Knorre var glad att han gick först av de tre. Han hade aldrig varit så nervös tidigare. Vad skulle de tycka och tro om honom? Skulle de förstå? Sådana tankar plågade hans samvete medan han styrde dem ut mot de nyvattnade fälten, bort från Redets alla tjuvlyssnande öron. Kvinnorna bakom honom gjorde några försök att få kontakt med honom, men de gav snart upp. För det första så svarade han inte med ett ljud, för det andra så gick han så fort att de fick problem att hänga med. Båda verkade inse att det inte var någon idé att börja prata förrän de kom ut bland kullarna och fälten.

 Således blev färden ut ur slottet och ut ur staden, som uppmärksammades av många, en väldigt tyst promenad. Knorre funderade på vad han skulle säga, och det gjorde de andra också. När de väl kom ut i friheten bland de våta höjderna var det en Knorre med slitet ansiktsuttryck som vände sig mot de två kvinnorna. Hur mycket hemlighetsmakerierna hade tärt på honom blev synligt nu när han släppte barriärerna om sig själv och talade ut.

 "Jag har planerat det här länge, och det är nu dags att jag berättar för er vad som är i görningen."

 "Hög tid i sanning," sade Angelica bittert. "Om du sänt Henning till hans undergång så kommer jag aldrig förlåta dig. Men du kan lika gärna börja förklara dig."

 "Precis vad jag tänkte spöra också," sade Rut. "Varför lät du Henning knata iväg sådär, ung som han är. Nog för att han gjorde storsuccé i Bennyro, men det är vanvettigt att släppa iväg vettvillingar på egen hand. Om inte Ulf Aflin varit med så hade jag varit jätteorolig. Nu är jag bara vettskrämd. En fäktare som drömmer om 'den gamla goda tiden' tillsammans med en ung och nybliven kung och en anka som serverar kaffe, vad tänkte du på när du lät dem fara!?"

 "Vad gjorde de för slags succé i Bennyro?" frågade Knorre, som var tacksam för möjligheten att skjuta upp det oundvikliga lite till.

 "De frälste hela staden genom att få dem att dricka kaffe istället för öl. Benny IV som inte varit nykter på flera år övergav alkohol utan att blinka. Men nog om det, du har mycket att stå till savars för!"

 "Jag har väl det," suckade Knorre. Han tog ett par andetag innan han lyckades formulera någonting i huvudet som skulle låta vettigt. Han var besvärat medveten om de båda kvinnornas stränga blickar.

 "Som sagt så har jag planerat det här länge. De senaste tre kvartalen har jag haft brevväxling med Njord Ärrnäbb. Jag berättade för honom att Henning visade tecken på rastlöshet, och jag sade att om han kommer på någonting, något äventyr som vår kung kan ge sig ut på, så skulle han höra av sig. Han lovade detta i ett svarande brev, men jag fick även nys om ett annat brev som han skickat. Han hade brevväxlat med både mig och med Dolores Svartvinge visade det sig. Jag fick av en händelse tag på det där brevet, där det stod att Njord skulle hjälpa Svartvingarna och Snuskfotarna att ta tronen. Jag såg då möjligheten att uppenbara det här för allmänheten, men beslutade mig för att gå ett steg längre.

 "Så jag fattade penna och papper och skrev ett nytt brev till Njord. Ett där jag djärvt sade att fru Svartvinge anförtrott sig till mig med sina planer men att jag ville gå ett steg längre. Jag skrev till honom att ifall han sviker Svartfötterna och samarbetar med mig istället så skulle han få bli kung. Istället för att som Svartfotarna erbjöd ge honom rikedomar. Han tyckte att mitt lät som ett mycket bra förslag, så vi fortsatte att brevväxla i hemlighet, samtidigt som han skrev brev till Svartfotarna där han planerade att göra saker. Det första, som han skrev till dem att han skulle göra, var att få bort Sture Vitvinge från spelplanen. Vilket nu har skett..."

 "Vad har du kokat ihop för någon soppa nu!" utbrast Rut. "Planerar intriger med utlänningar, skickar iväg Henning på ett förutbestämt äventyr och försätter hederliga ankor ur spel, samtidigt som du öppnar hovet för anarki och bjuder in fientliga krafter."

 "Jag kan tyvärr inte avslöja riktigt än var Sture befinner sig, först måste ni lova att hjälpa mig. Men han är oskadd. Låt mig fortsätta."

 "Fortsätt," sade Angelica iskallt. Knorre kunde inte för allt i världen möta hennes kyliga blick.

 "Det jag gör är för Redets och Ankrikes bästa, tro mig. Det handlar om att spela. Spela falskast, mest och listigast. Njord har överöst Svartvingarna och sedan även snuskfotarna med lovord om deras planer och att han ska hjälpa dem, och de är helt övertygade om att det de planerar är fullkomligt hemligt. Medan han å andra sidan konspirerar med mig om hur vi ska bedra Svartsnuskarna. Den plan som jag och Njord kokat ihop går ut på just det som Rut sade, att skapa anarki i Redet så att vi sedan kan ta kontrollen mitt i kaoset. För att skapa detta kaos måste vi avlägsna alla ledare som kan ta vettiga, starka och fredliga kommandon, så att endast de krigiska, lättpåverkade och beslutssvaga finns kvar. Sådana vill alltid ha strid.

 "Det började med Sture, den anka på hela slottet som är skickligast i hovspelet. Han är en av dem som kan avvärja katastrofen. En annan skicklig spelare är Kobbe, men han har inte lika stort inflytande. De starka ledarna som ska bort är enligt våra planer Gajolus Snuskfot, Kalle och Anders Af Anka, Herman och Adolf Svartvinge, Kobbe Halvhals och du Angelica. Eventuellt även Amanda Vitvinge.I natt ska vi avlägsna Herman och Adolf, för då kommer Dolores Svartvinge garanterat att starta krig, vilket är vad vi eftersträvar. Du, Angelica, är tänkt att leda motförsvaret och mobilisera Vitvinges och Brandnäbbs styrkor, vilket redan idag är i görningen. Här går i och för sig mina och Njords tankar isär. Han vill att du avlägsnas direkt om det blir defensivt spel från din sida, men vill att du stannar kvar ifall det blir offensivt."

 "Och hur hade du tänkt att jag skulle veta vad jag skulle göra? Hade du inte tänkt inkludera mig i dina planer." Ett mycket farligt tonfall hade letat sig in i Angelicas röst. Ett tonfall av tunn våris.

 "Jag litade på att du skulle göra det rätta..."

 "Du tänkte göra det här utan mig! Du hade tänkt utnyttja mig som en tankelös spelpjäs, styra mig dit du vill! Fattar du vad det du gör innebär!?"

 "Ja, jag gör det. Och det är jättetungt för mig..."

 "ÄR DET TUNGT FÖR DIG!? Men tänk på mig då! Kvinnan du påstår dig älska, men som du hade tänkt utnyttja på det fulaste sätt! Har du ens ägnat en tanke på att jag har känslor själv!?"

 Vad svarar man på det?

 Han slapp fundera eftersom Rut inte kunde vara tyst längre. "Känslor hit och känslor dit, det är besluten som räknas. Du måste förstå att beslut måste fattas, beslut som väger tyngre än personliga känslor." Angelica gapade av förvåning. Hon hade definitivt väntat sig stöd från den andra kvinnan. Rut såg hennes förvåning och gav henne lite stöd ändå med orden: "Men jag håller med om att Knorre borde inkluderat dig i sitt planerande. Han måste ha en riktigt bra anledning till sin tystnad. Eller hur kusin?"

 Knorre svalde. "Ju färre spelare inblandade desto mindre risk att någonting går fel. Dessutom så visste jag att du aldrig skulle ta några sådana risker. Jag var tvungen att göra det här själv."

 "Så du litar inte på mig? Litar inte på mitt beslutsfattande?! Tror inte att jag kan..."

 "Men nu får du ge dig!" avbröt henne återigen Rut. Än en gång tog Rut Halvhals sin kusins sida, något som var väldigt oväntat med tanke på hur fruktansvärt Knorre betett sig. Angelica stammade, men Rut gav henne inte möjlighet att fortsätta. "Allting handlar inte om dig, jänta! Det är klart att Knorre litar på dig i vanliga fall, men en del saker måste man göra själv! Här har han gått och planerat för hur han ska rädda Redet och du bara skäller ut honom! Visa lite uppskattning istället. Hur hade du tänkt göra nu, Knorre?"

 Både Knorre och Angelica stirrade storögt på henne. "Dina föräldrar döpte dig i sanning rätt. Ruter dam, det må jag säga..."

 "Ja, jag är rutiga Rut med ruter i! Men om du inte lättar ditt hjärter så får jag snart spader! Säg bara inte att allting handlar om klöver, får då... Får jag också spader."

 "Intressant att vi snackar kort, för det är ett väldigt högt spel jag spelar. Men jag - vi - ska vinna."

Hovet var så fullt av aktivitet den här dagen att ingen märkte när den ensamma kvinnan kom ridande in i staden. Vakterna kände igen henne och välkomnade henne in. Hela vägen upp till borgen red hon på sin vita, svartfläckiga danska gårdshund. Det var inte förrän hon överlåtit hunden till stallpojkarna och stormade in genom slottets dubbeldörrar, dyblöt av dagens regn och med dundrande pondus, som adelsankorna lade märke till henne. En kvinna mer än halvvägs genom livet, med en bastant, omfångsrik och uppseendeväckande kroppshydda. Hon hade karaktäristiskt huvudet på sned precis som alla andra Halvhalsar, och ur den halsen kunde strömma en ofantlig mängd ord. Hon var en kvinna vars blotta närvaro drog uppmärksamheten till sig.

 "Var är han?" frågade hon barskt.

 "Din son? Ingen vet. Han smyger jämt runt i slottet."

 "Inte Kobbe," fnös kvinnan. "Han kommer alltid att vara en ål och en råtta. Hal som en råtta och snabb som en ål, eller var det tvärtom? Nej jag menar min kära kusin, mannen som alltid har fler bollar i luften än en kastrerad man har i underlivet. Dålig liknelse. Hur som helst, var är Knorre?"

 "Han befinner sig i ett mycket opassande sällskap just nu, min dam," svarade en tjänarinna. "Och jag tror inte att han vill bli störd."

 "Störd är han redan. Jag vill tala med honom nu, och du ska ta mig till honom. Att han har sällskap förvånar mig knappast. Mycket kan man säga om Knorre Af Anka, men han är definitivt ingen kastrerad man. Vilket gör att han kan ha ytterligare bollar i luften. Vem är det den här gången då?"

 Den kvinnliga tjänaren såg ut att vara på väg att säga någonting, men den stora nyanlända kvinnan avbröt henne igen. "Nej säg ingenting. Jag gissar. Är det den där Angelica som han alltid trånat efter? En kvinnokarl är vad han är, men det är ingenting man tror när man ser honom. Ta mig till honom. NU!"

 Den hjälplösa stackars tjänarinnan travade iväg. Inte uppför trapporna, vilket kvinnan fann anmärkningsvärt, utan in i korridoren som ledde mot gästrummen. Det var det värsta, tänkte hon. Har han börjat ge gäster personliga välkomnanden nu också? Verkar som om han börjar bli en desperat man, min kusin.

 Plötsligt hörde hon sitt eget namn ropas. Hon stannade till och lyssnade igen, sedan såg hon sig omkring. De befann sig utanför damernas badrum och hon nåddes av en röst som hon kände igen med blandade känslor. Knorres "hemliga" kärlek.

 "Kusin Angelica, eller hur ska jag titulera dig?" sade kvinnan som hette Rut Halvhals och gick för att möta en nybadad Angelica. "Så det är inte du där inne med Knorre då? Jag är överraskad."

 "Du behöver inte titulera mig alls, Rut. Angelica räcker. Du kommer med en underlig timing till ett Redet i turbulenta tider."

 "Det är väl knappast mitt fel att Redet är turbulent? Vem är det nu Knorre dragit iväg till sängs med? Jag har aldrig hyst någon större uppskattning för hans smak, men att han skulle överge dig för någon annan ter sig i mitt huvud som en värdelös idé."

 "Vaddå Knorre dragit till sängs med? Ingen vad jag vet. Ska jag eskortera dig till ditt rum?"

 "Det var ypperligt att jag skulle stöta på dig här i korridoren, jag vill gärna ha ett snack med er båda. Fröken tjänare här ska ta mig till hans tillhåll. Följ med."

 Utan att låta Angelica protestera eller säga någonting travade Rut vidare. Hon förutsatte, och fick rätt i, att Angelica skulle följa med.

Knorre studerade Hjorvalt. Hjorvalt tittade tillbaka. Det kändes som att de förstod varandra. De skulle inte behöva Njords hjälp ikväll, de kunde klara det här tillsammans. Och Njord kommer inte tvivla på min lojalitet längre. Ypperligt, ypperligt.

 Hjorvalt vände sig mot dörren och blottade tänderna. Han började morra lågt, sedan slogs dörren plötsligt upp. "Knorre anka, där kom jag på dig mitt i handlingen!" utropade en gäll, triumferande röst som han så väl kände igen.

 "Kusin Rut," sade han och kände hur humöret började stiga. "Det var inte igår!"

 "Nej det var det inte!" utropade den tjocka och stora kvinnan som på något underligt sätt var besläktad med honom själv. "Jag visste inte att du ändrat din läggning så drastiskt! Är inte den där jättehunden lite för stor och farlig för dig?"

 "Vad pratar du om?"

 Plötsligt fick Rut syn på Njord som låg på sängen. Hon började gapskratta. Till råga på allt klev Angelica runt Rut (som eftersom hans stora kusin upptog hela dörröppningen var en inte så liten bedrift). Hennes ögon vandrade mellan Knorre, Njord, Hjorvalt och Rut flera gånger innan hon sade: "Var det det här du planerat hela tiden?"

 Knorre förstod ingenting, och han lät sitt oförstånd synas tydligt.

 "Knorreponken har visst gått och tagit efter en annan kusin!" kacklade Rut. "Nekrofil precis som Anna, vilken släkt vi är!" Hjorvalt såg om möjligt ännu mer vilsen ut än Knorre kände sig.

 "Han är inte död, och jag planerar att samarbeta med honom för rikets bästa."

 Hjorvalt, Angelica och Rut stirrade på honom. För en gångs skull var till och med Rut mållös. Knorre tog fattade ett tungt beslut just då. Jag klarar inte av det här själv. Jag behöver deras hjälp. Jag kan framför allt inte ljuga för dem längre.

 "Hjorvalt, vakta Njord. Jag måste prata med min kusin och med Angelica en stund. Låt ingen röra honom."

 Knorre hade bestämt sig. Ett ödesmättat beslut. Han skulle berätta om sina egentliga planer för Angelica och Rut. Och kanske även för Kobbe. Han skulle ta tag i det här NU.

 Plötsligt så upphörde regnet.

Skrikande och svärande smällde Gajolus Snuskfot igen dörren efter sig. Bland det han sedan muttrade kunde uppfattas bland annat "Jävla fruntimmer", "hagga", "Häx-äckel" och andra sinnrika, mer eller mindre orginella anklagelser. Kontentan av det han sade var i alla fall att han var missnöjd med hur hans hustru hade uppfattat det han sade. Sådan nonchalans som hon mötte hans ord med, sådan brist på respekt! Han dunkade näven i stenväggen där han stormade fram i korridoren, fick ont i handen och svor ännu lite mer. De fruktansvärt fula tavlorna föreställande Snuskfotarnas förfäder tycktes nedvärderande följa honom med blicken.

 Av paret Snuskfot var det han som gift in sig i adelshuset. Således var inte gubbarna och kärringarna på väggarna hans släktingar, ett faktum som bidrog till hans upplevelse att de jämt blängde på honom och gjorde fula miner. Han avskydde att gå till Annihilas rum - inte för att han inte uppskattade att ha en biologisk stund med henne, för det gjorde han - men han hatade hennes förfäders stirrande blickar. Speciellt tavlan på hennes farmor Anna-Dolora, som alltid blängde öppet på honom och följde honom med blicken genom hela korridoren. Så även denna gång. Men eftersom han alltid brukade känna det som att tavlorna iakttog honom fäste han sig inte vid att Anna-Doloras ena öga faktiskt rörde sig.

Kobbe väntade en god stund efter att den åldrige Gajolus Snuskfot försvunnit nerför trappan innan han lät tavlan svänga åt sidan. Dammig, smutsig och trött, men inte destu mindre vaksam klev han ut ur sin hemliga lönngång och satte försiktigt tavlan på plats igen. Han hade hört hela bråket mellan Gajolus och Annihila, hur hon avfärdat både hotet om en Sture som strök omkring lös inne i slottet och om hur Kobbe och Angelica tjuvlyssnat. Annihila och Kobbe hade en ganska god kontakt och stod på hyfsat god fot med varandra. Hon hade ingen som helst respekt för Angelica så hon var knappast rädd för hennes vedergällning. Angående beskedet om Sture... Att döma av hennes reaktion så var hon inte rädd åt det hållet heller, men om man grävde lite mer under ytan kunde man se att hon nog visste mer än hon gav sken av.

 Kobbe borstade av sig, väntade en liten stund till och gick sedan med så högljudda steg han kunde bort mot Annihilas dörr. Han knackade på.

 En tonlös, nonchalant inbjudan från den ensamma damen inne i rummet och Kobbe klev på. Ett ensamt ljus brann på nattduksbordet, den enda ljuskällan i det av sjukdom ofräscht luktande rummet. Annihila låg i sängen med endast näbben och de svarta ögonen synligt ovanför täcket. De där Oh så svarta ögonen. Det var en kylig, farlig kvinna som kritiskt granskade honom. Men en kvinna som inte hade långt kvar att leva. Kanske var det just därför hon var både farlig och nonchalant.

 "Det var längesedan jag såg dig senast. Varför kommer du så sällan och hälsar på? Skäms du för mig? Varför kommer du nu?"

 "Jag har aldrig skämts för dig. Men det vore inte nyttigt om folk såg mig här för ofta. Jag har länge haft mycket att stå i och jag kommer nu för att varna dig. Knorre har kokat ihop..."

 "Jag vet redan allt det där," sade Annihila och fick fram en sjukligt smal vinge som hon viftade med i luften. "Borde jag vara rädd för någon utböling och hans varg? För Knorre Af Anka? Roligare saker har jag väl hört, men en mer patetisk varelse än Knorre är svår att hitta. Oroa mig? Glöm det!"

 Kobbe letade efter något att svara med, vilket inte dröjde särskilt länge. Dock blev det en längre tystnad än vad han ansåg bekväm. "Underskatta honom inte. Han är listigare än han ger sken av. Han har redan rövat bort Sture Vitvinge och låtit 'utbölingen' ljuga om det för Gajolus och Dolores. De två, Knorre och Njord, planerar någonting, och jag vet inte vad det är annat än att det bådar mycket illa för Redet. Knorre spelar falskt, så falskt att det svider i öronen. Jag får känslan av att han ljuger för alla."

 "Inget nytt där. Du är fortfarande ung, Kobbe, du kommer lära dig genomskåda alla lögner senare. Alla ljuger hela tiden, alla vill ha makt. Inte ens den snusfina Angelica kungahoran kan förneka det, trots att hon försöker släta över det med allt sitt tjat om kärlek. Sånt prat får mig bara att må illa."

 "Känslor är till för att utnyttjas. En svaghet för dem som hänger sig åt dem. Ett vapen i händerna på en känslokall jäkel. Knorre bedyrar högt och tydligt sin kärlek till Angelica och hon gör patetiska, fruktlösa försök att dölja sin egen till honom. Som gjort för att slitas sönder i tårar av hjälplöshet."

 Annihila stirrade på honom med sina genomträngande, djupt svarta ögon. Han sänkte blicken precis lagom för att dölja exakt vad han egentligen tyckte.

 "Har du alltid varit en så här hjärtlös anka? Har du ingen käresta själv?"

 Kobbe rätade på ryggen igen. "Varför skulle jag ha det? Det medför bara smärta och svagheter. Vad folk ursäktar som kärlek tar jag när jag vill. Med vem jag vill."

 "Du låter som en som blivit allvarligt skadad av olycklig kärlek."

 "Var det inte du som mådde illa av sådant prat?"

 "Jag blir inte så illamående att jag inte kan se att du..."

 "Knorre och Njord är ute efter dig," avbröt henne Kobbe. Han ville inte blotta mer av sig själv än han redan gjort.

 Annihila log förstående, ett leende som inte nådde de där pölarna där hon utan att blinka kunde dränka vem som heslt. Jodå, hon förstod precis. "Jaså det är de? Vad ska de med mig till, om jag får fråga? Det är den gode Gajolus som styr allting nu. Och efter honom är det Johannes. Synd att Rågbald blev brutalt mördad, han var mycket bättre på att styra än min egen son. Det fanns en anledning till att vi adopterade in honom i familjen, och inte bara för att han hade en stinkande fossing."

 "Jag har varnat dig Annihila, och det var därför jag kom hit..."

 "Varför? Vad betyder jag för dig? Varför varnar du mig? Jag känner dig, Kobbe Halvhals. Du planerar någonting själv. Du kom hit för att ta reda på om jag har några onda planer. Det kan du fortsätta fundera på, jag avslöjar ingenting. Men du kan berätta för mig, hur tänker du gå tillväga? Vad tänker du göra för att stoppa Knorre och denne Njord?"

 "Jag tar kontakt med dig igen när jag vet det själv. Adjö Annihila, ta hand om dig."

 Hennes kacklande skratt förföljde honom ut ur korridoren. Ett högst obehagligt möte, men ändå lite givande. Han drog slutsatsen att tanten inte planerade någonting stort och omfattande från sin sjukbädd. Bevakad av Snuskfotarnas många förfäder gick han tillbaka till en av dee obehagligaste av dem alla, Anna-Dolora, öppnade taveldörren och kröp tillbaka in i de hemliga korridorerna.

Kobbe vågade inte längre hålla sig till de normala korridorerna. Istället utnyttjade han till fullo råttornas och den listige ankans gömda korridorer inne i väggarna. Halvhalsarnas uppgift, traditionen som gått i arv sedan urminnes tider, var att bevara Redets hemligheter och skydda borgen och i andra hand staden. I förlängningen hela riket. Den uppgiften hade varit mycket enklare på hans farfars tid, innan Gastroknugum kom till makten och lät utrota alla slottsråttor. Det fanns inte en råtta kvar i hela Redet som kunde tjuvlyssna och förmedla informationen till Halvhalsarnas överhuvud. Kobbe hade dock inte vuxit upp förrän efter råttorna försvunnit och var den första (och den vad han visste enda) som tvingats snoka runt på egen hand.

 I övergången till vuxen ålder fick varje Halvhals i hemlighet avlägga ett heligt löfte att aldrig missbruka hemlig information för egen vinning. Allt de gjorde var för det allmänna bästa, något som tidigare kungar inte förstått. Härskare i Redet hade genom alla tider fruktat Halvhalsarna och deras okonkurrerade förmåga att luska ut saker och ting. På grund av denna rädsla hade det skett ett flertal utrensningar genom tiderna, helt inoficiellt förstås. Sedan den senaste utrensningen för 40 år sedan beslutade sig Halvhalsarna för att inte ens regenterna fick veta om deras arbete, och därefter hade de jobbat i totalt mörker. Skrivit lappar här och där om de ville förmedla någonting, annars tagit tag i saker helt och hållet på egen hand.

 Gastroknugum var den sista av regenterna som anat något, och han hade på ett tidigt stadium av sin regeringstid sett till att utplåna alla råttor. Han hade dock fått använda sig av både rök, katter och vatten innan han var nära att ge upp. Då, när han inte orkade mer, kom en kringresande speleman förbi, och på något mirakulöst (för Halvhalsarna katastrofalt) sätt hade spelmannen börjat spela på en flöjt. Flöjten hade då lockat ut samtliga råttor ur slottet där de blev ledda till döds någonstans i fjärran. Spelmannen hade enligt sägnen kommit tillbaka till Redet för att njuta av festen som kungen lät anordna i hans ära, och flöjten han använt skänkte han som gåva till Gastroknugum.

 Flöjten var dock inte längre i kungens ägo. Så fort Gastroknugum blev mördad hade Kobbes nu döde far, Lage Halvhals, stulit flöjten som nu var i Halvhalsarnas hemliga ägo. I och med Gastroknugums bortgång fanns inte ens minnet av Halvhalsarnas hemliga uppgift kvar, och så hade alla kvarvarande Halvhalsar lovat att det skulle förbli. Det ironiska var att de hade kunnat rädda Gastroknugum från hans matförgiftning eftersom de visste mycket väl vad Anna Af Anka haft för onda planer, men på grund av hans agerande hade de valt att bara stå bredvid och se på. Låta det hända.

 Halvhalsarnas hjältemodiga men hemliga historia var lång, och Kobbe var inte den som tänkte göra sina stolta förfäder besvikna. Att agera privatdetektiv var ett jobb som Halvhalsarnas överhuvud fann både stimulerande, spännande och givande. Trots att ingen tacksamhet erhölls från de andra ankorna i slottet kände han att de gjorde ett gott jobb och kunde således sova mycket gott om nätterna.

 Men nu var det något i görningen som var för stort för en enda liten privatdetektiv. Eller spindel, eller råtta eller vad de valde att kalla honom. Nu fanns en varg i slottet som kunde känna lukten av honom, och de konspirerande var fler än Kobbe kunde hålla reda på själv hur snabb och klipsk han än var. Han behövde sina syskon och kusiner för det här. Anja Brandnäbb hade varit nästan som ett adoptivbarn i deras familj, men hon var försvunnen från hovet. Så vitt han visste. Men om någon kände gångarna i Redet bättre än han så var det den nuvarande kungens halvsyster. Medan han var på väg för att besöka Annihila Snuskfot och luska ut om hon planerade något funderade han över hur han skulle kunna kontakta Anja om hon var kvar i Redet. Han skulle värdera hennes hjälp mycket högt i så fall.

Det droppade av regn. Regn som trummade öronbedövande två anklängder ovanför huvudet. Det var kallt och dragigt. Sture satte sig omtöcknad upp.

 Han befann sig i ett stort fönsterlöst rum med lågt, sluttande tak. Det sparsamma ljuset som fyllde det enorma rummet kom endast från springor som ruttnat upp och blottade små hål i väggarna. Taket var tätare, vilket han var tacksam för. Men alltihop, golvet, väggarna, taket, allt var gjort av trä. Mycket dåligt underhållet trä dessutom. Hans huvud ömmade rejält och hade fått en inte särskilt vacker bula. Han mindes med ilska sin sista kväll i frihet, kvällen till den gråa dag han nu befann sig i. Av alla upptänkliga personer... Av alla tänkbara ankor i hela Redet, så hade jag inte förväntat mig att Knorre Af Anka skulle vara den som visade sig falskast. Han var en av de få i slottet jag trodde jag kunde lita på. Och han förrådde mig...

 Bitterheten kom vällande nerifrån och smakade som efterdyningarna av en spya. Han reste sig och gick bort till en av springorna för att kika ut... Och drog efter andan. Vinden piskade in regn genom hålet, men ändå såg han tillräckligt för att kunna göra en bedömning. Han var högt ovanför marken. Högt uppe i Redets högsta vindsrum. Flera anklängder nedanför syntes det som räknades som borgens femte våning, och på andra sidan huvudbyggnadens tak fanns det andra vindstornet. Där de enfaldiga gamla adelsankorna brukade ha te-kalas. Högst upp i Redets högsta torn. Men varför här? Varför håller de mig vid liv? Sture började vanka av och an i rummet medan han funderade så at det värkte i hans redan mörbultade huvud.

Det bultade en gång till.

 "Jag kommer!" skrek Knorre och skyndade sig över Njords stela kropp och bort till dörren. När han öppnade den hann han se Hjorvalt stå där utanför, sedan blev han brutalt puttad åt sidan när vargen sprang förbi honom och bort till sin herre. Hjorvalts päls glänste blöt av regn och den oangenäma lukten av blöt hund spred sig i tronrummet. Han morrade långt ner i strupen, ställde sig beskyddande över Njord och tittade stint upp i taket.

 "Försvinn härifrån, Kobbe," sade Knorre högt. "Hjorvalt känner lukten av dig. Försvinn, och skatta dig lycklig att du kommit undan med ditt tjuvlyssnande så här länge."

 Utan att Knorre hörde ett ljud uppifrån taket följde Hjorvalt Kobbes förmodade rörelse ut ur rummet. Så fort Kobbe försvunnit förbyttes Hjorvalts aggresiva hållning till oro. Han slickade Njord med en tunga lika stor som ankans huvud.

 "Jag är ledsen Hjorvalt," sade Knorre rätt ut i luften. "Vi blev överfallna. Om inte du hade kommit hade jag kanske också varit nerskjuten med giftpilar. En annan anka kom och försökte pressa mig på information."

 Vargen vände sina stora, gula ögon mot Knorre. Ögon fyllda av oro.

 "Han kommer överleva, om inte Kobbe ljög för mig. Men han kommer inte att vakna förrän imorgon. Om inte du och jag kan samarbeta på något sätt i natt så kommer planerna att fördröjas ytterligare. Men varför säger jag det här? Förstår du ens vad jag säger?"

 Hjorvalt skällde en gång.

 Knorre kände hur han började bli kall. "Skäll igen."

 Hjorvalt skällde igen.

 "Spring runt skrivbordet två gånger och slicka Njord i ansiktet."

 Hjorvalt gjorde än en gång som han blev tillsagt.

 "Åh, jag tror visst att vi ska kunna samarbeta trots allt. Det här var en angenäm nyhet. Säg någonting Hjorvalt."

 Vargen skällde igen.

 "Säg någonting på ett språk jag kan förstå."

 De två gula ögonen tittade länge undrande på honom, sedan skakade vargen på det stora, gråa huvudet.

 Knorre suckade. "Nåja. Låt oss transportera Njord till hans rum. Sedan får vi planera vad vi ska göra ikväll."

 Hjorvalt lyckades lägga Njord över sin rygg och balansera honom där, och tillsammans gick ankan och vargen mot gästrummet där Njord inhystes. De gick genom korridorer fulla av förvånade ankor, både adelsankor och tjänare, och de gavs stort utrymme för att passera. Om någon frågade vad som hänt med deras 'gäst' sade Knorre bara att han fått i sig för mycket att dricka. Med Hjorvalt i närheten kände sig Knorre ovanligt trygg, och han avundades Njord som hade en så lojal och respektingivande kumpan. De kom fram till Njords rum, dumpade ankan på sängen och stannade på rummet i flera timmar.

Kobbe hastade fram genom de hemliga gångarna som gömde sig i borgens tjocka väggar. Han funderade över allt som han hört idag, vilket var en herrans massa. Njord och Knorre hade rövat bort Sture, men vart och varför gick inte att få fram. Knorre var, som han alltid hade misstänkt, en riktigt falsk och otäck anka. Men en skicklig hovspelare, kanske den skickligaste av alla. "Det jag gör är för rikets bästa"? Struntprat. Kobbe ångrade att han inte skickat iväg en pil med ett gift som orsakade klåda över hela kroppen. Varför han inte dödat Njord när han hade chansen visste han inte, någonting sade honom att besparandet av ankans liv var rätt. Det kanske bara var hans samvete.

 Han skakade på huvudet. Samvete ja. Något som Knorre tycks vara helt utan. Nu har de i alla fall något att tänka på. Den tredje spindeln. Pff! Snarare Redets hemliga beskyddare. Nåja, låt dem tro. Låt dem tro att jag är lika falsk som de.

 Han var tvungen nu att ta reda på vart Sture hade tagit vägen. Skulle han berätta om Knorres mörka planer för Angelica? Det var ett svårt val, men han bestämde sig för att leta reda på Sture först, medan han bestämde sig för om han skulle berätta eller inte.

 Eller ja, först skulle han leta upp en annan anka i det här slottet. Någonting som skulle visa sig bli mycket intressant. Knorre hade gett honom en idé, och hans nyfikenhet var för stor för att tystas. Han pilade iväg genom sina gångar som han trodde att han var nästan ensam om att känna till, på jakt efter kunskap som kunde hjälpa honom att skydda staden där han spenderat hela sitt liv.

"Du behöver mig Njord," sade Knorre lugnt. "Du kan inte göra det här själv. Om jag försvinner kommer alla veta att det är du som ligger bakom det här."

 "Jaså?" Njord hade fortfarande svärdsspetsen en näbblängd ifrån Knorres hals och han darrade inte det minsta. "Jag börjar tro att jag faktiskt skulle klara mig mycket bättre utan dig. Du har lärt mig mycket om det här stället, så mycket att jag tror att jag kan klara mig själv hädan efter."

 "Om du får mig att försvinna måste du ta tronen med våld och kuva hela stadens alla undersåtar. Det krävs list för att få tronen. List och tålamod. Du har visat prov på stora mängder av de dygderna hittills, gör mig inte besviken nu."

 "Göra dig besviken!? Det var det värsta! Det är du som rikserar att göra mig väldigt besviken. Du får bara en varning den här gången, Knorre, men om du låter dina känslor komma ivägen för dina beslut igen, då har du ingen nåd kvar att hämta från mig. Har du förstått?"

 "Njord, jag tvekar inte inför att hjälpa dig. Jag vill bara inte att något ont ska hända med Angelica. Jag är mycket fäst vid henne. Dessutom så har hon precis som jag sa en väldigt stor roll att spela fortfarande. Vad ger jag dig för anledningar att misstro mig förutom min kärlek till en viss spelpjäs?"

 "Inga misstankar som jag tänker avslöja högt för dig. Men precis som du säger dig hålla koll på mig, så håller jag koll på dig. Har vi kommit så långt som till att vi ska sluta lita på varandra nu, kusin?"

 "Nej Njord, det tycker jag inte. Jag litar fortfarande på dig. Det var väldigt bra hur du lurade Svartsnuskarna och även Angelica där i korridoren. Jag hoppas att vi ska kunna dra ett streck över vårt lilla missförstånd och börja om på nytt. Hej, jag heter Knorre."

 Knorre sträckte fram handen. Njord skakade på huvudet och stack tillbaka vapnet i skidan. "Du är en konstig anka," sade han utan att ta handen eller släppa blicken från Knorre. "Jag önskar att jag kunde lita på dig."

 "Jag ska berätta vad jag gått och tänkt på," suckade Knorre. "Vi är inte ensamma i det här spelet. Det finns en tredje spindel i vårt nät som vi inte känner till."

 "Jaså? Det skulle förklara ett och annat. Om det är på det viset så skulle det faktiskt rentvå dig från en del misstanke. Jag har undrat ända sedan vi gick ute på fältet tillsammans hur tusan Angelice kunde veta vad jag och Hjorvalt gjorde vid Noriklands hov."

 "Det berättade inte jag för henne," sade Knorre. "Det är vår tredje spindel. Och jag har tre namn, tre ankor i det här slottet som skulle kunna vara vår osynlige motspelare. Min första misstanke var Annihila Snuskfot, Gajolus maka. Jag ställer mig dock tveksam till att hon ska vara kapabel till något sådant, hon är gammal och sjuklig nu har jag hört sägas.

 "Den andre är Kobbe Halvhals, som uppenbarligen tjuvlyssnade på er tidigare idag. En mycket obskyr anka får jag säga. Definitivt kapabel till både det ena och det andra. Det tredje alternativet, som inte alls är otroligt och som gäckar mitt perifera tänkande, är Hennings halvsyster Anja som lämnade hovet för över ett år sedan. Ingen har sett till henne sedan dess, men ingen är mer bekant med hovets lönngångar än hon, och hon är väldigt smart. Så vi har alltså tre olika ankor misstänkta för att vara vår motspelare. En är sjuklig och gammal, en är en lömsk, tjuvlyssnande rackare som man aldrig vet var man har, och en är försvunnen sedan ett år tillbaka. Var ska vi börja, tycker du? Njord?"

 Njord hade blivit alldeles vit i ansiktet när Knorre radade upp namn och misstankar. Nu stod han och gungade fram och tillbaka. Det rann saliv ur hans halvt öppna näbb. Knorre gick fram och tog honom i famnen ögonblicket innan han skulle ha trillat. Han var stel och hans ögon dimmiga. Knorre viftade med handen framför Njords ögon utan att få minsta respons. Han lade ner den andra ankan på marken och såg en liten pil sticka in i hans hals. Han drog ut den och undersökte projektilen. En blåsrörspil.

 "Du är en man med många hemligheter, Knorre, och jag vill höra dem alla här och nu. Jag har en ny pil laddad redan, men jag skjuter dig inte om du är samarbetsvillig." Förväntningar och en viss rädsla genomfor Knorre. Långsamt vände han sig om och såg in i Kobbe Halvhals hårda ögon. I händerna höll han ett blåsrör.

 "Ah, den tredje spindeln kryper fram. Vad har du behandlat vår käre gäst med?" Knorre sökte med blicken efter hur Kobbe kommit in, men han hade sökt bakom varenda draperi i det här rummet flera gånger tidigare och aldrig hittat något. Kobbe hade kommit in bakom Knorre, så Njord borde ha sett något om han inte blivit skjuten först.

 "Jag vill inte ha några fler bortrövanden i natt, så jag försatte honom ur spel för ett dygns tid. Det är allt du behöver veta. Angående det där med mig som den tredje spindeln så måste jag varna dig för att dra förhastade slutsatser. Om du tror att jag är den tredje så kan det mycket väl visa sig att vi har en fjärde."

 "Var det du som berättade för Angelica om Njords förehavanden vid Noris hov?"

 "Det är jag som ställer frågorna här, inte du. Vart förde ni Sture?"

 "Du har en otäck förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt verkar det som. Eller fel plats, beroende på hur man ser det. Om det var du så ska du veta att du begick ett rejält misstag där."

 "Inte ett lika stort misstag som du tror. Inte ett lika stort misstag som du begår när du är på väg att begå högförräderi. Svara på min fråga!"

 "Så det var alltså du... Din inblandning i mina affärer äventyrar hela Ankrikes säkerhet och framtid." Knorres sökande blick hade äntligen funnit vad han letade efter. Ett hål i taket, ett runt hål där taket bara tycktes ha försvunnit.

 Kobbe höjde blåsröret till munnen och avfyrade. Knorre hann inte flytta sig eller ducka, och en svidande liten pil borrade sig in i hans arm. Han väste fram en svordom.

 "Den där var det inget gift på, men jag är trött på att du undviker mina frågor. Jag har hört tillräckligt mycket för att förstå att du och Njord planerar att ta över tronen, och det kommer jag inte att tillåta. Att ni inte litar på varandra är uppenbart, och jag tror inte att han kommer lita på dig mer efter vad som nyss hänt. Är jag ert nästa mål på listan? Ni kommer aldrig få tag på mig. Svara mig Knorre, vad får du ut av det här?"

 "Jag? Jag jobbar för rikets säkerhet och...?"

 "Du kan sluta med det där tramset, det lurar inte någon! Vad har ni gjort med Sture Vitvinge?!"

 Knorre svalde. "Det kan jag inte berätta."

 "Det är ett svar jag inte godkänner," sade Kobbe och laddade med ett nytt skott i blåsröret. Just då bultade det på dörren. Hårt.

 "Du har mer besök, verkar det som. Du får rensa upp din egen skit. Här är en avskedsgåva som tack för dina tillmötesgående svar." Kobbe höjde blåsröret till munnen och skickade iväg ytterligare en svidande projektil som träffade Knorres kind. En fjäderbredd ifrån ögat.

 "Du har inte sett det sista av mig," hojtade Kobbe och flaxade upp till hålet i taket. Mitt framför ögonen på Knorre försvann hålet igen och taket såg ut precis som vanligt.

 Det knackade igen. Det var en herrans trafik här idag. Vem kan det nu vara?

Knorre satt på Hennings tron i tronrummet bakom en bunt papper. Han gav sken för sin dolda betraktare av att arbeta, men i själva verket tänkte han så att det knakade. Vem är den tredje spindeln i vårt stora nät? Vilka avsikter har denne? Kunde det vara Joakim? Min kusin har alltid bara varit ute efter pengar och sällan brytt sig om följderna. En äkta pragmatiker, men inte en sådan som planerar stordåd själv. Kalle och Anders är knappast några intrigmakare heller.

 Carl och Amanda Vitvinge? Att Sture varit en begåvad hovman visste de flesta, men hans färdigheter hade verkat självlärda snarare än ärvda. Carl är äldre än jag själv och börjar bli gammal och skröplig. Amanda är för godhjärtad och uppriktig för att smida planer. Angelica är knappast inblandad i det här spelet som en aktör. Hon är en spelbricka som jag är mycket fäst vid. Inte mer.

 Dolores Svartvinge? Nej, jag vet vad hon planerar och jag räknar inte henne som en tredje part. Hon är mitt och Njords instrument. Helt genomskinlig. Gajolus Snuskfot? Samma grus och korn som Dolores. De skulle ha blivit ett bra par tillsammans. Dolores mans-dödaren och Gajolus bittergubbe. Gajolus maka lever fortfarande, men är Annihila fortfarande i stånd att väva intriger? Det var längesedan man såg henne i korridorerna, vem vet vad hon gör i sin mörka kammare?

 Det utelämnar tre individer innanför slottets murar, om inte tjänarna blandat sig i på något jävla vänster. Tre ankor. Men vem...?

 Hans tankar avbröts av ett lätt knackande på dörren och kort därefter störtade Angelica in. Snabbt stegade hon bort mot skrivbordet där Knorre bänkat sig. "Njord ljuger!" flämtade hon.

 "Vad säger du?" sade Knorre och spelade oroad.

 "Jag hörde honom säga det, jag HÖRDE HONOM! Det är HAN som ligger bakom Stures försvinnande. Eller i alla fall den som planerade att han skulle föras bort. Men det verkar som att Sture försvann av sig själv, innan Svartsnuskarna bröt upp hans dörr!"

 "Lugna dig, lugna dig. Hur vet du allt detta."

 "Jag hörde honom sade jag ju! Jag hörde honom i korridoren, när han pratade med Gajolus och Dolores. Jag hörde dem snacka om hemska saker!"

 "Vad sade de?"

 Och Angelica berättade allt som hänt. Speciellt att hon sprungit in i Kobbe Halvhals och om hur han satt de tre konspirerande ankorna på plats. Knorre fann allt detta extremt intressant.

 "Du måste vara försiktig Knorre, men hålla stenhård koll på vad Njord hittar på och vilka han pratar med," avslutade Angelica. "Jag har berättat detta för Amanda och hon blev överlycklig när hon hörde att Sture lyckats fly innan de tog honom. Hon har pratat med befälet för Redets försvar och inom kort kommer vi att vara väl beskyddade här inne. Tills dess måste du lova mig att vara försiktig!"

 "Min älskade Angelica! Njord är på vår sida! Det är Svartsnuskarna, om vi nu ska kalla dem så, som han lurar."

 "Men jag hörde honom! Han sade att du inte visste eller misstänkte någonting."

 "Tro mig, han är på vår sida. Men jag lovar att jag ska vara försiktig. Allt det där du sade och lite till lovar jag. Du måste lova det samma. Att du smög dig på och lyssnade så där fick ett lyckligt utfall, men det var riskabelt. Du måste vara försiktigare! Jag vill inte förlora dig!" Smärta, sorg och saknad letade sig in i Knorres röst. "Jag vill inte leva utan dig i närheten," viskade han.

 Angelica erfor hur hon riktigt smälte av hans vackra ord, men hon ville inte visa det och vände sig bort. Hon glömde bort att argumentera och pressa honom på information, en glömska som hon sedan kom att få ångra länge och bittert. "Jag vill inte förlora dig heller," sade hon med tjock röst. "Jag har annat att göra nu, jag ville bara att du skulle lova mig att vara försiktig."

 "Jag lovar. Min älskade Angelica," sade han till dörren som small igen.

Knorre plockade upp ett tomt bläckhorn från bordet och slängde det med full kraft mot det svällande draperiet. En svordom, sedan klev Njord fram från sitt gömställe.

 "Varför var du tvungen att höra det där!?" skrek Knorre.

 "För att du döljer saker för mig, din opålitlige, listige lille otäcking! Du vet vad som måste hända nu."

 "Inte än, snälla. Det är för tidigt."

 "Hon måste bort."

 "Det är för tidigt. Hon har inte spelat ut sin fulla roll ännu. Lita på mig, Njord, jag vet vad jag gör! Hon behövs för att fullgöra det vi planerar."

 "Behöver jag verkligen dig?" sade Njord och gick närmare. "Varför dödar jag dig inte här och nu?" Han drog vapnet som han hade hängande vid sidan. Ett vågigt svärd, färgat av blod från otaliga dräpte fiender. "Säg mig det, Knorre min kusin. Min Vän. Varför skulle jag överhuvudtaget tveka att döda dig här och nu?"

"Han vet ingenting," sade en hård mansröst.

 Angelica frös till i steget. Hon hade vadderade kanintofflor på sig som gjorde att hennes steg ljöd tystare än en viskning genom korridorerna. Hon stannade precis innan korridoren svängde kraftigt åt vänster. Hon var fortfarande på andra våningen, tillbaka för att söka upp och prata med Amanda igen. Rösten hon hört tillhörde Njord.

 "Jag är inte övertygad," sade en annan röst. En röst som Angelica kände igen och fick kalla kårar av obehag att krypa längsmed ryggen. Dolores. "Din ankomst skulle ske i hemlighet, ändå verkade inte Knorre särskilt förvånad att se dig."

 "Allt går som planerat," försvarade sig Njord. "Henning är på väg mot Skrägeluls Håla och Knorre, min kära kusin, honom veteligen dröjer jag bara kvar för att hälsa på. Nej, Knorre borde inte vara förvånad över att se mig anlända. Han visste att jag skulle komma, men inte exakt när. Den hemligaste täckmantel man kan klä sig i är öppenhet, därför meddelade jag honom i god tid." Njord skrattade ett elakt skratt. "Han tror till och med att jag gör honom en tjänst."

 "Varför nämnde du inte de här detaljerna för oss? Då hade vi kunnat planera bättre."

 "Ja, du håller alltför mycket hemligt," sade en tredje röst som fick Angelica att nästan vilja börja gråta. Gajolus Snuskfot.

 "Skriftlig kommunikation är farlig, man vet aldrig i vilka händer det kan hamna. Det var en sån detalj som allvarligt hade kunnat skada det vi ska göra."

 "En väldigt oväntad händelse inträffade natten till idag," sade Gajolus med sin släpiga, otäcka röst.

 "Jaså?" Njord lät milt frågande.

 Angelica spetsade öronen ännu mer.

 "Sture fanns inte kvar i rummet när vi kom och skulle hämta honom. Vi hittade inga spår som kunde tala om vart han tagit vägen. Vi undrar: Var det du och Hjorvalt som rövade bort honom? Vart har ni i så fall fört honom?"

 En häftig inandning från Angelica.

 "Jag trodde det var ni som... Hörde ni det där?"

 Rädslan steg inom Angelica som vände om för att börja springa. Hon kom inte mer än någon meter innan det plötsligt tog stopp.

 "Vi är inte ensamma här!" Skrek Dolores gällt och de tre ankorna kom springande runt korridorkröken.

 "Det är ni definitivt inte," sade rösten tillhörande den hon sprungit in i. "I det här slottet är man sällan ensam."

 Hon tittade storögt upp på ankan som hindrat hennes flykt. Kobbe Halvhals.Vart tusan kom han ifrån?

 "Nämen nämen, har man sett! Vilka är det som står här och tjuvlyssnar på oss! Om det inte är Angelica Brandnäbb och Kobbe Halvhals! Vad gör två så förnäma ankor smygande runt i korridorerna om jag får fråga?" Gajolus röst var som en taggtråd insmord i sirap. En högst obehaglig kombination. Kobbe höll fortfarande fast Angelica så att hon inte skulle springa där ifrån.

 "Tjuvlyssnar?" sade Kobbe och lät ögonbrynen skjuta i höjden. "Har ni mörka hemligheter som ni smider i korridorerna mitt på ljusan dag? Er anklagelse får mig att undra: Vad planerar de som är så hemligt och farligt att ingen annan bör få veta? Säg mig medan ni ändå håller på och delar med er av era planer, vart tror ni att Sture tagit vägen? En mycket tragisk förlust det där."

 "Halvhals din tjuvlyssnande råtta! Vad hörde du av vad vi sade!?"

 "Hörde jag er säga någonting åt det hållet? Oklart. Men nu kvarstår inga tvivel om att ni diskuterade vem av er som kom först till Stures sovrum. Säg mig, Fru Svartvinge, vad skulle ni ha gjort med Sture om ni hittat honom?"

 Kobbe stod med ryggen mot väggen med ganska löst åtsittande kläder på sig. De var, konstaterade Angelica, smutsiga. Dammiga. De hade backat bakåt i takt med att de tre arga ankorna närmade sig. När Kobbe sade det där sista blixtrade någonting till genom luften och Kobbe kastades bakåt. I fallet släppte han Angelica, som förfärad steg åt sidan när hon såg en kastkniv nagla fast Kobbes kläder vid väggen. Han såg orädd ut och tittade på Angelica. "Spring," viskade han så tyst att inte de andra kunde höra. "Jag tar på mig det här. Du är oskyldig. Spring!"

 Angelica sprang tillbaka nerför korridoren med kanintofflorna viskande över golvet.

 "Alla Halvhalsar är med mig helhjärtat!" ropade Kobbe efter henne.

 Typiskt en Halvhals att vitsa till det i farans ansikte. Angelica sprang raka vägen till Amanda, som nu omgav sig med så mycket som fem stycken beväpnade vakter, och berättade vad som hade hänt.

Njord svor en lång ramsa och dunkade näven i väggen. Kobbe hade undkommit utan utfrågning. Han hade bara försvunnit in bakom draperiet, och där bakom hade de hittat ett hål stort nog för en anka att krypa igenom. Ingen av de hade någon lust att följa efter in i mörkret och smutsen. Njord tittade på Dolores Svartvinge och Gajolus Snuskfot.

 "Jag rekommenderar att ni posterar ut vakter utanför era sovrum i natt. Ni misslyckades med att tillfångata Sture, och om han nu lever så går ni inte säkra!"

 Han såg fruktan i deras ogon och log inombords. Bortsett från Kobbes tjuvlyssnande så gick det här ypperligt.

Henning, Ulf och Barista tog farväl av de tre uttrarna och de fyra getterna när de väl kommit tillbaka till vagnen. De funderade länge och väl hur de skulle göra nu. Om de skulle fortsätta eller om de skulle vända om. Efter mycket diskuterande och funderande så blev nyfikenheten och äventyrslustan störst, och de beslutade sig för att fortsätta genom den mörka skogen.