Benny och Kjell gjorde stora ögon och såg jätteförvånade ut. Sedan brast de båda ut i gapskratt. De skrattade så att tårarna började rinna och de trillade av bänken. De fortsatte att skratta på marken, medan de tre ankorna bara tittade på och inte visste varken ut eller in. En liten skara ankor hade börjat samlas runt dem, och det viskades bland de nytillkomna.

 Borgmästaren och hans kompis, som skulle föreställa stadens stolthet och ansikte utåt, skrattade fortfarande när Henning återigen påkallade uppmärksamheten. Han fick den från alla utom de två som nyss suttit på parkbänken.

 "Lyssna på mig allihopa!" skrek han. "Jag är Kung Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, och jag är på väg igenom den här staden i ett viktigt ärende. Jag förväntade mig att stanna till och njuta en stund i en av Ankrikes pärlor, men sannerligen, denna stad har förfallit! Allt som här var vackert en gång" (Henning hade aldrig varit här innan, men han antog att det varit vackert) "har ruttnat bort, och ni vet nog själva när det började! Det här var en vacker stad, fram till dess att ölet kom smygande in i staden. Nu har allt här fallit offer för supande av både öl och andra sorters sprit och se vart vi kommit! Den här staden ruttnar inifrån!"

 Ankorna runtomkring började tröttna på Hennings domedagspredikan och började närma sig hotfullt. Benny och Kjell hade slutat skratta och stirrade nu mordiskt på Henning, Ulf och Angela. En halvcirkel hade bildats runt dem, med den andra halvan av cirkeln brutalt slutande i rådshusets yttervägg. Pöbeln närmade sig hatiskt och vägde sina ölflaskor i händerna. Ulf hade sitt svärd redo, men han insåg att det inte skulle hjälpa dem ur den här knipan mot denna mängd ankor. Deras enda alternativ var att fly in i rådshuset.

 Den tanken verkade slå alla tre samtidigt och de rusade upp för den skeva trappan mot portarna. Men de hade inte hunnit så långt innan de hörde en bekant, pipig röst som skrek "Vänta!"

 Till allas förvåning stannade folk och väntade. Rösten var gäll, men den flödade av självförtroende. I beundran och överraskning vände sig de tre ankorna om och fick se Barista igen. Han kom rullande med sin stora silvervagn. Alla blev tysta och väntade fortfarande. Det lätta gnisslandet från vagnen var det enda som hördes. Av hans osäkra och underdåniga jag syntes inte ett spår, den Barista som kom rullande med vagnen gavs fri väg av folkhopen.

 Han gick fram till Benny och Kjell, som förvånat ryggade undan från honom tills halvcirkeln av ankor stoppade dem. Sakta och högtidligt började Barista hälla upp kaffe i två porslinsmuggar ur en silverkanna. Högt och tydligt sade han: "Benny den Långe; Mitt bästa kaffe för dig utgjutet. Kjell; Mitt bästa kaffe för dig utgjutet. Må ni dricka i frid, och må ni ingen onaturlig brygd hava vid sidan av kaffe!"

 Fyllda av förundran och nästan utan att veta vad de gjorde tog de båda styrande varsin klunk av det varma kaffet. En synbar förvandling kom genast över dem, och genast såg de mycket yngre och friskare ut. Dimman som höljt deras ögon var försvunnen.

 "Mina drömmar sista tiden har varit o så mörka!" viskade Benny.

 "Andas den friska luften igen," sade Barista. "Du är fri nu, ni båda har blivit befriade och frälsta av Kaffe."

 Kjell och Benny stirrade på Barista som om de just vaknat ur en dröm. Sedan såg de sig omkring, och möttes av en inte särskilt vacker syn. En massa fulla ankor stod och vinglade i en halvcirkel. Några hade somnat och låg och snarkade högt och ljudligt. "Det här är vad sprit gör, om det tillåts härja fritt," sade Barista. "Som tur väl är så har jag det perfekta motgiftet." Han viftade med sin kaffekanna i luften.

 "Mamma mia, vilken mirakelbrygd!" utbrast Kjell. "Låt alla i hela staden få sig en klunk!"

 Nöjd och belåten började sedan Barista dela ut kaffe till höger och vänster. Inom kort vågade Henning, Ulf och Angela komma ner från trappan och delta i glädjeruset som kom över dem som just smakat sitt första kaffe. De stirrade frågande på Barista, som bara ryckte på axlarna, log och sade sin välbekanta fras: "Kaffe löser alla problem!"