"Vad har du gjort!?" skrek Knorre i förtvivlan. "Du har mördat vår gäst!"

 "Han är en farlig, ond, sjuk anka! Jag vet vad han har gjort!"

 "Vad snackar du om?"

 "Ja vad snackar du om egentligen?" hördes Njord stämma säga uppifrån krönet. Båda tittade dit genast. Den ärrade ankan kom oskadd gående mot dem. Det var inte han som tagit kniven. Uppe på kullen låg Hjorvalt och vred sig i smärtor, men med ett ilsket ylande kom han snart på benen och linkade ner."

 Angelica började backa långsamt och drog med sig Knorre. "Stanna där du är!" skrek hon till Njord. "Jag har fler knivar."

 Njord fortsatte gå mot dem i samma ödesmättade takt. "Du är för rädd för att utföra någonting sådant nu. Spring då, om ni är så rädda för mig! Du har rätt, jag är farlig och en sjuk anka, men jag är bara farlig mot dem som jag räknar som mina fiender. Ankan bredvid dig kan vara minst lika farlig. Det synes mig som att du redan valt sida, kvinna?"

 "Jag vet vad du gjorde!" skrek hon. "Jag vet att du mördade Nori VI! Och som du gjorde det!"

 "Nori den sjätte?" undrade Knorre. "Kungen du berättade om att du störtat? Jag har hört att han var en usel konung."

 "Just densamme," sade Njord. Hjorvalt sprang ner mot dem i full fart. Knorre såg hur Angelica laddade med en till dolk. Den förra hade träffat vargen i sidan, men nu kunde den knappast träffa annat än ansiktet. Njord hejdade honom dock halvvägs ner för backen. Motvilligt stannade Hjorvalt in och blottade tänderna i ett blodigt grin. "Är du rädd att alla dina nära och kära också ska sluta som vargmat efter att de spårlöst försvunnit? För otvivelaktigt är det det du har hört."

 "Att låta vargen äta upp kungen är väl knappast att arbeta bakom kulisserna, som du sa till mig att du hade gjort? Nu får du förklara dig!"

 "Ni behöver inte vara oroliga för Hjorvalt i nuläget. Spring hem, kvinna, om jag skrämmer dig. Knorre och jag hade inte pratat färdigt."

 "Pratat om vaddå?" frågade Angelica misstänksamt. De hade börjat backa fortare.

 "Killsnack förstås," sade Knorre. "Det är ingen fara med mig. Lyd Njords råd och spring tillbaka hem. Men var försiktig. Redet är inte säkert längre."

 "Det behöver du inte tala om för mig! Man går aldrig säker någonstans!"

 "Jo, här ute går man säker. Det är därför vi är här. Men spring tillbaka nu. I Njords sällskap kommer ingenting kunna hända mig. Njord är min kusin, och han är här för att använda sin hoverfarenhet till att hjälpa oss att behålla tronen i Hennings frånvaro."

 "Din KUSIN!?" utbrast Angelica. "Hjälpa oss!? Ni är inte ett dugg lika och han ser inte det minsta hjälpsam ut i mina ögon. Och eftersom jag känner till hans meriter finner jag det mer troligt att han tänker störta oss alla i fördärvet. Men om du litar på honom, din enfaldiga, dumma gubbe, så får du väl göra det! Kom inte och säg att jag inte varnade dig senare eller nej just det! Du kommer vara död innan du hinner ångra dig! Men jag orkar inte bry mig om dig längre! Gå och bli vargmat du, jag tänker i alla fall gå hem och se till att åtminstone Någon av dem jag älskar överlever!"

 Med tårarna rinnande nerför ansiktet sprang hon ilsket iväg mot borgen. Knorre tittade länge efter henne, sorgset och längtansfullt.

 "Hon är läcker, men hon har ett giftigt humör," sade Njord när han kom fram. Hjorvalt flåsade tyngre än vanligt.

 "Prata inte om henne sådär. Det får mig att nästan ångra mig. Men visst är hon fin? Det smärtar mig att behöva göra henne illa så här."

 "För att få vad man är ute efter måste man ofta gå igenom mycken smärta. Glöm inte bort vårt mål."

 "Varför gör jag det här egentligen?" sade Knorre plågat. "Jag vinner ju egentligen ingenting. Folk mår bara dåligt."

 "Börjar du få tvivel nu, gamling? Du vet vad som händer om du backar ur nu. Snälla tvinga mig inte till det. Jag behöver dig."

 "Och jag kommer gå hela vägen. Det är bara det att... Det känns så dumt. Så onödigt. Nåja, det går väl över."

 "Jag hoppas verkligen att du återfinner din motivation. Man jobbar mycket bättre om man är motiverad. Men vad är det Hjorvalt?!" En plötslig oro gav sig in i Njords röst. Hjorvalt flämtade och pustade och såg väldigt plågad ut. Ankorna stannade och vargen sjönk tacksamt ned på marken. Njord drog ut dolken ur Hjorvalts sida. Den glimmade våt av blod och Hjorvalt morrade svagt. Det lät nästan ynkligt.

 "Giftigt humör i sanning," sade Njord efter att ha inspekterat dolken. "Hon har för i helvete förgiftat dolken!" Han slängde den äcklad ifrån sig. "Min stackars Hjorvalt," sade han och begravde ansiktet i pälsen.

 Kommentaren kom över honom, men Knorre underlät att högt citera Njords egna ord och säga 'Hjorvalt är ingen varg man gullar med.' Han antog att Njord knappast skulle uppskatta en sådan kommentar.

 "Typiskt kvinnfolk att använda sig av gift," sade Njord bittert. "Jag hoppas för hennes skull att han överlever och inte får några bestående men. Det här fördröjer oss i vårt arbete."

 "Inte nämnvärt," sade Knorre. Vi borde låta några dagar gå så att denna soppan får koka till sig. Spelet har redan börjat, och jag tror att de klarar sig utan oss i några dagar. Låt oss bida vår tid, och sedan slå till."

 Njord tittade upp med mörker i sitt enda synliga öga. "Ja, låt oss planera och vänta. Det ska bli spännande att se vilken utveckling det här kalaset tar. Vi ligger lågt lite. Sedan, Knorre Af Anka, börjar vi spela på riktigt."

 Knorre log inombords och gnuggade händerna. "Ja. Snart börjar det."