kan vara efter allt du gjort."

 "Du har mitt ord, Knorre Af Anka, om det nu är värt någonting."

 "Det är bättre än ingenting."

 "Men är det verkligen det?" Njord böjde på nacken för att kunna se bättre under brättet på sin hatt.

 Innan Knorre hann svara anlände de tre andra överläggarna. Isabella gick i täten, Rickard gick ett halvt steg bakom henne till höger och Hjorvalt lommade fram en liten bit bakom de båda ankorna. Så här på nära håll såg vargen nästan kuvad ut. Isabella var den första som tog till orda med en inställsam och vänlig röst:

 "Vi vill alla ha fred, vill vi inte det?"

 "Vill vi?" undrade Rickard direkt, vilket gav honom en örfil av sin mor. Rickard kunde uppskattningsvis inte vara mycket äldre än Henning. Alldeles för ung för att vara general, tänkte Angelica.

 "Varför skulle vi ha tagit kontroll över Storkvacken, om inte för att vi ville ha fred? Vi vill ingen något illa, vi vill bara ha tillbaka vår kära Njord."

 Njord började av någon konstig anledning att frusta.

 "För att ni ville ha makt," sade Angelica, som inte lät sig charmas av den vackra kvinnans inställsamma röst. "Makt, pengar och mer krig. Herravälde, det var därför ni snodde åt er Storkvacken från den rättmätige kungen."

 Isabellas vackra, gröna ögon vändes mot Angelica och fylldes med avsky. "Vem är denna stackars kvinna som misstror främlingar så. Lilla vän, du kan inte ha levt ett lätt liv. En sådan misstro mot andra pekar bara åt en riktning, och det är att du alltför många gånger i ditt liv blivit utnyttjad. Du var blind för ondska i din ungdom, sedan lärde du dig några hemska läxor och nu ser du fiender överallt. Jag tycker synd om dig."

 "Bespara mig din medömkan, hynda! Jag förstår redan efter två minuter vad du är för sort. Hur många män har du legat med för att få som du vill? Hur många potentiella pappor har den här stackars lille Rickard?"

 Rickard drog sitt svärd snabbt som ögat och tog ett steg fram mot Angelica. "Du talar inte till min mamma på det där sättet!"

 "Ett steg till och du är dödens," halvsjöng Kobbe muntert. "Moderns Blod kanske inte dödar på en gång, men dödar gör det. Svara min dam på hennes fråga."

 Kobbe stod med blåsröret mot munnen i ena handen och med tre nya pilar i den andra. Angelica själv hade instinktivt fört handen innanför klänningslivet och kramade en dolk. Knorre stod och höll i Njord och såg olycklig ut. Njord log stort. Hjorvalt tittade oavbrutet på Njord, Isabella hade en hand på sin sons axel och färgen i Rickards ansikte steg av återhållen vrede.

 Isabella svarade med kyla i rösten: "Edvard Svärd var den enda man jag någonsin älskade, och han är givetvis far till alla våra tre barn." Hon lade huvudet på sned. "Till skillnad från, om spekulationerna är sanna, dig. Jag har hört att din son Hennings härkomst är högst tvivelaktig."

 Knorre harklade sig och bytte ämne på ett så osmidigt och uppenbart sätt som bara besvärade män kan: "Hjorvalt, du har varit en stygg varg. Sade inte jag åt dig att avstyra den här belägringen?"

 "Jo du sade det, och du trodde väl att jag skulle göra det också? Faktum är att jag ändå gjorde ett försök, men det blev som du kanske förstår inte så uppskattat."

 Isabella skrattade kallt. "Jadå, Hjorvalt försökte faktiskt säga åt oss att gå fredligt fram, vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget står här. Jag upprepar återigen, vi vill ha Njord Ärrnäbb nu."

 "Och vad tjänar vi på att ge er honom?"

 "Vi går härifrån för att aldrig någonsin återvända. Duger inte det? Om ni ger oss Njord så slipper vi kriga."

 "Men du förstår inte, det är ju precis det jag vill."

 Isabella såg högst förvirrad ut. Njord brast ut i ett gapskratt. "Tänker du fortfarande driva igenom den där skiten? Snälla Knorre, varenda jävel fattar ju att det inte är på allvar vid det här laget. Ditt fejkade 'krig' spelar ju för fan ingen roll längre. Varför kan du inte bara släppa mig nu? Jag börjar tro att du inte är en man som står vid ditt ord."

 "Det är jag, men först måste ni stå vid era egna ord. Ni måste belägra staden i minst ett dygn, sedan kan jag släppa Njord till er."

 "Och vad händer om ett dygn?" Rickard hade stuckit tillbaka svärdet i skidan igen och stod nu med knytnävarna dinglande i sidorna. "Kommer förstärkningar någonstans ifrån, så att ni kan förgöra oss? Tror du att Henning, din förmodade son kommer tillbaka imorgon? Om du tror att de värdelösa ankorna från Norikland kommer hinna hit på bara ett dygn till så tror du jävligt fel."

 "Du har, kanske föga överraskande, fel på samtliga punkter utom en. Ankorna från Norikland kommer inte hinna hit imorgon, det var rätt. Vi väntar inte på förstärkningar, men vakterna och ankorna i staden måste lära sig hur det är att enas mot en fiende. De har varit alltför lata på sistone. Ni behöver inte överdriva och ni behöver inte göra några dumdristiga saker, bara försök få det att se äkta ut."

 Ankorna från Norikland suckade irriterat. "Det här är ju bara knäppt. Men okej, vi gör som ni säger. Imorgon vid denna tidpunkt ska Njord vara tillbaka hos oss, annars...!"

 "Överfaller ni oss på riktigt? Skulle det vara ett hot?" Kobbe flinade.

 "Lita inte på honom, för helvete!" skrek Njord plötsligt. "Om ni gör som han säger går ni rakt i fällan!"

 Rickard drog sitt svärd igen.

 "Vad för fälla?" frågade Isabella intresserat.

 "Vad det än är han har tänkt ut är det en fälla. Lita inte på honom!"

 "Tack Njord, men jag har en känsla av att Knorre är en man som står vid sitt ord. Vi ses imorgon."

 De tre delegaterna från Noriklands lilla trupp vända på klacken och började gå, och snart gjorde de fyra från Redet det också. Tankarna snurrade i Angelicas huvud. Hon såg alla undrande ankor uppe på murarna, såg att det viskades om vad som kunde ha hänt nere på parlamenteringsfältet. I samma ögonblick som hon såg ankor peka och hörde suset från publiken vände hon sig om. Men då var det redan för sent. En sekund senare kom skriken och varningsropen.

 Ljudet av tunga, snabba tassar slog emot henne ögonblicket innan hon hörde ett skrik från Kobbe. När hon vände sig om såg hon Rickard sitta ovanpå Hjorvalts rygg med svärdet rött av blod. Kobbe låg på marken med blåsröret kluvet i två delar. Knorre var redan luftburen och bortom fara. Njord sträckte sig upp för att få tag på Rickards utsträckta vinge. Långt borta kunde hon höra Isabellas förfärade protester, men de spelade ingen roll. Det som spelade någon roll var att Njord höll på att komma undan.

 Plötsligt såg Rickards huvud ut att explodera i en kaskad av blod. Hela ansiktet var rött och blod rann i mängder. En projektil kom farande och åstadkom samma effekt igen. Angelica såg sin chans, medan hon undrade var i helvete stenarna och allt blod kommit från. Hjorvalt hade uppenbarligen råkat ut för samma sak som Rickard, och nu sprang han runt och slog sig själv i ansiktet med tassarna.

 Angelica, född på gatan och inadopterad i släkten Brandnäbb efter hennes makes död och hennes sons tillträde till tronen, kastade sig fram mot den flyende Njord. Hennes vingar slog i luften för att ge henne fart och Njord, som precis stått och sträckt sig efter en hjälpande hand, befann sig i ett ögonblicks förvirring. Det ögonblicket var allt Angelica behövde. Hon flög genom luften och landade tungt med hälen på Njords fot. Stilettkniven som utgjorde klacken på skon gled igenom Njords platta fot och borrade sig ner djupt i den mjuka, ännu daggvåta marken. Njord skrek och hans tilltänkta räddare torkade sig i ansiktena medan ännu fler projektiler träffade dem. Angelica drog fram dolken som hon hela tiden fingrat på och tryckte den mot Njords strupe.

 "Parlamenteringen är över," sade hon hårt. "Ni kan dra tillbaka och inleda belägringen, som ska pågå i exakt ett dygn. Sedan, om ni är duktiga, ska ni få tillbaka er Njord mot löftet att aldrig komma inom Ankrikes gränser igen."

  Njord försökte komma loss, men ju mer han slet för att få loss foten, desto ondare gjorde det. "Hjälp mig, era oduglingar!" skrek han.

 "Rid hem och starta belägringen. Fången följer med oss. Om du försöker fly en gång till så tvekar jag inte att använda kniven," väste hon till Njord. "Knorre kanske ser någon nytta med att hålla dig vid liv, men jag gör det inte. Tänk på det, Ärrnäbb."

 Under fortsatt bombardemang från Knorre, som var hela källan till projektilerna, återvände Rickard och Hjorvalt till de Noriklandska leden. Angelica lyfte på foten och började marschera Njord tillbaka mot Redet. Kobbe kom stönande på fötter och Knorre anslöt till de tre andra med ett gapskratt.

 "Jag trodde nästan att du dödade Rikard när jag såg allt blodet i hans ansikte. Vad var det du kastade egentligen?"

 Medan de gick tillbaka och Knorre försökte sluta skratta kunde de känna allvar och undran strömma mot dem från muren. Nu blir det kanske en riktig belägring trots allt, tänkte Angelica och kände iskylan sprida sig för första gången idag. Rädsla.

 "Jag visste att de skulle försöka ta honom tillbaka," fnissade Knorre häftigt, och det dröjde en halvminut innan han kunde få fram nästa sammanhängande fras. "Det var inte blod du såg, men det var lika effektivt för att tillfälligt förblinda dem. Jag misstänkte att det här skulle hända, så jag hade laddat upp med en ordentlig omgång ruttna tomater."