De gick ner för trapporna och kom in i matsalen. De kände de ljuvliga dofterna från köket och bestämde sig för att turen på staden kunde vänta, de måste först fylla sina magar. Nog för att Baristas färdkost inte var att förakta, men tanken på dagsfärska råvaror fick de tre ankorna att dregla. De gick fram och beställde in varsin portion nyfångad fisk.

 Medan de väntade på maten kom en kvinna med allvarlig uppsyn fram och satte sig vid deras bord. Hon var klädd i grått med röda detaljer, och presenterade sig som Angela. Innan de hann hälsa tillbaka sade hon: "Att ni kommer hit, kung Henning och följeslagare, är en större händelse än invånarna i den här byn anar. Trots dagens festligheter över vår lyckade skörd så har Bennyro börjat förfalla. Folk flyttar härifrån. Affärer och hus, mer och mer i den här staden stängs igen och tas inte upp av någon annan. Benny den fjärde är än så länge utan avkomma, och lika väl är väl det. Benny den fjärde, eller den långe. Långebenny kallas han också. Det enda som verkligen har blomstrat sedan han tog över styret efter Benny den tredje är den här nya hemska brygden som han låtit importera! Han och hans kompis Kjell bara sitter på en parkbänk och dricker detta hela dagarna, och har långa flummiga samtal ihop. De dricker nästan konstant, och när de gör det så har de inget som helst omdöme och är helt oförmögna att fatta vettiga beslut. Du är kungen, Henning, du måste väl kunna göra något!?"

 Hon såg bedjande på honom. Fisken kom in på tallrikar till dem, våt, kall och alldeles färsk. Endast Barista började äta genast, de andra två funderade på vad Angela just hade sagt. "Vad är det för en dryck du pratar om?" undrade Henning till sist.

 Det är ett hemskt ord som jag helst undviker ta i min mun. Tack och lov är det bara två bokstäver som krävs för att stava denna hemskhet. Den kallas för... Öl!"

 Henning och Ulf ryste gemensamt. Kaffeankan slutade äta och började darra. "Sade du... Öl?" pep han skräckslaget.

 "Det gjorde jag. Och jag vill helst inte säga det igen. Efter att Långe Benny importerat detta och börjat brygga det i staden så har dess invånare förfallit. Det har pågått i flera år nu och Bennyro når snart botten. De flesta som inte vill ha något med den här drycken att göra har flyttat härifrån, de som stannar kvar är de som vikit av åt det destruktiva hållet. De som slukar brygden i osunda mängder."

 "Något måste kunna göras," sade Ulf. "Ta oss till Långe Benny efter att vi ätit så ska nog Kungen och hans följe se till att det blir rediga takter av här i staden."

 De åt snabbt och under tänkande tystnad. Angela betraktade dem med ett uttryck som skulle kunna betyda hoppfullhet. Plötsligt såg hon ut att slås av en tanke, och hon vände sig till Kaffeankan som nästan var klar.

 "Visste du om att den här drycken fanns?"

 "Jag har mycket hemska minnen förknippade med den drycken," pep han sorgset. Henning och Ulf slutade äta mitt i måltiden och tittade på Barista. De kände nästan inte till någonting alls om hans historia. Plötsligt hade han bara funnits på slottet och serverat kaffe.

 "Öl kommer från öster," fortsatte han. "Min hemstad var en av de första att drabbas. Jag var bara nyfödd när drycken kom till Dystad och mina föräldrar drogs med i vågen av supande. Jag behöver inte dra alla hemska detaljer från min uppväxt, men mina föräldrar var antingen elaka mot mig eller struntade fullständigt i mig. Till slut en dag, när jag var två år och ej längre fjunig, så söp de båda ihjäl sig. Jag lämnade staden och bestämde mig för att bekämpa vågen av öl som svepte in över riket, och började istället att brygga kaffe."

 En våg av medlidande kom över Henning tillsammans med en stor förundran. Så mycket hade han aldrig hört Barista säga på en gång. Han visste inte ens att den lilla ankan hade ett så stort ordförråd. Och han hade definitivt inte anat vilka mörka hemligheter han bar på.

 "Det är vad öl kan göra med även den bästa av ankor," sade Angela bittert. "Det är vad som händer med vår stad. Snälla, ni måste göra något!"

 "Vad är dina egen historia, unga dam?" undrade Ulf. "Om nästan alla ölhatare har flyttat ut ur staden, varför dröjer du kvar?"

 "För att jag vuxit upp här, och jag vet att det inte alltid varit som det är nu. Jag har upplevt tider då Bennyro blomstrade och var södra Ankrikes mest glänsande pärla! Jag vill se staden återställd till sin forna glans, inte drunkna i spyor och ölskum!"

 Hennes tal hade gått i crescendo och hade slutat i ett argt skrik. Alla i matsalen vände sig om och tittade på dem. Det var inga glada blickar de fick.

 "Jag tror det är bäst om vi... går här ifrån nu och hoppas att folk glömmer detta lilla uppträdande," sade Ulf. "Om vi går långsamt och oberört ut från hotellet och inte möter någons blick, så tror jag att vi tar oss ut levande."

 De avslutade hastigt sin måltid och gjorde som Ulf hade sagt. När de kom ut var det liv och rörelse, precis som när de kommit. Alla verkade glada och upprymda, men nu när de visste hur utspritt supandet i staden var så kunde de inte någonstans finna någon glädje som verkade äkta. Ankor vinglade till ute på gatan, somliga trillade. En del hus var förbommade. Enstaka ankor hade redan börjat kräkas vid huskanter. Genom ett inferno av berusade ankor tog Angela täten och kryssade sig snabbt och skickligt fram mot stadens rådshus och dess park, där Benny och hans kompis Kjell alldeles säkert förmodades hålla till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...