Imorgon åker vi till fjällen!!! Troligtvis har de inte internet där uppe, så jag gör en paus i sagan. Hoppas att ni väntar med spänning på att den ska dra igång igen, det gör definitivt jag!

För övrigt så försöker jag nu skicka in första säsongen (alltså de 54 första avsnitten) till olika dagstidningar. Jag fiskar efter berömmelse :P Inget svar har kommit än, men det var knappast heller väntat. Jag hoppas verkligen kunna nå ut till en bredare publik än mitt fåtal kära bloggläsare.

Lämna gärna kommentarer med synpunkter och åsikter och allt möjligt angående sagan. Jag är mycket tacksam för all feedback jag kan få, bra som dålig. Jag var till en början tveksam till om jag skulle fortsätta skriva Henning, men när jag insåg igen hur roligt det är så bestämde jag mig för att fortsätta. Hoppas att ni tycker det är minst lika roligt och spännande som jag! Puss på er och ha ett toppenroligt sportlov! (Ni som har ett)

//Kungen i Ankmossen

Det var i rollerna som hjältar som de tre ankorna Henning, Ulf och Barista tågade ut ur Bennyro. Barista hade tidigare på morgonen besökt kaffeboden för att fylla på sitt eget förråd. Deras färdkost hade fått ett rejält tillskott från alla möjliga håll, och Baristas silvervagn lastades med en massa gåvor som invånarna envisats med att ge dem. Det var alltifrån fjäderborstar och skosulor till smycken och prydnadsföremål. Vad de skulle med alla dessa saker till hade inte hjältarna någon aning om, men de ansåg att det inte skulle tjäna någonting till att tacka nej. Deras artighet och ädelmod hade därför resulterat i att Baristas jättestora vagn var helt överbelamrad med saker som invånarna i Bennyro kallade för skatter och gåvor. Det var med gott självförtroende, lätta hjärtan och tunga packningar som de lämnade staden, tre timmar senare än de avsett från början.

 Innan de gav sig av hade de fått reda på att det var en tre dagar lång vandring till Skrägelul. Ingen av ankorna som var i staden just då hade varit där, men de varnade för att vägen efter vägskälet såg sämre och farligare ut. Vägen de skulle följa började gå spikrakt söderut i några mil över det bördiga och flacka slättlandskapet, innan den skulle svänga av mot sydost och mer höglänta trakter. De hörde sig för om någon kommit ridande förbi på en varg några dagar tidigare, men ingen hade sett något sådant, varken i staden eller folk som de mötte ute på vägarna. De började inse att Njord måste ha ridit fel eller tagit en annan väg för att komma till Redet.

 De gick hela den dagen med ganska generösa pauser för mat och annat. Det gröna landskapet flödade runt dem och långt borta i fjärran glimmade några sjöar förbi under dagen. En ensam by passerade de igenom vid middagstid, annars var civilisationen avlägsen. Sensommar solen skänkte dem en alldeles behaglig värme hela vandringen, och när den bara hade två gånger sin egen storlek kvar innan den skulle försvinna i horisonten anlände de till ett vägskäl. Fint snickrade skyltar pekade ut vägen till de olika målen. På den väg de kom ifrån stod det "Bennyro   4km"  och  "Redet  20km". En annan skylt pekade på vägen som gick mot väst- sydväst och avslöjade att det var 1km till en by som hette Långebo och 30km till staden Ankholm.

 Och en pil pekade åt sydost. Där stod det "Skrägelul  15km" och "Storkvacken  58km". De följde med blicken den vägen som de skulle ta och svalde alla ljudligt. Vägen verkade smalna av längre fram och inom synhåll tornade en mörk och djup skog upp sig. Den såg mycket olycksbådande och ogästvänlig ut, och bortom skogen fanns höga och taggiga berg. Om det varit en molnig afton hade säkert blixten slagit ner och dundrat till borta vid bergen. De hade hört att Skrägelul låg i högre marker, men att det skulle ligge bland spetsiga och ogästvänliga berg hade inte framgått på kartorna. En smula modfällda nu när de fick veta vilken svår väg de hade framför sig stod de rådlösa en stund vid vägskälet och funderade. Det var inte tillräckligt mycket kvar av solens ljus den här dagen för att komma särskilt långt, och ingen av dem gillade skogens uppsyn. Ulf var den mest erfarna av dem och också den förste som tog till orda:

 "Jag tycker att vi borde fortsätta en liten bit till idag, men stanna på behörigt avstånd från skogen. Jag vet inte hur det är med er, men de där träden och det tunga mörker som vilar över dem gör mig nervös. Jag tror det är bäst om vi övernattar så nära som möjligt och försöker korsa hela skogen medan det fortfarande är dagsljus."

 "Jag håller i stort sett med dig," sade Henning. "Men vågar vi verkligen sova ute så nära skogen? Är det inte bättre att gå till den där byn Långebo och sova under tak och i en skön säng en natt till?"

 "Håhå, det märks att din kunglighet har gjort dig alltför bekväm," skrockade Ulf. Henning tittade surt på honom. "Börjar äventyret redan bli för ansträngande för hans höghet? Vad tycker du Barista, ska vi mesa oss iväg till byn och tappa nästan en halv dag för att Henning har börjat få en prinsessas uthållighet, eller ska vi övernatta ute på fältet under stjärnhimlen som äkta äventyrare? Duntäcke eller gräskudde?"

 "Du är svår att argumentera ner och ger mig inte mycket till val i din rävsax. Men jag håller med dig, vi borde fortsätta framåt istället för att ta onödiga omvägar."

 Och så skedde. De tre hjältarna närmade sig den mörka skogen medan solen verkade sjunka onaturligt fort. De letade reda på en sänka mellan två små kullar, bara några hundra meter ifrån skogen, och lade sig där för att sova.