Det var i rollerna som hjältar som de tre ankorna Henning, Ulf och Barista tågade ut ur Bennyro. Barista hade tidigare på morgonen besökt kaffeboden för att fylla på sitt eget förråd. Deras färdkost hade fått ett rejält tillskott från alla möjliga håll, och Baristas silvervagn lastades med en massa gåvor som invånarna envisats med att ge dem. Det var alltifrån fjäderborstar och skosulor till smycken och prydnadsföremål. Vad de skulle med alla dessa saker till hade inte hjältarna någon aning om, men de ansåg att det inte skulle tjäna någonting till att tacka nej. Deras artighet och ädelmod hade därför resulterat i att Baristas jättestora vagn var helt överbelamrad med saker som invånarna i Bennyro kallade för skatter och gåvor. Det var med gott självförtroende, lätta hjärtan och tunga packningar som de lämnade staden, tre timmar senare än de avsett från början.

 Innan de gav sig av hade de fått reda på att det var en tre dagar lång vandring till Skrägelul. Ingen av ankorna som var i staden just då hade varit där, men de varnade för att vägen efter vägskälet såg sämre och farligare ut. Vägen de skulle följa började gå spikrakt söderut i några mil över det bördiga och flacka slättlandskapet, innan den skulle svänga av mot sydost och mer höglänta trakter. De hörde sig för om någon kommit ridande förbi på en varg några dagar tidigare, men ingen hade sett något sådant, varken i staden eller folk som de mötte ute på vägarna. De började inse att Njord måste ha ridit fel eller tagit en annan väg för att komma till Redet.

 De gick hela den dagen med ganska generösa pauser för mat och annat. Det gröna landskapet flödade runt dem och långt borta i fjärran glimmade några sjöar förbi under dagen. En ensam by passerade de igenom vid middagstid, annars var civilisationen avlägsen. Sensommar solen skänkte dem en alldeles behaglig värme hela vandringen, och när den bara hade två gånger sin egen storlek kvar innan den skulle försvinna i horisonten anlände de till ett vägskäl. Fint snickrade skyltar pekade ut vägen till de olika målen. På den väg de kom ifrån stod det "Bennyro   4km"  och  "Redet  20km". En annan skylt pekade på vägen som gick mot väst- sydväst och avslöjade att det var 1km till en by som hette Långebo och 30km till staden Ankholm.

 Och en pil pekade åt sydost. Där stod det "Skrägelul  15km" och "Storkvacken  58km". De följde med blicken den vägen som de skulle ta och svalde alla ljudligt. Vägen verkade smalna av längre fram och inom synhåll tornade en mörk och djup skog upp sig. Den såg mycket olycksbådande och ogästvänlig ut, och bortom skogen fanns höga och taggiga berg. Om det varit en molnig afton hade säkert blixten slagit ner och dundrat till borta vid bergen. De hade hört att Skrägelul låg i högre marker, men att det skulle ligge bland spetsiga och ogästvänliga berg hade inte framgått på kartorna. En smula modfällda nu när de fick veta vilken svår väg de hade framför sig stod de rådlösa en stund vid vägskälet och funderade. Det var inte tillräckligt mycket kvar av solens ljus den här dagen för att komma särskilt långt, och ingen av dem gillade skogens uppsyn. Ulf var den mest erfarna av dem och också den förste som tog till orda:

 "Jag tycker att vi borde fortsätta en liten bit till idag, men stanna på behörigt avstånd från skogen. Jag vet inte hur det är med er, men de där träden och det tunga mörker som vilar över dem gör mig nervös. Jag tror det är bäst om vi övernattar så nära som möjligt och försöker korsa hela skogen medan det fortfarande är dagsljus."

 "Jag håller i stort sett med dig," sade Henning. "Men vågar vi verkligen sova ute så nära skogen? Är det inte bättre att gå till den där byn Långebo och sova under tak och i en skön säng en natt till?"

 "Håhå, det märks att din kunglighet har gjort dig alltför bekväm," skrockade Ulf. Henning tittade surt på honom. "Börjar äventyret redan bli för ansträngande för hans höghet? Vad tycker du Barista, ska vi mesa oss iväg till byn och tappa nästan en halv dag för att Henning har börjat få en prinsessas uthållighet, eller ska vi övernatta ute på fältet under stjärnhimlen som äkta äventyrare? Duntäcke eller gräskudde?"

 "Du är svår att argumentera ner och ger mig inte mycket till val i din rävsax. Men jag håller med dig, vi borde fortsätta framåt istället för att ta onödiga omvägar."

 Och så skedde. De tre hjältarna närmade sig den mörka skogen medan solen verkade sjunka onaturligt fort. De letade reda på en sänka mellan två små kullar, bara några hundra meter ifrån skogen, och lade sig där för att sova.

Det var trötta men nöjda ankor som gick och lade sig den kvällen. Barista strålade av glädje och självförtroende. Hela eftermiddagen hade de stått och delat ut kaffe till varenda anka i staden som ville ha, och den lilla ankans initiativ hade omvänt nära nog hela staden från att dricka öl till att dricka kaffe. "1-0 till kaffe," sade han stolt vid middagen innan de gick och lade sig.

 Följande morgon vaknade de i rena sköna sängar av att solen letade sig in i deras rum och den ljuva doften av nybryggt kaffe nådde dem. Pigga och utvilade steg de upp, gjorde sig iordning och gick ner för att inta sin frukost. Trappan knarrade. Någonting slamrade i köket, annars var det helt tyst på värdshuset. De kom ner och fann matsalen öde. De tittade på varandra. Vart har alla tagit vägen? stod det skrivet i deras ansikten.

 Plötsligt möttes de av öronbedövande hurrarop, och från varje skrymsle och hörn, bakom varje möbel, hoppade det upp ankor. Det hurrade och applåderade och alla var glada. Angela höjde sin röst över alla andras och skrek: "Här kommer hjältarna! Låt dem få allt de önskar!"

 Alla ropade sina bifall, och ett bord gjordes iordning åt de tre förvånade och för en sekund förfärade ankorna. Frukost bars fram åt dem, nyfångad fisk och nybakade bullar i mängder mer än de kunnat önska, och till det serverades kaffe. Stadens tre 'hjältar' hedrades och bjöds på den bästa frukost staden kunde frambringa. När de började äta började andra att sjunga och spela musik och en allmän glädjefest utbröt. Förbannelsen över Bennyro var bruten och istället för ölrus och bakfylla så var nu stadens alla ankor morgonpigga av kaffet.

 När de nästan var färdiga kom Benny den Långe fram till deras bord och satte sig försiktigt ner. De tre hälsade honom och makade på sig för att ge plats. Även Angela kom fram, och tillsammans satt de och pratade en stund medan kaffet svalnade. Till slut sade Benny:

 "Jag kan inte nog tacka er, kära vänner, för vad ni har gjort för Bennyro. Det var en ofantlig tur att ni skulle titta förbi. Nu kommer staden åter att blomstra igen, som den gjorde förr. Ni är alltid välkomna hit, och ni är bjudna på middag hos mig i rådshuset ikväll."

 "Tack, men vi är inne i ett viktigt uppdrag och måste vidare," sade Henning artigt.

 "Nåväl. Då säger jag nu vad jag planerat att säga då. För vad ni har gjort för staden, särskilt du, lilla anka," sade han vänd mot Barista, "Kommer vi att hedra er ordentligt. Vi kommer resa en staty till Baristas ära."

 "Vi är ofantligt hedrade, herr borgmästare," sade Henning. "Jag ska se till att ryktet sprids i Redet och i hela landet att Bennyro är en bra stad. Men vi måste komma iväg väldigt snart, ty vårt uppdrag väntar."

 "Vad är det för uppdrag egentligen," frågade Angela.

 "Vi har fått uppgifter om ett rövarband som håller till nära gränsen söderut, i närheten av byn Skrägelul. Det är vår uppgift att rida dit och se till att rättvisa skipas och återinförs i gränstrakterna."

 "Två och en halv mans grotta?" sade Benny skarpt. "Är det så den heter?"

 "Jaa..." svarade Henning dröjande.

 "Håll er borta från det stället. En mörk fasa dväljs i dess inre. Jag har hört att det är en skum kult som håller till där inne. Akta er för dem, säger jag bara. De kanske tar er till... Henne."

 "Henne!?" viskade alla tre skräckslaget i mun på varandra. Ingen av dem hade hört talas om myten, men Benny sade det med så stort allvar och så rädd, viskande stämma att deras ben tycktes frysa till is där de satt. Rysningar for igenom dem.

 "Ja, akta er för Henne," fortsatte han. "Ingen vet vad hon är för något, men alla är rädda för henne. Det är bara kultisterna i grottan som dyrkar henne, och de säger inget annat än att det är en Hona. Om ert uppdrag för er in dit så är jag rädd att det redan gått om intet. Ingen utom de som dyrkar Henne har gått in i den grottan och kommit ut levande."

 "Vi tackar dig för din varning," sade Ulf lågt. Sedan harklade han sig och sade med en mer bestämd ton: "Men det är vår väg. Det är dit vi ska, och vi återvänder inte utan uppdraget utfört. Om ni ursäktar, herr Benny, vi har en lång sträcka att avverka denna dag."

Benny och Kjell gjorde stora ögon och såg jätteförvånade ut. Sedan brast de båda ut i gapskratt. De skrattade så att tårarna började rinna och de trillade av bänken. De fortsatte att skratta på marken, medan de tre ankorna bara tittade på och inte visste varken ut eller in. En liten skara ankor hade börjat samlas runt dem, och det viskades bland de nytillkomna.

 Borgmästaren och hans kompis, som skulle föreställa stadens stolthet och ansikte utåt, skrattade fortfarande när Henning återigen påkallade uppmärksamheten. Han fick den från alla utom de två som nyss suttit på parkbänken.

 "Lyssna på mig allihopa!" skrek han. "Jag är Kung Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, och jag är på väg igenom den här staden i ett viktigt ärende. Jag förväntade mig att stanna till och njuta en stund i en av Ankrikes pärlor, men sannerligen, denna stad har förfallit! Allt som här var vackert en gång" (Henning hade aldrig varit här innan, men han antog att det varit vackert) "har ruttnat bort, och ni vet nog själva när det började! Det här var en vacker stad, fram till dess att ölet kom smygande in i staden. Nu har allt här fallit offer för supande av både öl och andra sorters sprit och se vart vi kommit! Den här staden ruttnar inifrån!"

 Ankorna runtomkring började tröttna på Hennings domedagspredikan och började närma sig hotfullt. Benny och Kjell hade slutat skratta och stirrade nu mordiskt på Henning, Ulf och Angela. En halvcirkel hade bildats runt dem, med den andra halvan av cirkeln brutalt slutande i rådshusets yttervägg. Pöbeln närmade sig hatiskt och vägde sina ölflaskor i händerna. Ulf hade sitt svärd redo, men han insåg att det inte skulle hjälpa dem ur den här knipan mot denna mängd ankor. Deras enda alternativ var att fly in i rådshuset.

 Den tanken verkade slå alla tre samtidigt och de rusade upp för den skeva trappan mot portarna. Men de hade inte hunnit så långt innan de hörde en bekant, pipig röst som skrek "Vänta!"

 Till allas förvåning stannade folk och väntade. Rösten var gäll, men den flödade av självförtroende. I beundran och överraskning vände sig de tre ankorna om och fick se Barista igen. Han kom rullande med sin stora silvervagn. Alla blev tysta och väntade fortfarande. Det lätta gnisslandet från vagnen var det enda som hördes. Av hans osäkra och underdåniga jag syntes inte ett spår, den Barista som kom rullande med vagnen gavs fri väg av folkhopen.

 Han gick fram till Benny och Kjell, som förvånat ryggade undan från honom tills halvcirkeln av ankor stoppade dem. Sakta och högtidligt började Barista hälla upp kaffe i två porslinsmuggar ur en silverkanna. Högt och tydligt sade han: "Benny den Långe; Mitt bästa kaffe för dig utgjutet. Kjell; Mitt bästa kaffe för dig utgjutet. Må ni dricka i frid, och må ni ingen onaturlig brygd hava vid sidan av kaffe!"

 Fyllda av förundran och nästan utan att veta vad de gjorde tog de båda styrande varsin klunk av det varma kaffet. En synbar förvandling kom genast över dem, och genast såg de mycket yngre och friskare ut. Dimman som höljt deras ögon var försvunnen.

 "Mina drömmar sista tiden har varit o så mörka!" viskade Benny.

 "Andas den friska luften igen," sade Barista. "Du är fri nu, ni båda har blivit befriade och frälsta av Kaffe."

 Kjell och Benny stirrade på Barista som om de just vaknat ur en dröm. Sedan såg de sig omkring, och möttes av en inte särskilt vacker syn. En massa fulla ankor stod och vinglade i en halvcirkel. Några hade somnat och låg och snarkade högt och ljudligt. "Det här är vad sprit gör, om det tillåts härja fritt," sade Barista. "Som tur väl är så har jag det perfekta motgiftet." Han viftade med sin kaffekanna i luften.

 "Mamma mia, vilken mirakelbrygd!" utbrast Kjell. "Låt alla i hela staden få sig en klunk!"

 Nöjd och belåten började sedan Barista dela ut kaffe till höger och vänster. Inom kort vågade Henning, Ulf och Angela komma ner från trappan och delta i glädjeruset som kom över dem som just smakat sitt första kaffe. De stirrade frågande på Barista, som bara ryckte på axlarna, log och sade sin välbekanta fras: "Kaffe löser alla problem!"

Solen stod lågt på himlen i väster. Några få molnskyar drog över himlen, som började färgas från dagens ljusa blå till aftonens flammande färgspel. I Baristas ögon återspeglades himmelens lågor när han såg alla fulla ankor. Det fanns en glöd där inne som ingen av de andra sett tidigare. På vägen frågade Barista om det fanns en kaffebod i närheten och det fanns det, annars sade sällskapet ingenting där de sammanbitet tog sig fram i myllret. De hade inte ögon för varesig de anrika husen, de vackra parkerna, den glittrade ån som då och då skymtade till mellan byggnaderna eller den färgsprakande himlen. Deras blickar inskränkte sig till de fulla, ganska breda gatorna och de fulla ankor som vinglade därpå.

 Det blev en liten lättnad när de kom ut från gatgyttret och satte sina fötter i rådhusparken. Där var förvisso nästan lika mycket folk men det var större ytor och Henning och gänget kunde slappna av lite. Angela förde dem genom den gröna och lummiga parken bort mot rådshuset.

 Byggnaden tornade upp sig framför dem, den som en gång i tiden varit en stor och ståtlig byggnad. Men på de en gång vitmålade fasaderna hade färgen flagnat och trappan upp till huvudingången var skev och såg farlig ut. På en bänk bredvid trappan satt två slitna, söndersupna ankgubbar och skrattade. Angela såg på de tre andra med en blick som sade att dessa var de två som hon pratat om. Den ena av ankorna var väldigt lång, den andra var väldigt tjock. Detta var uppenbarligen Långe Benny och hans kompis Kjell.

 "God afton, mina herrar," sade Angela till de båda på bänken. "Dessa tre är gäster i vår stad och vill gärna prata med borgmästaren."

 "Det går nog fan så bra!" sade den långe. "Har de egen dricka med sig eller ska man tvingas bjussa på en... stänkare?"

 Barista såg ut att koka inombords och verkade på väg att säga något. Men det var Ulf som svarade: "Vi har inte kommit hit för att dricka. Er Konung har kommit till staden för att inspektera, och han är inte nöjd med vad han hittills skådat."

 "Kungen?! Var är kungen?!" utbrast den tjocke Kjell. "Jag skulle som fan vilja snacka med honom också, den jävla byrackan." *Hick* "Han är skyldig mig en spabehandling. En jääävligt dyr en!"

 "Ja, var är den där kungen? Jag har hört så jävla sköna rykten från hans stad! Jag skulle resa dit själv om jag inte var fast med att driva den här jävla skithålan. Men hur fan skulle det se ut om jag bara stack? Ankor skulle inte veta vad de hette längre!" han lutade sig närmare Ulf och skelade med ögonen. "Du fattar va? Det är JAG som håller den här staden på fötter! Den skulle aldrig klara sig utan med och Kjelle här."

 Ulf motstod frestelsen att dra Benny i näbben och frågade istället: "Vad är det för rykten du har hört från Redet?"

 "Redet!?" skrek Kjell. "Du är fan inte redig! Hahahaha!"

 "Strunta i min kompis, han är sketfull," hickade Benny. "Jag har hört att kungen badar i öl, och att hela floden som rinner förbi där består av bara öl! Om jag inte var fast i den här jävla hålan så skulle jag fanimej gå i pension och pallra mig dit. Men det går ju inte, för då går ju min farfars fars stad under. Det kan jag ju inte leva med."

 "Vi badar inte i öl!" skrek Barista gällt. "Men ni gör det! Ni badar i öl och era egna spyor! Den här staden står på gränsen till undergång, medan ni två bara sitter och super! Ni kommer supa ihjäl hela staden om ni fortsätter!"

 Benny reste sig plötsligt och höjde sin halvfulla flaska med öl hotfullt i ena handen. Han märkte säkert inte att han höll flaskhlasen neråt så att resten av det öl som varit kvar i flaskan rann ut. "Det här bevisar det jag alltid har sagt," sade han hotfullt. "Det finns en konspiration här i staden mot dig och mig Kjell. Här ser du vår huvudkonkurrent, lillkillen här vill ha staden och ölet för sig själv! Kom och slåss då, din lille fegis, om du tror att du kan besegra oss!" Han klev hotfullt närmare, men vinglade till och satte sig igen.

 Förskräckt och förnedrad, med gråten i halsen och sorgliga minnen vällande i sitt sinne sprang Barista därifrån. "Vänta!" skrek Henning, men Barista var blixtsnabbt utom synhåll. Kungen tog några steg, sedan gav han upp och tog för första gången upp ordkampen mot de båda fyllegubbarna.

 "Min vän talar sanning, och om det råder en konspiration för att avsätta er så är det bara till det bättre och fullt förståeligt. Om ni inte hade varit konstant fulla så hade ni inte kunnat se er själva i ansiktet på grund av all skam som ligger över er. Ni har förstört en hel stad! Jag är kung, och jag bestämmer härmed att ni två måste avgå med omedelbar verkan!"

De gick ner för trapporna och kom in i matsalen. De kände de ljuvliga dofterna från köket och bestämde sig för att turen på staden kunde vänta, de måste först fylla sina magar. Nog för att Baristas färdkost inte var att förakta, men tanken på dagsfärska råvaror fick de tre ankorna att dregla. De gick fram och beställde in varsin portion nyfångad fisk.

 Medan de väntade på maten kom en kvinna med allvarlig uppsyn fram och satte sig vid deras bord. Hon var klädd i grått med röda detaljer, och presenterade sig som Angela. Innan de hann hälsa tillbaka sade hon: "Att ni kommer hit, kung Henning och följeslagare, är en större händelse än invånarna i den här byn anar. Trots dagens festligheter över vår lyckade skörd så har Bennyro börjat förfalla. Folk flyttar härifrån. Affärer och hus, mer och mer i den här staden stängs igen och tas inte upp av någon annan. Benny den fjärde är än så länge utan avkomma, och lika väl är väl det. Benny den fjärde, eller den långe. Långebenny kallas han också. Det enda som verkligen har blomstrat sedan han tog över styret efter Benny den tredje är den här nya hemska brygden som han låtit importera! Han och hans kompis Kjell bara sitter på en parkbänk och dricker detta hela dagarna, och har långa flummiga samtal ihop. De dricker nästan konstant, och när de gör det så har de inget som helst omdöme och är helt oförmögna att fatta vettiga beslut. Du är kungen, Henning, du måste väl kunna göra något!?"

 Hon såg bedjande på honom. Fisken kom in på tallrikar till dem, våt, kall och alldeles färsk. Endast Barista började äta genast, de andra två funderade på vad Angela just hade sagt. "Vad är det för en dryck du pratar om?" undrade Henning till sist.

 Det är ett hemskt ord som jag helst undviker ta i min mun. Tack och lov är det bara två bokstäver som krävs för att stava denna hemskhet. Den kallas för... Öl!"

 Henning och Ulf ryste gemensamt. Kaffeankan slutade äta och började darra. "Sade du... Öl?" pep han skräckslaget.

 "Det gjorde jag. Och jag vill helst inte säga det igen. Efter att Långe Benny importerat detta och börjat brygga det i staden så har dess invånare förfallit. Det har pågått i flera år nu och Bennyro når snart botten. De flesta som inte vill ha något med den här drycken att göra har flyttat härifrån, de som stannar kvar är de som vikit av åt det destruktiva hållet. De som slukar brygden i osunda mängder."

 "Något måste kunna göras," sade Ulf. "Ta oss till Långe Benny efter att vi ätit så ska nog Kungen och hans följe se till att det blir rediga takter av här i staden."

 De åt snabbt och under tänkande tystnad. Angela betraktade dem med ett uttryck som skulle kunna betyda hoppfullhet. Plötsligt såg hon ut att slås av en tanke, och hon vände sig till Kaffeankan som nästan var klar.

 "Visste du om att den här drycken fanns?"

 "Jag har mycket hemska minnen förknippade med den drycken," pep han sorgset. Henning och Ulf slutade äta mitt i måltiden och tittade på Barista. De kände nästan inte till någonting alls om hans historia. Plötsligt hade han bara funnits på slottet och serverat kaffe.

 "Öl kommer från öster," fortsatte han. "Min hemstad var en av de första att drabbas. Jag var bara nyfödd när drycken kom till Dystad och mina föräldrar drogs med i vågen av supande. Jag behöver inte dra alla hemska detaljer från min uppväxt, men mina föräldrar var antingen elaka mot mig eller struntade fullständigt i mig. Till slut en dag, när jag var två år och ej längre fjunig, så söp de båda ihjäl sig. Jag lämnade staden och bestämde mig för att bekämpa vågen av öl som svepte in över riket, och började istället att brygga kaffe."

 En våg av medlidande kom över Henning tillsammans med en stor förundran. Så mycket hade han aldrig hört Barista säga på en gång. Han visste inte ens att den lilla ankan hade ett så stort ordförråd. Och han hade definitivt inte anat vilka mörka hemligheter han bar på.

 "Det är vad öl kan göra med även den bästa av ankor," sade Angela bittert. "Det är vad som händer med vår stad. Snälla, ni måste göra något!"

 "Vad är dina egen historia, unga dam?" undrade Ulf. "Om nästan alla ölhatare har flyttat ut ur staden, varför dröjer du kvar?"

 "För att jag vuxit upp här, och jag vet att det inte alltid varit som det är nu. Jag har upplevt tider då Bennyro blomstrade och var södra Ankrikes mest glänsande pärla! Jag vill se staden återställd till sin forna glans, inte drunkna i spyor och ölskum!"

 Hennes tal hade gått i crescendo och hade slutat i ett argt skrik. Alla i matsalen vände sig om och tittade på dem. Det var inga glada blickar de fick.

 "Jag tror det är bäst om vi... går här ifrån nu och hoppas att folk glömmer detta lilla uppträdande," sade Ulf. "Om vi går långsamt och oberört ut från hotellet och inte möter någons blick, så tror jag att vi tar oss ut levande."

 De avslutade hastigt sin måltid och gjorde som Ulf hade sagt. När de kom ut var det liv och rörelse, precis som när de kommit. Alla verkade glada och upprymda, men nu när de visste hur utspritt supandet i staden var så kunde de inte någonstans finna någon glädje som verkade äkta. Ankor vinglade till ute på gatan, somliga trillade. En del hus var förbommade. Enstaka ankor hade redan börjat kräkas vid huskanter. Genom ett inferno av berusade ankor tog Angela täten och kryssade sig snabbt och skickligt fram mot stadens rådshus och dess park, där Benny och hans kompis Kjell alldeles säkert förmodades hålla till.

Ovetande om de mörka intriger som tagit fart hemma i Redet gick de tre ankorna, glada och upprymda, mot ett äventyr som i alla fall två av dem såg fram emot. Kaffeankan var inte en sådan person som surade öppet, men det märktes att han inte var riktigt glad. Hans humör bekymrade dock inte Henning och Ulf Aflin där de glatt skuttade fram över de gröna och frodiga ängarna. Glatt skuttande upp för en kulle och nerför nästa sprang de. Så skönt var det att komma bort från slottet och ut i friheten. Tillsammans började de två sjunga och vissla glatt tillsammans, och snart drogs till och med Barista med i visslandet. Fast han visslade tystare.

 Trots att Barista sackade efter på grund av den stora silvervagnen han envisades med att släpa med sig så tog de sig fram ganska snabbt. Vägarna söderut var förhållandevis jämna och vagnen sinkade dem knappast. Det var en tvåvåningsvagn, och på den hade de lastat all sin packning och en massa kaffeartiklar. Barista hade nämligen envisats med att ta mig sig två månaders förbrukning av kaffe, med förevändningen att: "Kaffe löser alla problem."

 Lätta om hjärtat och utan packning tillryggalade de en lång sträcka redan första dagen, och de stannade bara för att det börjat bli mörkt. De hade kommit överens om att se detta som en semester, och att de inte skulle oroa sig över rövarna och skatten förrän de kom fram till byn Skrägelul som enligt uppgifter från Njord låg alldeles i närheten av rövarnas grotta. Det var nästan en veckas färd dit hade de hört. Ingen av dem hade tidigare besökt byn och tyckte att de skulle bli spännande att se nya delar av Ankrike.

 Alla sov gott hela första natten ute i det fria. De hade passerat två byar under dagen, men den senaste var långt bakom dem nu. De hade en ungefärlig karta över området ner till gränsen till Norikland i huvudet och visste att de hållit god fart under dagen. "Njord måste ha ridit vilse om det tog honom en hel vecka att rida från Skrägelul till Redet," sade Ulf vid ett tillfälle.

 Hela följande dag och även dagen därpå förflöt händelselös, bortsett från ett fåtal andra vandrare som de mötte. Så här års var det mycket att göra ute på åkrarna och fälten. Landskapet var platt och öppet. Gröna ängar och söta skogsdungar avlöste varandra. Längs med vägen passerade de många ankstugor utplacerade lite här och var i bygden och flera gånger under dagarna passerade de små byar. Andra dagen kom de till en å som glittrande slingrade sig fram genom landskapet. Hela den tredje dagen gick vägen jämsides med floden, och vandrarna unnade sig ett flertal stopp för att bada.

 De höll fortsatt god fart och var vid gott mod hela vägen. Barista plockade fram än den ena läckerheten ur vagnen, än den andra. Detta gjorde att deras färdkost de första tre dagarna bestod av börd och fisk och en massa andra delikatesser. Alla höll de med om att Barista var mästerlig i den ädla matlagningskonsten.

 På eftermiddagen deras tredje vandringsdag kom de fram till en mindre stad och bestämde sig för att stanna tidigare denna dag för att få sova i mjuka, sköna sängar. Deras platta fötter var trötta efter all vandring, trots att inte tröttheten spridit sig till deras upprymda sinnen. Staden hette Bennyro, efter den rike grundaren Benny Edelkrans som hade byggt den strategiskt just där ån krökte och rann iväg österut. På grund av dess strategiska läge hade den blivit något av ett handelscentrum och Bennys barnbarnsbarn (Benny den fjärde som han kallades) var den rike, lycklige borgmästaren. Ämbetet hade nämligen gått i arv från fader till äldste son ända sedan Benny den förste grundade staden.

 Det var stor fest när de kom in i staden. Ankorna här firade årets goda skörd och fiskelycka. Det var fullt på de flesta värdshusen, men de blev vänligt bemötta varhelst de gick. Det var först när Henning berättade att han var rikets kung som han plötsligt fick plats på stadens finaste gästhus. Folk gjorde stora ögon när de fick reda på att han var kung. Ingen av dem hade sett honom tidigare, och ett flertal visste inte ens om att Ankrike hade någon kung. Vissa blev rädda när han gav sig till känna som kung, men de verkade lugna ner sig när han sade sitt namn. Troligtvis hade de råkat illa ut under Rågbald Snuskfots tid.

 De tog in på värdshuset och lade sig i sina sängar en stund för att vila fötterna. Sedan gav de sig ut på stan för att uppleva atmosfären.

"Vad har du gjort!?" skrek Knorre i förtvivlan. "Du har mördat vår gäst!"

 "Han är en farlig, ond, sjuk anka! Jag vet vad han har gjort!"

 "Vad snackar du om?"

 "Ja vad snackar du om egentligen?" hördes Njord stämma säga uppifrån krönet. Båda tittade dit genast. Den ärrade ankan kom oskadd gående mot dem. Det var inte han som tagit kniven. Uppe på kullen låg Hjorvalt och vred sig i smärtor, men med ett ilsket ylande kom han snart på benen och linkade ner."

 Angelica började backa långsamt och drog med sig Knorre. "Stanna där du är!" skrek hon till Njord. "Jag har fler knivar."

 Njord fortsatte gå mot dem i samma ödesmättade takt. "Du är för rädd för att utföra någonting sådant nu. Spring då, om ni är så rädda för mig! Du har rätt, jag är farlig och en sjuk anka, men jag är bara farlig mot dem som jag räknar som mina fiender. Ankan bredvid dig kan vara minst lika farlig. Det synes mig som att du redan valt sida, kvinna?"

 "Jag vet vad du gjorde!" skrek hon. "Jag vet att du mördade Nori VI! Och som du gjorde det!"

 "Nori den sjätte?" undrade Knorre. "Kungen du berättade om att du störtat? Jag har hört att han var en usel konung."

 "Just densamme," sade Njord. Hjorvalt sprang ner mot dem i full fart. Knorre såg hur Angelica laddade med en till dolk. Den förra hade träffat vargen i sidan, men nu kunde den knappast träffa annat än ansiktet. Njord hejdade honom dock halvvägs ner för backen. Motvilligt stannade Hjorvalt in och blottade tänderna i ett blodigt grin. "Är du rädd att alla dina nära och kära också ska sluta som vargmat efter att de spårlöst försvunnit? För otvivelaktigt är det det du har hört."

 "Att låta vargen äta upp kungen är väl knappast att arbeta bakom kulisserna, som du sa till mig att du hade gjort? Nu får du förklara dig!"

 "Ni behöver inte vara oroliga för Hjorvalt i nuläget. Spring hem, kvinna, om jag skrämmer dig. Knorre och jag hade inte pratat färdigt."

 "Pratat om vaddå?" frågade Angelica misstänksamt. De hade börjat backa fortare.

 "Killsnack förstås," sade Knorre. "Det är ingen fara med mig. Lyd Njords råd och spring tillbaka hem. Men var försiktig. Redet är inte säkert längre."

 "Det behöver du inte tala om för mig! Man går aldrig säker någonstans!"

 "Jo, här ute går man säker. Det är därför vi är här. Men spring tillbaka nu. I Njords sällskap kommer ingenting kunna hända mig. Njord är min kusin, och han är här för att använda sin hoverfarenhet till att hjälpa oss att behålla tronen i Hennings frånvaro."

 "Din KUSIN!?" utbrast Angelica. "Hjälpa oss!? Ni är inte ett dugg lika och han ser inte det minsta hjälpsam ut i mina ögon. Och eftersom jag känner till hans meriter finner jag det mer troligt att han tänker störta oss alla i fördärvet. Men om du litar på honom, din enfaldiga, dumma gubbe, så får du väl göra det! Kom inte och säg att jag inte varnade dig senare eller nej just det! Du kommer vara död innan du hinner ångra dig! Men jag orkar inte bry mig om dig längre! Gå och bli vargmat du, jag tänker i alla fall gå hem och se till att åtminstone Någon av dem jag älskar överlever!"

 Med tårarna rinnande nerför ansiktet sprang hon ilsket iväg mot borgen. Knorre tittade länge efter henne, sorgset och längtansfullt.

 "Hon är läcker, men hon har ett giftigt humör," sade Njord när han kom fram. Hjorvalt flåsade tyngre än vanligt.

 "Prata inte om henne sådär. Det får mig att nästan ångra mig. Men visst är hon fin? Det smärtar mig att behöva göra henne illa så här."

 "För att få vad man är ute efter måste man ofta gå igenom mycken smärta. Glöm inte bort vårt mål."

 "Varför gör jag det här egentligen?" sade Knorre plågat. "Jag vinner ju egentligen ingenting. Folk mår bara dåligt."

 "Börjar du få tvivel nu, gamling? Du vet vad som händer om du backar ur nu. Snälla tvinga mig inte till det. Jag behöver dig."

 "Och jag kommer gå hela vägen. Det är bara det att... Det känns så dumt. Så onödigt. Nåja, det går väl över."

 "Jag hoppas verkligen att du återfinner din motivation. Man jobbar mycket bättre om man är motiverad. Men vad är det Hjorvalt?!" En plötslig oro gav sig in i Njords röst. Hjorvalt flämtade och pustade och såg väldigt plågad ut. Ankorna stannade och vargen sjönk tacksamt ned på marken. Njord drog ut dolken ur Hjorvalts sida. Den glimmade våt av blod och Hjorvalt morrade svagt. Det lät nästan ynkligt.

 "Giftigt humör i sanning," sade Njord efter att ha inspekterat dolken. "Hon har för i helvete förgiftat dolken!" Han slängde den äcklad ifrån sig. "Min stackars Hjorvalt," sade han och begravde ansiktet i pälsen.

 Kommentaren kom över honom, men Knorre underlät att högt citera Njords egna ord och säga 'Hjorvalt är ingen varg man gullar med.' Han antog att Njord knappast skulle uppskatta en sådan kommentar.

 "Typiskt kvinnfolk att använda sig av gift," sade Njord bittert. "Jag hoppas för hennes skull att han överlever och inte får några bestående men. Det här fördröjer oss i vårt arbete."

 "Inte nämnvärt," sade Knorre. Vi borde låta några dagar gå så att denna soppan får koka till sig. Spelet har redan börjat, och jag tror att de klarar sig utan oss i några dagar. Låt oss bida vår tid, och sedan slå till."

 Njord tittade upp med mörker i sitt enda synliga öga. "Ja, låt oss planera och vänta. Det ska bli spännande att se vilken utveckling det här kalaset tar. Vi ligger lågt lite. Sedan, Knorre Af Anka, börjar vi spela på riktigt."

 Knorre log inombords och gnuggade händerna. "Ja. Snart börjar det."

Hjorvalt hade tassat en bra bit i förväg och de var halvvägs tillbaka till slottet när Knorre plötsligt frågade: "Vad är egentligen din historia? Hur kom Svartvingarna i kontakt med dig?"

 "Genom Falandor Svartvinge skulle jag tro. Han var vid hovet när jag hjälpte till att störta Noriklands förre konung i Storkvacken. Jag var en av dem som jobbade bakom kulisserna så att säga, när vi avsatte den gamle möglige kungen. Jag och Falandor arbetade gemensamt och troligtvis är det genom hans lovtal som hans släktingar här i Redet fick reda på mig. Väldigt få andra anade vad jag höll på med."

 "När och var drog du på dig alla dina ärr? Vissa är rent av färska."

 "Jag var en väldigt krigisk ankvasker och ung vuxen anka. Är man med och strider så mycket som jag gjorde då, på så många olika håll, är de ytliga åkommorna oundvikliga. De nya är från när jag förföljde rövarbandet till grottan. De hade lagt sig i ett bakhåll för oss. Jag och en till var de enda som överlevde."

 "Beskriv vad som hände."

 "Jag och fem man till red ut från Storkvacken och förföljde rövarna. Vi färdades snabbt och lätt och varje dag märkte vi att vi tog in på dem. Till slut blev vi överraskade och minst ett tjugotal ankor överföll oss en natt. De andra var också beridna, men inte på vargar utan på vanliga hundar. Dessa var inte stridstränade nog att stå fast mot överheten som kom vällande, och de åbäkena flydde. Tre av mina bästa ankor dog den natten, men inte en enda av de tjugo som överföll oss kom undan med livet. Jag och Hjorvalt gjorde vår uppgift mycket väl, även om det kostade oss ytterligare av vår skönhet. Den av mina mannar som överlevde samlade in hundarna igen och red tillbaka till Storkvacken med budet att Många rövare satt livet till, men att de nu var inom gränserna till Ankrike och att ni skulle ta itu med det."

 "Fem krigare och en varg mot TJUGO rövare? Kan det verkligen stämma?"

 "Tro vad fan du vill, gubbe. Du har aldrig sett mig och Hjorvalt strida."

 Knorre svalde nervöst och kände hur han började svetttas. "Men det här med två och en halv anka då? Hittade du på det eller? Om rövarna var tjugo stycken och vi sänt iväg två och en halv anka, hur ska de då kunna överleva, hämnas och återföra skatten till er?"

 "Jag hittade inte på det. Det stod ovanför grottan i vilken rövarna smitit in. Hur eller om de klarar av det är upp till dem själva. Du sade ju att Henning ville ut på äventyr, och att det skulle ge oss en chans att borgen blev utan ledare."

 "Ja, men jag sade ju inte att jag ville ha honom undanröjd helt och hållet. Jag tycker om honom trots allt."

 "Och ändå vill du störta honom. Du är en märklig anka, Knorre. Hans överlevnad är upp till honom själv. Det borde han klara av, han är väl inte fullkomligt dumdristig? Han lyckades ju ta sig in i Redet obemärkt och övermanna kungen och hans vakter."

 "Ja, med många ankors hjälp och en massa tur. Men titta, vem kommer här?!"

 De hade just kommit uppför krönet på en kulle, och kunde plötsligt se en anka komma gående emot dem med raska steg. Han kände igen formen på långt håll.

 "Säg åt Hjorvalt att inte hoppa på henne," sade han till Njord. "Hon söker mig och jag vill inte att hon ska bli mer misstänksam och rädd än hon redan är."

 Njord visslade och Knorre gick den andra ankan till mötes.

 "Angelica min sköna!" Utbrast han när hon var inom hörhåll. Han höll ut sin öppna famn mot henne. "Jag har funderat som du bad mig om, men har du funderat själv? Mitt hjärta längtar efter ett svar!"

 Till hans förvåning rusade hon fram och föll i hans armar med tårarna rinnande. "Så skönt det är att se dig ensam och i livet," snyftade hon. "Jag var så orolig att du hade hittat Njord och blivit mördad!"

 "Jag har hittat Njord, han står ju där borta. Vi har haft en trevlig pratstund han och jag."

 "Åh, det glädjer mig," sade hon, men hon backade och såg forskande på honom, som om hon letade efter tecken på skador. Sedan tittade hon över axeln på honom och hennes ögon mörknade. Hennes blick verkade sedan falla på något annat, till Knorres vänster.

 "Vad är det där!?" utbrast hon och pekade.

 Knorre vände på huvudet och tittade dit. I samma stund som han flyttade uppmärksamheten från Angelica drog hon, snabbt som ögat, fram en dolk inifrån sin klädnad. Hennes handled blixtrade till, och det vassa stålet ven genom luften. Rakt mot Njord på kullens krön. Förvåningen stod tydligt skriven i hela hans ärrade ansikte och han hann inte ens ducka. Ett förtvivlat "NEJ!" steg ur Knorres strupe när han insåg vad som var på väg att hända. Angelica höll på att ta död på alla hans planer.