Det blev tysten liten stund. Knorre kunde riktigt höra hur Angelica och Kobbe tänkte så att det knakade. Trots dolken som pressades mot hans strupe kunde han ändå kosta på sig ett leende. Angelicas förvåning stod skriven i hela ansiktet. "Hur visste du?" stod det.

 "Kom fram Kobbe, spelets tredje spindel och Redets hemliga beskyddare. Det är dags att du gör skäl för dina titlar."

 En näbb, ett huvud, sedan resten av kroppen. Kobbe kom ut ur samma hål som de. Han borstade av sig och såg sig omkring med spelad förvåning. "Nämen Knorre! Angelica! Vilket sammanträffande att man skulle stöta på er här nere! Jag kan räkna ihop ett plus ett. En anka ligger på den andra - ni vill inte bli störda."

 "Om vi inte ville bli störda, varför skulle vi då kalla på dig?" Kobbe bugade sig och gjorde sitt allra bästa för att se oförstående ut. "Jag kan inte hoppas förstå vad en mästerhjärna som din egen har för mål. Tack för de tjusiga titlarna, men jag är bara en annan adelsman som dock inte är rädd för att smutsa ner mig."

 "Kobbe; jag - Redet - behöver din hjälp."

 "Åhå? Hur kan jag stå till tjänst, ädle anka?"

 "Du kan börja med att sluta dryga dig, så kommer det här gå mycket snabbare och smidigare. Du lurar inte någon, och det finns ändå ingen här att lura. Jag behöver bådas er hjälp."

 "Fortsätt berätta om din plan," pressade Angelica.

 "Ja, som sagt, en armé kommer marchera mot vår stad. vi har skickat ut ryttare som kommer meddela oss så fort fienden kommer inom tre dagsmarchers avstånd från oss. Tills dess att vi får signalen från ryttarna tränar vi samman oss, ligger lågt och upprätthåller fasaden av oenighet. Stadsvakten kommer bara lyda order från högsta ort, alltså mig eller Angelica. Jag har sett till så att vakterna är beredda på vad som komma skall, de väntar på signalen. Vad vi tre ska göra är av absolut största vikt."

 "Och vad vill du att vi ska göra, oh store herre?"

 "Din uppgift, Kobbe, blir att smyga runt i gångarna och sprida ordet till samtliga av de kvarvarande överhuvudena att allt det här utgår ifrån Njord. Låt ingen veta att du pratar med någon annan. Vidare vill jag att bevakning sätts på Njord oavsett om han sover eller går på muggen eller vad han nu kan tänkas hitta på. Jag själv kommer upprätthålla illusionen av mitt och Njords hemliga samarbete, bland mycket annat. Angelica... Jag vill att du enar de ankor som sitter i fångenskap. Du kommer ha Stura på din sida, men en anka räcker inte. Jag behöver dig här nere."

 "VA!?"

 "Det är bara för en liten tid. De litar mycket mer på dig än på mig."

 "Undrar varför," fnös Kobbe.

 "Angelica, det är dags nu. Snart kommer det vara för sent. Dessutom... Så är det mycket säkrare att vara inspärrad här nere än att gå runt i korridorerna i slottet. Som du sade så står det på randen till inbördeskrig där uppe. Jag ska se till att du kommer ha alla bekvämligheter som går att ordna."

 "Jag kan inte!" skrek hon. "Hur kan du tro att jag skulle vilja gå ner där och lita blint på dig? Så som du uppträtt, allt kanske är en lögn! Du kanske vill ha tronen för dig själv!" Hon flämtade som om hon precis kommit på något hemskt. "Var det därför du...?"

 "Angelica, Angelica..." Knorres röst var full till bristningsgränsen av ånger och sorg. Hon sårade honom mer än hon nog anade. "Du har väl känt mig i hela ditt liv? Har jag någonsin givit dig anledning att tvivla på mig? Har jag någonsin visat att jag inte går att lita på?"

 "Vår gamle kung, han som nästan var min make, trodde också att han kunde lita på dig. Men du bedrog honom på det allra värsta sätt!"

 Kobbe spetsade öronen. De andra två verkade plötsligt ha glömt bort honom.

 "Du var ju knappast motvillig..."

 "Och det var du? Du visste hela tiden att du gick bakom ryggen på Gastroknugum, varje gång du begav dig till min sängkammare! Du kom till mig och vred dig själv i tjocka lager av honung precis som du gjorde alldeles nyss, men innerst inne visste vi båda att det knappast var av annat än egoistiska skäl vi gjorde det. Om du förråder någon annan för mig, hur ska jag då kunna veta att du inte förråder Mig för Någon annan?"

 Knorre var på gränsen till tårar, och han såg att även Angelicas ögon blänkte misstänkt våta. "Det här är inte rätt tidpunkt," jämrade han sig och försökte slingra sig som trängda karlar ofta gör i sådana situationer. Angelica hatade honom för det."

 "Inte rätt tidpunkt?! Nehe!? Och när ska vi prata om det då? På din dödsbädd!? Eller min? Du ser, jag börjar skaka av vrede nu. Jag kanske råka slinta med kniven och orsaka en enorm olycka."

 Kobbe harklade sig. "Det här var i sanning mycket intressant och jag skulle gärna vilja veta mer, men sade inte Knorre någonting om att vi hade brottom? Om jag minns rätt så var det något om att rädda Redet och någon armé som kom marcherande. Har jag missuppfattat det alldeles?"

 Genast fick han de båda ankornas uppmärksamhet. Angelica såg indignerat rasande ut, på ett sätt som endast sårade kvinnor kan. Knorre såg ut att som omväxling kunna brista av tacksamhet för avbrottet.

 "Jag gör det den här gången," sade Angelica ilsket och fick med en flink handrörelse dolken att försvinna. "Men du kan ge dig på att vi kommer ha ett och annat att prata om när jag kommer ut igen."

 "Det kommer inte finnas något att prata om efter att du insett att jag hade rätt hela tiden."

 Dolken var snabbt tillbaka igen. "Pröva inte din tur."

 Kobbe harklade sig. "Jag tror att du får visa vägen, herr Af Anka."

 Knorre tog facklan från väggen och tog täten. De gick djupare ner i gångarna, och när de vågade börja prata igen var tonen mycket mer dämpad och de pratade om strategier inför anfallet. Kobbe lyssnade uppmärksamt men sade inte mycket. En annan plan växte fram i hans huvud. Han memorerade exakt vart de gick, och märkte att de var på väg bort från slottsområdet och ut mot de omgivande kullarna. Varför har vi ett så fruktansvärt gigantiskt fängelsesystem? frågade han sig. Han kom fram till att han nog inte ville veta.

 Det var förresten inte mycket till fängelsen här ute. Bara en enstaka cell här och där, annars var det bara en lång, underjordisk gång. En gång som inte Kobbe var bekant med. Fängelsesystemen var inte de delar av slottet som var hans huvudområde.

 Till slut kom de fram till en järndörr. Hur den kommit dit var bortom Kobbes inbillningsförmåga, och det säger inte lite det. Knorre låste upp med en nyckel och tittade på Angelica. Hon nickade en gång. Hon var redo.

 Inifrån cellen kom ett svagt sken och ett halvdussin figurer var synliga i dess inre. Kobbe såg Sture Vitvinge stå och tala till de fångade, ett tal som avbröts när han fick syn på trion i dörren.

 "Det här är för att jag älskar dig," sade Knorre högt och tydligt, och knuffade omilt in Angelica i rummet. Kobbe hann se de förvånade ansiktsuttrycken som prydde ankorna där inne innan Knorre snabbt stängde dörren och låste.

 Den äldre ankan tittade på den yngre, och en tyngd tycktes ligga på den äldres axlar. "Då var det gjort," viskade han. "Ankfader hjälpe mig om det här inte fungerar."

 "Du behöver mer än bara Ankfader för att ta dig ur den här knipan," svarade Kobbe luftigt.

 "Ja..." viskade Knorre. "Ankmor... Hur som helst, låt oss gå tillbaka. Jag ska bara informera vakterna."

 De gick bort till en annan dörr, en med en fönsterlucka. Knorre ropade in: "Håll ut, trogna vakter! Vi kommer bli attackerade av en fientlig armé, men tills dess måste vi ligga lågt. Vi måste slå till i rätt ögonblick! Vänta på beskedet och... var på er vakt!"

 Enstaka rop om nåd och viljan att bli utsläppta förföljde dem på deras väg tillbaka mot slottet. Det var mörkt, fuktigt och ganska kallt här nere, och deras fackla sjöng på näst sista versen. De passerade två dörren på vänster sida och en på höger när Kobbe plötsligt stannade. Knorre märkte det inte förrän två steg senare och då var det för sent. När han vände sig om hade Kobbe ett laddat blåsrör riktat mot honom.

 "Lägg undan det där," sade Knorre, med ett visst mått av oro i rösten. "Du vet vad jag planerar nu och du vet att det kommer rädda Redet."

 "Jag vet det. Men jag kan inte låta dig fortsätta. Det här är för att jag inte litar på dig. Sov gott."

 Kobbe avlossade pilen och Knorre, som precis spelat ut ett av sina sista kort, föll ner i ett djupt, drömlöst mörker. Men det var inte det sista kortet. Än fanns några ess i rockärmen.

Knorre vankade av och an i den mörka korridoren. Rut hade gått för att sända iväg ryttarna som de gjort upp om och Kobbe var och hämtade Angelica. Kobbe som han inte visste riktigt om han kunde lita på eller inte. Om Halvhalsen som omväxling kunde spela Knorre i händerna så vore mycket vunnet. Men vågade han berätta om sina planer? Han var vid det här laget ganska övertygad om att det var Kobbe som var den tredje spindeln i deras nät.

 Försiktighet gjorde att allting gick långsammare, och tiden nu var otroligt dyrbar. Det skulle inte dröja länge innan stormen var över dem, han kände det på sig. Och när den kommer måste vi vara redo.

 Han befann sig i den avlägsna korridoren där han ett år tidigare hade slagit en tavla i huvudet på Rågbald Snuskfot. Korridoren där en av Redets hemliga gångar ledde ner till fängelsehålorna. Och för den delen även korridoren där han för första gången smakat kaffe. Han var medveten om att det fanns fler gångar ner i underjorden, bland annat den vid damernas toalett, men det här var hans favorit. Den vid damernas skulle väcka misstanke om han tog, och han vågade inte gå ner i fängelset via dörren och dess vakter.

 När han fört ner fångarna i fängelset hade han fått gå utom hela staden för att ta hjälp av Hjorvalt som var för liten för att gå omkring där nere, men att ta sig dit själv var mycket enklare genom lönngångarna.

 Äntligen dök så Angelica upp i den bortre änden. Hon smög tyst och verkade vaksam på allt som hände runt omkring. Hon gick rakt mot honom med sin förföriskt vackra, vaggande gångstil och såg mycket bestämd ut.

 "Det är krig ute i korridorerna nu! Du har mycket att stå till svars för, freden håller på att rämna på grund av dig. Vakter är överallt. Vad har du gjort med Amanda!?"

 "Amanda är säker tillsammans med de andra som försvunnit. Att folk har börjat slåss var oundvikligt, och är en väsentlig del i att lura Njord. Jag kunde inte låta Amanda vara kvar i frihet längre, Njord hade börjat misstänka något då. Vi är på väg att möta en större fiende."

 "Jaså?" Angelicas röst dröp av gift. "Vad då för fiende? Den tror jag inte du nämnt för mig innan. Och om vi ska möta en ny fiende, är det inte bättre att göra så enade än att möta dem splittrade?"

 "Jag är imponerad över att du lyckades ta dig hit oskadd och utan vakter. Säg mig, Angelica, vart tog din gode vägvisare vägen?"

 "Du menar Kobbe som du skickade att hämta mig? Han tog mig genom hemliga gångar i Redet så att jag lyckades smyga förbi patrullerna obemärkt. Och tur var nog det, vi höll på att bli tagna av Gajolus män. Fienden, Knorre?"

 "Vart tog han vägen? Är han efter oss?"

 Angelica tvekade en kort sekund. Det var allt han behövde för att utläsa sanningen. "Han skulle iväg på andra ärenden."

 Men Knorre visste nu att det var en lögn. Kobbe var i närheten.

 "Följ mig så ska jag berätta mer," sade han och började gå mot den dolda gången."

 "Nej! Du berättar mer innan jag följer med dig. Vad är det för fiende du snackar om? Vad är din plan? Jag kräver att få veta det, Knorre!"

 "Jag ska berätta för mig, men du måste följa med. Lita på mig!"

 "Jag kan inte!" skrek hon. Orden - och ilskan bakom dem - sved som en sandstorm över bar hud. Han ryggade tillbaka som om han blivit slagen.

 Nu hördes höjda röster ute i de bredare och mer upplysta gångarna. Hade de hört? Knorre vågade inte ta chansen. "De har hört oss! Du har inget val, följ med mig nu!"

 Knorre störtade in bakom det mögliga draperiet som hängde för hålet som markerade ingången. Han vred på sig för att komma in, och var snart igenom nålsögat. Angelica kom in bakom honom, flämtande och svärande.

 "Vi har inte tid att vänta här och diskutera. Vi får krypa."

 Så återigen befann sig Angelica i krypande ställning bakom en man som hon inte visste riktigt om hon kunde lita på. En man med fler hemligheter än fjädrar, vad det verkade. Vid några tillfällen inbillade sig Knorre att han hörde ljud. Kobbe... Han förföljer oss. Av ankorna som rusat förbi innan hördes inte ett ljud.

 Länge famlade de i mörker djupare ner i de fuktdrypande nedre regionerna, men Knorre kände till vägen och hittade utan hjälp av varesig fackla eller lykta. Minnet var fortfarande gott. Trots detta drog de båda en lättnadens suck när de fick så skenet från en fackla och tunneln tog slut. Knorre kom förstås ut först och fick Angelica över sig.

 När han försökte resa sig kände han kallt, vasst stål pressa mot halsen, och i kanten på sitt synfält skymtade han dolken som Angelica tryckte mot honom. "Nu berättar du dina planer för mig, annars svär jag att de kommer förbli ogjorda!"

 Shockad som han var slängde Knorre bara ur sig första fras som kom upp i huvudet. En fras han sedan kom att ångra. "Men älskling, hotar du mig?"

 Angelicas ögon var om möjligt ännu kallare och hårdare än stålet. "Du har ingen som helst rätt att kalla mig så. Försök inte gulla med mig och spela oskyldig, jag är inte på humör för det. Jag tål inte ryggradslösa män som vrider sig på marken, slickar mina stövlar och bara ljuger för mig hela tiden, rätt upp i ansiktet. Nu berättar du för mig vad jag vill höra, och jag tar inte bort mitt vapen förrän jag känner att jag är nöjd. Har du förstått?"

 "Jag skulle nicka om inte handlingen hade riskerat mitt eget liv. Jag förstår precis. Var ska jag börja?"

 "Inte den inställsamma, lättsamma tonen till mig! Den gör mig spyfärdig, och du vill väl inte att jag stöter upp någon måltid i ditt förnäma ansikte? Varför är Njord här?"

 "Det är en lång historia och vi har ont om tid. Vi borde inte bråka så här." Han gjorde en ansats att resa sig.

 "Du stannar där du är," Angelica tryckte stålet ännu närmare och Knorre kände hur det penetrerade hans fjäderskrud och skinnet därunder. Han svalde och ångrade sig genast. Kniven trycktes ännu längre in. "Du kunde ha berättat det här för mig vid otaliga tillfällen. Nu får du ta dig tid till att tala om vad du undanhållit."

 "Som jag sade så är Njord här på min beställning. Vi behövde få Henning ut ur hovet för att det här över huvud taget skulle fungera. Njord skulle ha lönnmördat honom annars, det här var det enda sättet som var säkert och fungerade ihop med mina planer. Min plan är, i korta drag: Njord inbillar sig att jag är på hans sida och jag hjälper honom med det mesta. Han behöver inte lita på mig, han behöver bara känna att det är han som har kontroll över situationen. På så vis har jag kunnat påverka de försvunna ankornas öden, vilket varit mitt huvudsakliga mål hela tiden. Jag har samlat dem alla på ett enda ställe, men jag har ännu inte berättat för någon annan av dem än Sture vad jag planerar. Jag tänker ena alla Adelshusen."

 "Och det gör du genom att spärra in dem? Det här låter så långt under dig att jag knappast tror mina öron."

 "Exakt, och det är det som sätter myror i huvudet på Njord. Han vet att jag är listig och hans värsta mardröm är att alla enas, men han kan inte tänka sig att jag skulle försöka ena dem genom att spärra in dem. Han vet inte att jag vet vad han tänker göra här näst."

 "Vad är det?"

 "Alla ankor måste enas mot en gemensam fiende. Samtliga ankor här nere har sett mig vid bortrövandet, och därför har de redan nu börjat planera gemensam sak mot mig. Men jag ska förse dem med en annan fiende. En yttre fiende. Nämligen Njord. Och hans armé."

 "Armé!?!" Angelica darrade svagt på handen som höll kniven, men bara lite. Han kunde även i det knapphändiga skenet från en ensam fackla se hur nyheten skakade om inom henne.

 "Ja, en armé. Njord tänker inta Redet. Genom det arbete han och jag utfört här tror han att vår stad nu är mogen att falla. Det var hans plan hela tiden. Att skapa inbördeskrig i borgen. Det var vitalt för mig att gå hans önskan delvis tillmötes.

 Dessutom tänkte han samarbeta med Svartvingarna från början. Han tänkte arbeta med dem och få dem att undanröja oss, med falska löften om belöningar. Svartvingarna trodde på hans påståenden ända tills igår, då två av dem plötsligt fann sig inspärrade. Utan tvivel tror förstås Dolores att det är Carl Vitvinge eller du eller jag som rövat bort hennes ungar, men vi måste övertyga henne om att det är inte som det verkar. Det är därför jag behöver dig."

 Han tillade med en mycket högre röst: "Och det är därför jag även behöver DIG nu, Kobbe Halvhals."

Kobbe var en man som gjorde vad han blev ombedd, speciellt om det fanns antingen ära eller andra fördelar inblandade. Förhoppningsvis fanns här både ock. Han fann Angelica ensam i sitt rum, i en ställning som vittnade om att hon suttit och tänkt på saker och ting en bra stund. Obevakad. Han hade bryskt släpat med henne därifrån och snabbt berättat att Knorre ville träffa henne. De var nu ute i korridorerna på väg ner mot en gammal bekant plats där det tidigare hänt spännande saker. De hade dock inte kommit långt innan Angelica krävde att få veta mer.

"Vad är det frågan om!?"

 "Fråga inte mig! Han bad mig att hämta dig, och sade att jag inte fick veta varför."

 "Och du bara gick med på det?!" Angelica skyndade sig för att hänga med Kobbes långa steg. "Vad tänker ni karlar med?"

 "Han litar inte på mig ännu, okej?" Kobbe var irriterad. Den här dagen hade börjat så bra med att han lyckats tjuvlyssna på Njord och Hjorvalt, men nu var det inte lika roligt längre. Hans blick flackade ideligen. Han vantrivdes i de öppna korridorerna. Folk glodde nyfiket på dem där de gick förbi, Kobbe med ett stadigt tag om Angelicas handled, som för att förhindra ett flyktförsök. Varför han inbillade sig att hon skulle fly var en gåta för store Ankfader.

 "Varför kommer då inte den gode Knorre och hämtar mig själv? Jag förståe inte-"

 "Tyst!" väste Kobbe och drog med sig Angelica in bakom ett draperi. Väl där bakom blev hon förvånad över att inse att det var ett litet tomt, fyrkantigt rum.

 "Vad...?"

 "Sch!"

 Tramp av rustningstyngda, stövelklädda fötter kom närmare ute i korridoren de just lämnat. Kobbe hade hört dem i tid och hunnit undan. Nu hördes springande tunga steg och skrammel av vapen och rustningar och en röst som ropade något som lät som en förbannelse. Angelica hade fattat allvaret i situationen och var tacksamt nog tyst. Kobbe koncentrerade sig på att höra vad som sades.

 "Jag kan ha svurit på att de tog den här korridoren! De måste ha hört oss och förstått, och rusat."

 "Var inte så säker på det," sade en röst som fyllde Angelica med is och Kobbe med ilska. Gajolus Snuskfot. Han lät som en man som precis fått reda på att hämnd var nära. "Hon har Kobbe med sig. Vi kanske inte känner till hemligheten bakom dem, men det här gamla slottet är fullt av hemliga gångar. Det kan mycket väl vara så att de gick in i den här korridoren och nu slinker runt inne i väggarna. Ni fem, spring vidare och leta upp dem ifall de tagit de öppna korridorerna och kubbat för sitt liv. Dela upp er om det behövs, jag vill ha dem, och jag vill ha dem levande. Ni andra fem, hjälp mig att leta bakom varenda draperi!"

 "Det var som tusan..." viskade Kobbe.

 Det var enormt påfrestande för att Angelica att motstå impulsen att bara skrika. "Vad ska vi göra nu då?" viskade hon väsande.

 De kommer hitta mina gångar... Nåja, det är ett under att ingen hittat dem redan.

 "Kobbe!" Angelica ryckte i honom och slet bort honom ifrån hans tankar om hemligheternas ände. "Kobbe!"

 Sorgsen snarare än rädd viskade Kobbe tillbaka: "Följ mig." Han flaxade så tyst han kunde upp i taket på sidan närmast draperiet. Ovanför det färgglada tygstycket fanns en alkov mellan väggen och taket där han landade. Det här var ett av hans mest frekvent använda rum, eftersom här ifrån utgick inte mindre än fem hemliga gångar. Ett mycket praktiskt, dolt vägskäl. Utanför kunde han höra hur Gajolus män slet draperier åt sidan i sina försök att hitta hemliga gångar.

 Angelica följde efter på osäkra vingar. Hon borde veta att gångar som de här existerade. "Vart ska vi?" viskade hon.

 "In där," svarade Kobbe och pekade på den vänstra gången, sett från dörren. "Gå i förväg en liten bit in du bara, jag ska se vad de gör."

 Utan att protestera gick Angelica in i gången han pekat ut. En gång lika stor som en och en halv anka som ledde in i ett sällan skådat mörker.

 Knorre väntade vid kanten ner till rummet med en dödlig pil laddad i sitt blåsrör. Hemligheten om gångarna fick inte komma till allmän kännedom. Om någon som kom in var smart nog att hitta hans gångar skulle det innebära den personens undergång. Med mord i sinnet och blåsröret laddat satt han och väntade medan ljudet av sökande kom närmare. 

 Snart nog kom ljuset från korridoren in när en vakt drog undan gardinen som hängde för rummet.

 "Det är ett rum här, min Herre. Tomt."

 "Rum är aldrig tomma," svarade Gajolus, och snart kom hans hjässa inom synhåll under Kobbes fötter. En bar hjässa, utan hjälm. "Bra jobbat soldat. Låt oss leta igenom rummet och se om här finns några gömda vägar."

 För tredje gången på kort tid fann nu Kobbe att han hade ödet helt i sina händer. Hans val innebar skillnaden mellan liv eller död. Han hade skonat både Njord och Knorre trots att han haft chansen att skicka dem båda till Ankfader, och nu hade han en ilsken, ondskefull Gajolus Snuskfot efter inom räckhåll. En välriktad giftpil och allt skulle vara över för den gamle ondskefulle ankan.

 Men valet mellan liv och död var tyngre än Kobbe klarade av, och den i grunden godhjärtade Halvhalsen bytte pil till en sömnframkallande sådan. Pilen satte sig i halsen på Gajolus och Kobbe behövde inte se mer än så. Han satte av efter Angelica.

 Han fann den andra ankan väntande på honom inte långt in i tunnlarna. Hon skakade. En kylig vind drog genom de dolda, mörka gångarna. "Dödade du honom?" undrade kvinnan.

 "Jag kunde inte. Han sover nu, men han lever. Jag är ingen mördare."

 "Det glädjer mig."

 "Nog pratat. Följ mig. Vi måste vara tysta."

 Det här var välkända gångar för Kobbe, gångar han kunde i sömnen. De knegade på i tystnad och totalt mörker. Endast ett fåtal gånger passerade de någonting som släppte in en liten strimma ljus. Det kunde vara ett draperi, en gardin, en tavla eller lite vad som helst, förklarade Kobbe. "Din dotter kände till de flesta av gångarna i det här slottet. Hon kände till fler än mig. Du vet inte vart hon tog vägen?"

 "Nej tyvärr, jag har ingen aning," viskade Angelica sorgset. "Jag har försökt ta kontakt med henne och jag har efterlyst henne, men inte ett ord har nått mig."

 De kunde ofta höra samtal ute i de ljusa korridorerna där bara en vägg skiljde dem åt. Allt som sades hördes klart och tydligt in till dem, och Angelica började förstå varför Kobbe visste så mycket.

 Plötsligt stannade Kobbe, så plötsligt att Angelica gick in i honom.

 "Vad...?"

 "Knorre vill prata med dig. Jag vet inte vad han tänker säga eller vart han kommer föra dig, men jag litar inte på honom. Han konspirerar med Njord och han rövar bort folk om natten."

 Angelica försökte fixera honom misstänksamt med blicken, men hon kunde inte ens se konturerna av honom. "Hur mycket vet du?"

 "Jag vet att Njord inte har gott i sinnet, men jag vet inte vad det är Knorre vill. Det stinker av gammal fisk det här."

 "För att vara uppriktig med dig så litar inte jag heller riktigt på Knorre. Han undanhåller mig information."

 "Han brukar göra det. Han är en fruktansvärd falskspelare."

 "Kanske, kanske inte... Vad är dina egna motiv, Kobbe? Varför gör du det här?"

 "Du sårar mig. Allt jag gör är för Redets bästa."

 "Det säger Knorre också. Kan jag få ditt hedersord på att du menar vad du säger."

 "På min heder som Halvshals och Redets hemliga beskyddare, jag vill inget annat än att se vår stad och borg blomstra. Jag ska göra allt i min makt för att stoppa ondskan."

 "Bra..." suckade Angelica. "Jag ska möta Knorre, men jag vill att du håller dig nära mig. Jag börjar bli rädd. Okej?"

 "Som ni önskar, min dam." Efter en paus i Kobbes goda dagsflyt verkade det som om hans tur kom tillbaka igen. "Jag ska hålla mig nära er."

Det regnade lätt när de gick tillbaka mot slottet. Allt som fanns att säga i ärendet hade sagt, och nu gick de två ankorna tysta tillbaka för att fortsätta vad de påbörjat. Ett halvår av planer började ställas på sin spets. Kraftmätningen var på väg att kulminera.

 Det tyngsta av allt låg framför dem. Knorre önskade att promenaden mot Redet aldrig skulle ta slut. Deras vakter väntade. Inte ens han och Rut kunde gå säkra i Redet längre. Njord hade sagt att Svartsnuskarna misstänkte honom och att han skulle vara försiktig. Dessutom hade alla andra ankor i borgen vakter, så varför inte han och Rut? Om de två gick oskyddade skulle tvivlet suddas ut. Folk skulle lista ut att de låg bakom allting. Nej, de måste spela med och låta sig skyddas.

 Knorre slogs av en plötslig tanke. "Borde vi skicka ut ryttare?"

 Rut tittade misstänksamt på honom. "Har du inte gjort det än?"

 Hennes svar i ord och tonfall sade honom att hon höll med honom. Han skakade på huvudet. "Jag har inte haft tid. Vi får göra det så fort vi kommer tillbaka."

 Inga mer ord behövdes från någons sida och de fortsatte gå i tystnad. Rut hade tagit residens i Halvhalsarnas del av slottet redan från första dagen, och hon var väl skyddad. Knorre hade vakter alldeles utanför sin egen dörr. Det var när vakterna skiftade pass som han smög ut och in ur sitt rum. Rut var inte med och rövade bort adelsmän under natten, och Njord hade varit knäsvag även igår natt. Detta hade passat Knorre ypperligt, då han och Hjorvalt fått fria tyglar för att spela i Knorres riktning. De hade flyttat Sture till ett annat, säkrare rum, och i det rummet hade de även dumpat Herman och Adolf, Kalle och Anders och i natt även Amanda och Annihila. Knorre och Rut hade smugit ut tidigt den här morgonen, innan borgen vaknat och insett vad som hänt. Han väntade sig en hemsk stämning i borgen när de återvände.

 Hjorvalt hade blivit skadad. Den här natten, när Knorre och vargen kom för att hämta Amanda, hade hennes högst lojala vakter stått emot skräcken och stuckit Hjorvalt med ett spjut. De hade förstås slutat i den mörkaste, djupaste och största fängelsecellen i Redet precis som alla andra vakter, men att Hjorvalt fått en skråma försvårade deras arbete lite. Folk skulle undra ifall de såg honom i korridorerna, därför skulle Hjorvalt bli tvungen att stanna inne idag. De stackars vakterna som inte gjort något ont och inte var skyldiga till annat än lojalitet slängdes i fängelset, så långt ner att inte ens fångvaktaren själv gick dit ner. Det var tyvärr nödvändigt. De fick inte gå lösa och sprida ordet om Knorres falskhet, och de skulle dessutom behövas senare.

 Adelsmännens celler var inte långt ifrån vakternas. Alla hade högsta tänkbara komfort med tanke på omständigheterna, trots att det bara var en bråkdel av vad de var vana vid. Och nu skulle de få sällskap...

 Plötsligt öppnades stadsportarna, trots att de två ankorna hade många hundra meter kvar tills de skulle komma fram. En ensam anka kom vaggande ut ur staden och gick rakt mot dem. En bekant figur som de letat länge efter. Middagen kom gående serverad på ett gyllene fat. Knorre och Rut stannade och inväntade Kobbe.

 "Ser man på!" utbrast Knorre när Kobbe var inom hörhåll. "Herr Halvhals kryper ut ur sin håla och tar en promenad i regnvädret! Vilken angenäm överraskning! Jag har letat efter dig. Fick du mitt brev?"

 "Ja, och jag har funderat." Kobbe nådde dem med snabba steg. "Vad vill du att jag ska göra?"

 "Hjälpa oss - din mor och mig - med lite av varje. Vi vet ju alla tre att du behärskar Redets hemliga gångar. Vi behöver dina öron. Och vi behöver dig till annat också."
 "Och jag kanske ska putsa era stövlar? Jag kanske ska mata er och springa alla era små meningslösa ärenden också?!"

 "Det vore trevligt," skjöt Knorre in innan han hann fortsätta. Kobbe kom av sig och tvingades börja på det ursprungliga argumentet han filat på.

 "Jag tänker inte bara göra som ni befaller. Jag kräver att få veta exakt vad ni planerar. Och då är det upp till mig om jag ska hjälpa er eller inte. Jag kan göra allting surt för er, tro inte att jag tänker gulla med er bara för att vi är släkt. Säg vad ni planerar!"

 "Vilka vedervärdiga, verbala vokativ du slänger vår väg, käre son!" utbrast Rut. "Vi tjänar Redets bästa och du bara tänker på belöningar och anklagar oss för konfunderande konspirationer. Som en skata bara ser du till dina egna intressen. Var är denne ankas altruism!?"

 "Du ska ju stå vid min sida mor, inte platta till mig. Jag har hört honom snacka om sina planer med Njord, och jag tycker inte om det."

 "Du ska stå vid din mors sida och hjälpa henne på äldre dagar!" utbrast Rut sårat. "Du är för gammal för att väcka sådana förpliktelser inom din gamla mor."
 "Kom tillbaka när du är en åldrig kärring och knappt kan gå själv, så ska jag hjälpa dig. Fram till dess är vi jämlikar, och jag kräver att behandlas med respekt!"

 "Freud skulle nog ha ett och annat att säga om ert mor-son förhållande. Det var dock inte psykologi vi skulle diskutera här, i alla fall inte den infantila delen. Vi behöver din hjälp, Kobbe. Du måste själv ha insett att Njord inte är här i syfte att sola, bada och spela golf?"

 "Du kommer ångra dig om du tar mig för en imbecil, Knorre Af Anka. Jag är till mer nytta än du anar, men om du inte inkluderar mig i dina planer kommer jag i bästa falla att tiga. Jag vill också Redets bästa, det är vad vi Halvhalsar alltid velat."

 "Jag känner till er lilla orden. Sätt ut dem att hädan efter bevaka Njord dag och natt, och inga fler kommer försvinna."

 "Vart har ni fört fångarna?"

 "Bevisa dig värdig vår tillit och vi berättar det för dig." Rut tittade på honom. "Du måste lita på mamsen nu."

 Kobbe slängde uppgivet armarna i vädret. "Ni litar inte på mig! Vad ska jag göra då?"

 Knorre log: "Låt oss gå in i slottet. Väl där vill jag att du hämtar Angelica åt mig."

Ett nytt regnväder hade dragit in över natten. Ingen hade sovit tryggt i Redet de senaste nätterna, och somliga hade inte sovit mycket alls. Fler nattliga bortrövanden hade skett under de två nätterna som gått sedan hans mamma kommit till slottet. Kobbe kramade papperslappen hårt i näven. Förbannade Knorre!

  Redets svarte riddare smög ljudlöst iväg i slottets hemliga gångar. Det var sällan han vågade krypa ut ur sina gömställen och vistas ute bland de övriga ankorna. Oron och rädslan i Redet dessa dagar var troligtivs det värsta som borgen skådat på mycket länge. Det bubblade och kokade bland adelsmännen, men ännu hade inga öppna stridigheter brutit ut. Kobbe ansåg att han själv hade stor förtjänst i det. Han hade sprungit som en galning mellan Angelica, Amanda och Annihila och vädjat om fred och försiktighet. Det var ingen lätt uppgift, men hittills hade han lyckats med nöd och näppe.  Men nu var det en ny morgon, och redan hade ordet spritt sig i slottet. Ännu fler ankor hade rövats bort!

 Natten till igår försvann Herman och Adolf Svartvinge lika spårlöst som Sture hade försvunnit, och även Kalle och Anders Af Anka var försvunna. Samma mönster; Uppbruten dörr, inga tecken på våld. I samtliga fall hade vakter posterat sig utanför rummen, men även vakterna var spårlöst försvunna. Genom heta diskussioner hade Kobbe lyckats avstyra både Dolores Svartvinge och Joakim Af Anka att begå förhastade gärningar som kunde leda till öppet krig, och med bitterhet och knutna nävar hade de accepterat hans förslag på fred, förutsatt att han lade all sin kraft på att undersöka vad som hänt och vart ankorna tagit vägen. Han hade inte haft mycket tid att leta efter de försvunna ännu, och han hade inte sett minsta lilla spår.

 Kobbe tog inga risker. Än så länge hade ingen brutit upp hans sängkammardörr, men han anade att det bara var en tidsfråga. Han visste att han var ett hett byte, därför hade han sovit i de hemliga rummen och gångarna som de andra adelsmännen inte kände till.

 Nu gick han genom sina gånger och upprepade sina förbannelser mot Knorre. Den djärva, dumma ankan tog aldrig emot ankor i tronrummet längre, och när Kobbe nyss gått dit för att undersöka rummet så hade han hittat en lapp. Instucken mellan springorna i golvet som var tronrummets tak. Han kramade lappen ännu hårdare i sin ilska. Nog för att han är ganska så omfångsrik själv, den där Knorre, men hur har han mage att begära min hjälp? Jag vet vad han sysslar med. Han försöker starta krig.

 Tiden var inne för ett svårt beslut. Han ville desperat veta mer om Knorres planer, men han vågade inte krypa fram och visa sig öppet. Han skulle behöva konfrontera Knorre igen, med blåsröret i handen. Och han måste få veta vem som kidnappats. Han hade bara pratat med sin mor en gång sedan hon kom till slottet, och då hade hon försökt få honom att delta i Knorres planer. De två var alltså på samma sida och kunde inte litas på. Eller vågade han?

 Han var på väg till en anka han litade på när han plötsligt fick höra en röst som han kände igen.

 "Idiot!" skrek rösten dämpat. "Vi kan inte lita på honom! Du har spelat honom rakt i händerna!"

 "Du hade inget emot det till att börja med," svarade en annan röst. En mycket djup röst som han inte riktigt kunde placera. "Jag minns att du inte hade några synpunkter på den punkten överhuvudtaget." Tonen var inte den som hos en som försvarar sig, bara ett enkelt konstaterande att de faktiskt var så det varit.

 "Det här är vårt spel, inte hans!" snäste stämman som tillhörde Njord Ärrnäbb. "Han ska dansa efter vår pipa, inte tvärtom!"

 "Han misstänker ingenting, sir. Jag har gjort som precis som du bad mig. Men Gud vet vilken skam som förföljt mig genom att bara lyda dina order. För att inte tala om orderns skamliga innehåll."

 "Vi måste löpa linan ut, min trogne varg. Det finns större belöningar i det här spelet än du kunnat drömma om. Vi måste fortsätta att spela tills rätt tillfälle yppar sig."

 Varg. Där var det! Den andres röst måste tillhöra Hjorvalt! Det kliade i fingrarna på Kobbe. Han kunde avgöra det här nu. Han kunde fälla Njord med en giftpil och avslöja hela historien. Risken var bara... Han visste inte vad Knorre planerade. Om jag fäller Njord nu kanske det ger Knorre fria tyglar. Jag litar inte på någon, men jag måste veta mer. Knorre har haft chansen tidigare att döda Njord, men han gjorde det inte. Antingen betyder det att Njord är viktig för att Knorres plan ska fungera, på ett eller annat sätt... Eller så betyder det att han inte vill ha mannens blod på sina händer. Jag kan döda honom nu och förstöra både Knorres och Njords planer, men vad händer då? Det var en frustrerande situation, men Kobbe fick helt enkelt konstatera att han visste för lite. Han måste hitta mer information, och det innan det blev för sent. De pratade om att svika Knorre när rätt tillfälle kom, om Kobbe fanns där vid det tillfället skulle han kunna sätta stopp för dem båda.

 Och Knorre bad honom om hjälp. Skulle han hjälpa honom? Alla sådana beslut skulle vara tvungna att vänta tills han visste mer.

 Hans hjärna hade rusat iväg och han hade missat en del av konversationen. Han rycktes tillbaka när Njord frågade: "Var finns de?"

 "Om jag visar dig dit," sade rösten som Kobbe nu antog tillhörde Hjorvalt. "Om jag tar dig dit, vad kommer du göra då?"

 "Det är inte din plats att ifrågasätta mina handlingar, varg! Du gör som jag befaller, får du in det i din gråa, feta pälshjärna!?"

 "Förolämpa mig en gång till och jag äter upp dig som jag åt upp Nori VI. Den enda anledningen till att du fortfarande lever är på grund av mitt tålamod, och det börjar tryta. Tro inte att kungens order kommer stoppa mig."

 "Ta mig till dem nu, Hjorvalt, och jag ska ha överseende med din oförskämdhet."

 "Du är inte i någon position att betala mig med mitt eget mynt. Min vänskap börjar tunnas ut ju mer misstro du avslöjar. Vänta..." Kobbe hörde hur Hjorvalt vädrade och insåg att han dröjt kvar här för länge.

 "Vad är det Hjor-"

 "Vi är inte ensamma här."

 Dags att kasta tärningarna och se var de landar.

 "Nej det är ni inte," sade Kobbe högt och tydligt från väggen. "Jag har hört varenda ord och tro mig, ni vill inte att det sprids. Jag hjälper er, mot en rimlig belöning."

 "Nämn din belöning, ankspindel, och vi ska överväga om den är rimlig eller ej."

 Kobbe log. Han var inte längre någon svart, hemlig riddare. Bara svart.

Efter getens ofattbara uppvisning gick den bara därifrån som om ingenting hade hänt. Den bräkte lite grann och sprang upp i bergen, sedan försvann den.

 Henning och Ulf lämnades storögda kvar på bergsängen. Korparna som deras stenar fällt från himlen började ojande och svärande ta sig upp igen. Ankorna lät dem fly. Vid sidan av getens märkliga uppförande var nu Baristas ovanliga beteende det som brydde deras huvuden. Han gick fortfarande och tuggade gräs och bräkte.

 "Vi kan inte stanna här hur länge som helst," sade Ulf till sist. "Vi måste dra oss vidare så att vi hinner fram innan det blir mörkt."

 "Jaa..." suckade Henning och gled ner från den solvarma stenen han suttit och vilat sig på. De såg inte kloka ut han och Ulf. Deras fjäderdräkter var en enda röra av förstörda fjädrar och blod, både deras eget och korparnas. Båda var tröttare än de kunde påminna sig att de varit på länge. De hade inte mycket stigning kvar att avverka idag och det var bara middagstid så Henning inbillade sig att de hade gott om tid. Men man kan aldrig vara säker. Han grimaserade av smärtan när han gled ner.

 Ulf skrattade trött: "Vi är ett sorgligt par nu va? Två sönderslagna ankor på väg genom bergen i sällskap med en liten anka som förlorat förståndet. Och här har vi släpat med oss en stor vagn överlastad med packning, kaffe och värdelösa gåvor från staden där de tänker resa statyer av oss. Det här kommer de garanterat att sjunga sånger om när vi berättar om det!"

 "Långa sånger. Två och en halv ankas äventyr, varje spelman värd namnet kommer hylla våra strapatser och sjunga om det i många generationer. En episk ballad om en kung, en fäktare och en kaffeanka. Vad säger du om att dra lite nytta av allt vårt slit och lätta på vagnens last lite?"

 "En mycket god idé, min herre och konung!" utbrast Ulf, som genast blivit på bättre humör. "Låt oss slå våra kloka, äventyrliga huvuden ihop och försöka koka lite svart vatten! Såg du på när Barista gjorde det någon gång?"

 De kom så långt som till att hälla upp vatten i en kittel när de insåg att de inte hade någon eld att värma den över. Och vid det laget hade de flera gånger redan berömt sig själva för hur duktiga de var. När allting såg som mörkast ut så gick det plötsligt upp ett ljus för dem. De såg på varandra och tänkte exakt samma sakt: Termosen!

 De sprang bort till vagnen igen och rotade fram en silvertermosen som de skakade. Det skvlapade lovande där inifrån. När de hällde upp kaffet i muggar och drack återfann sig välbehaget som de njutit av när de brutit upp på den här dagens morgon. Kaffet var dock sedan igår och bara ljummet, men ganska gott ändå.

 Bäst som de satt där och drack och funderade över allt möjligt kom Ulf på att de borde bjuda Barista på en skvätt. Geten hade ju velat ha kaffe, och om nu Barista blivit en get så vem vet? Även getter kanske tycker om kaffe. Tillsammans gick de bort och hällde upp en mugg åt den alltjämt idisslande Barista som låg och solade sig i gräset.

 "Här är din favoritdryck Barista. Låt det väl smaka."

 De ställde ner muggen i gräset alldeles framför näbben på ankan. Efter några djupa andetag sänkte Barista näbben ner i muggen och drack.

 Genast for näbben upp igen och vreden lyste i de mörka ögonen. "Kaffet är ju för sjutton pissljummet!" pep Barista med sådan kraft att lite av det han nyss druckit kom sprutande upp igen. "Det borde vara långa fängelsestraff på att servera kallt kaffe!"

 Sedan såg han sig omkring, under Ulf och Hennings minst sagt förvånade blickar. "Var är vi?" undrade han skarpt.

 "Ööh, alldeles i närheten av resans höjdpunkt," svarade Ulf när han återhämtat sig. "Bakom kammen du ser där framme är det bara nerför till Skrägelul. Vi är nästan framme."

 "Ni ser ju förfärliga ut! Varför dröjer vi kvar här nu då? Vi kan inte vänta på att Tom ska komma tillbaka. Kom nu, så fortsätter vi!"

 Ingen av ankorna hade något att svara med när Barista plötsligt tog kommandot så där. De stod med näbbarna hängande på vid gavel och bara stirrade medan den yngre ankan gick bort och började rulla vagnen uppför backen. De stod fortfarande kvar på samma sätt när Barista vinkade och ropade på dem, undrande varför de bara stod där och glodde som dumma kossor.

 De dumma kossorna skyndade sig för att komma ifatt, när väl deras fattning fattat greppet om dem och de fattade vad som hände.

 "Vad hände Barista?" frågade de när de kom fram.

 Barista såg oförstående på dem. "Fråga inte mig. Helt plötsligt fick jag för mig att jag var en get."

 "Men du kom tillbaka till ditt rätta jag..."

 "Ja, jag säger som jag alltid sagt. Kaffe löser alla problem."

 De knallade iväg upp för den sista backen, och det dröjde inte länge innan de kommit över krönet och kunde blicka ner i dalen nedanför.

 För en dal var det. De stod i den norra delen ovanför dalen. Till öster och väster bredde det massiva berget ut sig så långt ögat kunde se och framför dem, till öster och väster i dalen, gick fingrar av berg ut från det berget de stod på. Dalen nedanför dem var grön av gräs och alldeles trädlös. En mörk flod rann ner i dalen från den östra delen av dalens ram och försedde nejden med vatten. Mitt i dalen låg en kulle (en fin kulle, en sällsynt kulle). Och på den kullen låg en by (en fin by, en sällsynt by). Långt i söder kunde de se en ridå av grått regn och Henning kunde inte låta bli att sjunga den snärjande refrängen 'Åh se, det regnar ner, det regnar ner i dalen, åh!'

 Det räckte för att de andra skulle ta initiativet och gå en bit i förväg. En sång som den fick man enkelt på hjärnan, och de försökte undvika det innan det blev för sent. Så skedde det alltså att Ulf och Barista gick först med vagnen nerför backen och höll emot så att den inte dundrade iväg. Bakom dem gick Henning och nynnade och småsjöng på en retsam och totalt meningslös evighetsmelodi. När de hade en bra bit ner till marken såg de en väg som gick mot öster och en pil som pekade in dit. Även en varningsskylt satt uppsatt. Två och en Halv Mans Grotta stod det på skylten. De snabbade på och ryste vid tanken på att de skulle in dit. De gav sig ner till Skrägelul med förnyade krafter.

 Det var sen eftermiddag när de sedan äntligen knackade på pallisaden till Skrägeluls stad och begärde att få komma in. Reströtta, dammiga och slitna letade de sedan upp ett värdshus i staden där de till resenärernas stora glädje hade lediga sängar att erbjuda. De kunde inte fatta det själva fullt ut, men de hade äntligen tagit sig fram till Skrägelul.

Vägen slingrade sig sakta närmare passet mellan tvillingtopparna. Det gick brant uppför och deras andhämtning tycktes eka mellan klippväggarna. Ulf hade sedan länge plockat av sig sin rustning och lagt tillbaka den i ryggsäcken på silvervagnen. De 'två getterna' drog vagnen som om de inte visste vad trötthet var för något. Ändå kändes den slingrande vägen upp ohyggligt lång.

 Men så vid middagstid kom de äntligen fram till en planare väg. Solen stod nu högt på himlen och de hade redan avverkat en lång sträcka. Sensommarvärmen strålade från det gyllene klotet och värmde upp stenarna under deras fötter. Av regnvädret som dragit förbi dagen innan syntes inte ett spår. Sällskapet tog en middagsrast på en grönskande bergsäng, satte sig ner och andades ut.

 Henning och Ulf satt några minuter och väntade på maten som aldrig kom. Inte förrän de ropade på Barista och frågade vad han höll på med slog det dem att de skulle tvingas fixa maten själva. Barista gick runt på ängen med geten och betade gräs.

 De båda herrarna bävade inför detta. Ingen av dem hade någonsin brytt sig om matlagning tidigare, deras bidrag till bevarandet av den fina matkulturen var på sin höjd ett väluppfostrat bordsskick. De utväxlade blickar som berättade att de var överens. "Baristaa?" lockade de snällt. Den lilla ankan tittade inte ens upp från sitt betande.

 "Skulle du vilja vara så gullig att laga mat nu? Vi är hungriga?"

 Barista spottade ut en munfull vältuggat gräs i deras riktning och bräkte. Geten kom travande fram till dem. "Kaffe?"

 "Nej, inget kaffe till getter," sade Henning irriterat. Med en irriterad suck började han rota på vagnen efter matransonerna.

 Geten tittade ner på Ulf med de största, mest oskyldiga och uppfodrande ögon som ankan någonsin sett. "Kaaffee?"

 "Nej, inget kaffe idag!" sade Ulf bestämt. Geten slokade med öronen och gick med överdrivet sorgsna steg därifrån. "Fårskalle," muttrade Ulf efter den.

 Henning verkade ha hittat ett paket torkad fisk som han stolt delade till Ulf och Barista. Den sistnämnda bara stirrade på fisken, dreglade ut lite idisslat gräs och gick därifrån. Henning suckade, men han var inte särskilt ledsen för det ändå. Mer till mig och Ulf, tänkte han glatt.

 De åt i tystnad och funderade över den allvarliga situationen. Läget hade blivit värre snarare än bättre. "Vi måste lösa det här innan Barista är bortom all räddning," sade Ulf allvarligt. "Vi klarar oss inte utan vår Barista."

 "Nej, bara torkad fisk att äta var ingen höjdare." Henning fick ett surt ögonkast från Ulf och skyndade sig att tillägga: "Jag saknar honom också. Vi måste göra något."

 Ett plötsligt, högt skri störde dem i deras funderingar. Den som skrek hade Baristas röst, men det var ur geten ljudet steg. De två 'normala' ankorna kom snabbt på fötter och sprang bort för att undersöka varför geten skrek som en stucken gris. De behövde dock inte springa hela vägen bort, den hade blicken riktad mot himlen, och när Ulf och Henning vände sina egna dit så kunde de också se vad som fick geten så ur gängorna. Korparna.

 "Slungorna!" skrek Aflin och kastade sig mot vagnen för att hämta sina vapen och ammunition. Henning var inte långt efter, men de svarta fåglarna kom emot dem snabbt. "Kvack!" skrek geten och började springa fram och tillbaka, skrikande både det ena och det andra. Barista fortsatte lugnt att tugga sitt gräs som om det han hade i munnen var hela hans värld.

 Korparna anföll på bred front. De hade spritt ut sig så att det skulle bli svårare att träffa dem och för att de två stridsdugliga ankorna skulle behöva försvara sig från flera håll.

 "Ni har inte betalat er tull!" kraxade korpen Klowinda uppifrån luften. De svarta fåglarna cirklade runt ovanför dem, precis utom skotthåll. "Ni skulle ha gått den andra vägen och betalat tull till oss som alla andra. Ingen slipper igenom skogen mot Ankrike utan att vi tjänar på det."

 "De tyckte de var så smarta som byggde en annan väg runt oss!" "Annan väg runt oss, annan väg runt oss!" ekade de andra korparna. Det var Frokvok som talade. "Vi bevakade den här vägen tidigare, ankorna i Skrägelul trodde att de kunde lura oss. Men icke! Korpar lurar man inte. Vi gjorde den andra vägen till vårt normala tillhåll istället, och VI satte upp varningsskyltar för att sådana som NI inte skulle ta den gamla vägen. Men oss lurar man inte!"

 "Så vad tänker ni göra nu?" frågade Ulf och försökte följa alla korpar med blicken samtidigt. En omöjlighet som bara gjorde honom snurrig.

 Klowinda kraxade fram ett elakt skratt. "Vi ska utkräva vår rättmätiga tull, och eftersom ni motstått oss så länge så är tullen mycket hög. Vi noterar att ni har mycket av värde på er silvervagn. Jag anser att alla era ägodelar vore en lagom betalning för era liv. Jag ser att ni inte har järnankan någonstans i närheten! Har er beskyddare sprungit och gömt sig? Det här är ett bra tillfälle. På dem, bröder och systrar!"

 När silvervagnen nämndes såg ankorna hur geten ryckte till. En glöd tändes i dess ögon. Barista slutade beta och tittade upp på korparna med ett mörker i blicken som aldrig tidigare skådats hos den unge ankan. Korparna störtade ner ibland dem.

 Med sin skicklighet i att använda slungan som vapen lyckades Ulf och Henning plocka varsin korp ur luften med en välriktad sten. Mer hann de inte förrän de sex kvarvarande korparna anföll dem från sex olika håll. Båda hade varsitt svärd i händerna (inte Hennings favoritvapen) men de fick aldrig utrymme att svinga dem ordentligt. Korparna flög enkelt undan från deras hugg eller var ivägen för svärdsarmen redan innan hugget hade börjat. Både Henning och Ulf var fortfarande trötta sedan den förra striden och av den långa vandringen uppför berget och de kände med fasa hur deras krafter snart började sina. Korparna anföll skoningslöst med näbbar vassa som knivseggar. Deras klor rev och slet i ankornas fjädrar medan näbbarna hackade på deras ömma, bara huvuden. Slaget kunde gått riktigt illa för ankorna om inte något mycket, mycket oväntat hade inträffat.

 Barista kastade stenar mot korparna och försökte stånga dem så gott han kunde, men det var inte hans insats som räddade dagen. Geten gav upp ett bröl och rusade in bland de stridande. Dess rusning tog korparna med förvåning, men de hämtade sig snabbt och flög upp i luften igen för att ladda inför en attack. Vad de inte hade räknat med var att geten följde efter. "Jag kan flyga! Jag flyger!" skrek geten och flaxade med sina taniga ben. Korparnas reträtt gav Henning och Ulf precis den tid de behövde för att ladda sina slungor igen och skicka iväg en ny svidande salva mot de nu tätt flygande korparna. En flygande get var uppenbarligen mer än de klarade av, och när två av dem dessutom träffades av nya stenar så försvann de därifrån för att aldrig mer besvära just det här sällskapet. Hade de tittat tillbaka en sekund till så hade de sett att getens inte särskilt smidiga flygtur resulterade i en ännu mindre smidig landning. Eftersom den flaxade med benen ut åt sidorna så hade den inga ben att landa på när hoppet som den trodde var en flygtur nådde ett abrupt slut. Med andra ord, det som geten trott var en revolutionerande flygtur och ett stort steg för getaktigheten slutade med ett förnedrande magplask. Men den flygande geten, som varit helt övertygad om att han var en anka som hette Barista, hade räddat dagen.  Och hans flygtur väckte honom och fick honom på andra tankar.

Henning hade för längesedan stängt ögonen för att skydda dem från korparnas näbbar. Han vevade på med sin ankfot av stål, helt innesluten i sin egen värld. Han såg ingenting och hörde ingenting. Han kände lukten av blod och död, och dessa lukter i kombination med hans otaliga sår fick honom att slåss med en vildsint, galen glöd. Han fortsatte att slåss efter att korparna försvunnit, och när Ulf slog ankfoten ur händerna på honom fortsatte Henning i sin galenskap att banka sina händer blodiga på Ulfs rustning.

 Det här är illa... tänkte Ulf. Det finns bara en sak att göra...

 Ulf visste nämligen det hemliga ordet bergsäkert skulle kunna dra ut Henning ur hans bärsärkläge. Med förförisk röst viskade Ulf högt i Hennings öra det magiska ordet: "Fiiissk!"

 Vid ordet for Hennings ögon upp direkt och det var som om han vaknade igen. "Fisk?" Med ögon stora och runda som hos en hundvalp tittade han uppfordrande på sin fäktningslärare.

 "Borta vid vagnen," sade Ulf och pekade ut mot hängbron bakom sig. När han såg Hennings frågande blick återvända till honom vände han sig om. Vagnen var borta!

 "Var fan tog vagnen vägen?!"

 "Var är Barista?"

 "Jag kanske har information som ni behöver," sade räven. De vände sig gemensamt mot rödpälsen som slickade sina sår och tittade på dem med ögon fyllda av list. "Mot en värdig ersättning förstås."

 "Är ditt liv ersättning nog?" sade den rustningsklädde Ulf hotfullt.

 "Nepp."

 "Genom att döda dessa korpar har vi nu försett dig med mer mat än du kunnat hoppas på. Gör oss nu en gentjänst och berätta vad i Helvete som hänt med Barista och vagnen!?"

 "Om det är så ni vill ha det så ska ni få en ledtråd som motsvarar er gåva. Korsa ravinen och titta ner, men se upp! Berget hyser många faror och illusioner."

 "Det där var inte mycket till hjälp! Kom med något bättre!" skrek Henning och plockade upp sin ankfot av stål."
 "Då får ni ge mig något bättre i ersättning," sade räven lugnt.

 "Kom Henning, vi slösar tid här. Man ska aldrig lita på en rödpäls, låt oss leta upp Barista och vagnen på egen hand. Han kan inte ha kommit långt."

 De lämnade räven till att slicka sina sår och satte av över hängbron. Ulf plockade upp sin ryggsäck på vägen, men tog trots tyngden inte av sig rustningen. Han trodde inte Barista skulle sprungit iväg själv om han haft ett val, och han ville därför vara redo.

 De kikade ner i ravinen mellan plankorna som räven sagt. Långt under dem syntes massa taggiga stenar som kantade en liten fjällbäck. Ingenting märkvärdigt där nere. Ingen vagn vad de kunde se. De fullföljde den andra delen av rävens tips och drog efter andan.

 Högt uppe på berget, längre bort ifrån dem än de trodde var möjligt, såg de den lilla ankan de färdats med hela vägen från Redet. Han rörde sig alldeles ovanför ett stup och såg ut att hoppa från klippavsats till klippavsats. Varje hopp såg mer omöjligt ut än det andra. Bara en sån sak att Barista hoppade var helt otänkbar. Hoppa är det sista ankor gör.

 Henning och Ulf satte fart uppför vägen, Henning kom snabbt långt före den rustningsklädde Ulf. Han ropade upp till Barista, men kaffeankan verkade inte höra. Han var på väg att själv flyga upp och hämta ner lillen när han plötsligt fick syn på deras vagn. Vagnen var inte ensam.

 Ulf kom pustande uppför backen i sin skramlande rustning. När han fick se djuret vid deras vagn brast han ut i ett gapskratt. En bergsget stod och tuggade på lakanet som Barista slängt över vagnen. Den tittade upp när de två ankorna närmade sig, men ägnade dem inte mer än en blick och verkade inte bry sig om dem.

 "Flyg upp och hämta Barista du Henning, jag tar hand om vår matgäst."

 Henning, som i mångt och mycket litade på Ulf Aflin, tog till vingarna och flög upp till Barista. Ulf själv gick fram mot geten och talade till den: "Ärade bergsget! Vad ger dig rätten att tugga på förbipasserandes ägodelar som om de vore dina egna?"

 Geten bara tittade på honom och fortsatte tugga i sig lakanet, bit för bit. Den såg ut att lyssna, men man kunde aldrig veta med sådana djur. Speciellt inte med getter. Ulf fortsatte.

 "Du inser väl att du inte bara kan komma och äta upp det vi tar med oss. Är du hungrig så ät gräs! Här finns ju gott om det."

 Geten tittade på honom lite till, sedan sade den med en röst och ett tonläge som var otäckt bekant: "Kaffe?"

Det var inte lika långt upp till Barista som det såg ut att vara. Han hade stannat på en klippavsats och böjt sig ner. Henning kunde inte riktigt se vad han gjorde, det såg ut som om Barista betade. "Vad gör du här uppe Barista?" frågade Henning när han landade på samma klippavsats.

 Kaffeankan vände sig mot honom, och Henning såg att han verkligen hade gräs i munnen. Barista såg ut att tugga tanklöst på gräset och svarade: "Bää!"

 "Barista, det är inte roligt! Kom ner nu! Vi måste fortsätta."

 Han tittade ut över berglandskapet. Det var faktiskt väldigt vackert här uppifrån. Han hörde hur någonting skrapade i marken bakom honom, men han reflekterade inte mer över det. Därför kom det som en shock när han plötsligt kände den yngre ankans huvud ramma honom i ryggen med sådan kraft att han lämnade klippavsatsen.

 Han tyckte att han hörde något som lät som "jag är en get!" uppifrån avsatsen i samma ögonblick som han lämnade den. Marken kom rusande mot honom, och berglandskapet han nyss tyckt var vackert rusade upp för att krossa honom.

 Tack och lov så hade de befunnit sig såpass högt upp i luften att Henning hann vända sig åt rätt håll, veckla ut vingarna och börja flaxa innan han nådde marken. På så vis undgick han en för tidig död, och kunde skärrad flaxa tillbaka upp till klippavsatsen där ankan som trodde att han var en get gick och betade som om ingenting hade hänt.

 "Vad sjutton håller du på med Barista!?"

 Barista tittade upp på honom igen, fortfarande tuggande på någa grässtrån. "Jag är en get. En get, en get, jag är en get. Bää!"

 "Du är inte alls en get, nu följer du med mig ner! Vi måste fortsätta till Skrägelul och komma fram idag."

 Barista tittade oförstående på honom. Fortfarande tuggande på gräs. Henning insåg att han skulle behöva skjuta upp problemet och gå en annan väg.

 "Följ med mig ner till marken igen."

 Henning flög därifrån. När han vände sig om fick han se Barsita hoppa neråt från klippa till klippa, ner mot vagnen igen. Det fick duga så länge. Han landade bredvid Ulf.

 "Extraordinärt!" utbrast Ulf när Henning landade. "Den här geten tror att han är Barista! Fast han äter upp Baristas lakan."

 "Barista tror att han är en get, vilket inte är lika häftigt som du verkar finna det här. Det här kommer bli ett jättestort problem. Hur ska vi göra?"

 "Hmm... Om Barista tror att han är en get... Vi får väl fortsätta och se hur det utvecklas. Vad mer kan vi göra?"

 Henning funderade. Han kom inte på någon bättre idé. "Vi kan låta getterna dra vagnen då, medan vi funderar ut någonting. Vi måste fortsätta nu om vi ska komma fram idag."

 Tyngda av de underliga omständigheter som uppenbarat sig fortsatte de alltså uppför berget, med en get som trodde att han var en anka och en anka som trodde att han var en get. De var inte där än, men gränsen till förtvivlan var inte långt borta. Vad hade hänt?