Den natten sov de oroligt. De vaknade flera gången under nattens lopp, antingen för att de hört ljud inifrån skogen som de inte kände igen, eller bara på grund av en oförklarlig oro. Det susade i de höga, mörka trädkronorna, och ugglors hoande skar genom nattmörkret. De tre ankorna sov mycket lätt och hade trots sömnen öronen på skaft. Men trots deras rädsla blev de aldrig överfallna, och efter den otäckaste natt de genomlevt på mycket länge steg äntligen solen över de vänliga kullarna långt borta i öster.

 De steg upp så fort solen kittlade deras ögonlock. Barista var den som kom upp snabbast och började genast förbereda frukosten. Ulf var inte mycket senare men Henning låg, till Ulfs stora glädje, kvar en bra stund efter att de andra gått upp och vaknade inte förrän de petade på honom och sade att frukosten var klar.

 Solen hade inte hunnit långt över sin horisont när ankorna sedan bröt upp och gav sig iväg mot skogen. Trots att solen redan sken mycket starkare nu än den gjort igår kväll såg skogen fortfarande väldigt mörk och olycksbådande ut. De var så nära att de kunde urskilja enstaka träd. Unga bokträd med sina gröna sommarlöv stod tätt tillsammans vid trädens rand och bakom dem tornade höga, alltid lika gröna granar upp sig. En korp satt i en död gammal bok och tittade ner på dem högt uppifrån sin gren. Den vred på huvudet och tittade bedömande på dem, sedan kraxade den tre gånger och flög iväg in i skogen.

 "Vår resa genom skogen går visst inte obemärkt," pep Barista.

 "Nej, den där korpen berättar säkert för sina kompisar att tre ankor är på väg in. Jag misstänker att det var längesedan de såg turister på den här vägen."

 Och det uttalandet var inte så taget ur luften som Henning trodde. De var nu så nära att de kunde se in genom grenverket och kunde konstatera att vägen in i skogen inte var i alls lika gott skick som ute på fälten. Långa grenar hängde in över vägen som märkbart smalnade av, och den en gång grusade vägen var nu övervuxen av gräs och en och annan trädplanta.

 De vände sig om just innan de skulle kliva in under grenarna och tittade tillbaka på den idylliska vägen de vandrat de senaste dagarna. Långt bort gnistrade en damm i den nyvaknade solens sken och det frodigt gröna gräset svajade lätt i den ljumma sommarvinden. Med en gemensam suck vände sig alla tre om och gick in i skogen.

 Genast blev allting mycket mörkare. Solen stod ju ännu lågt och lyckades inte tränga igenom de täta granarnas grenar. De gick i spänd tystnad på den halvt gräsbevuxna, ganska knöliga vägen.  Det var inte med mycket marginal som Barista lyckades manövrera fram sin silvervagn på den smala stigen mellan de hemskt rispande grenarna från sidorna. För att skydda vagnen från att repas lade Barista på en stor duk som gick nästan ända till marken. Till en början var vagnens gnisslande hjul och ett och annat stön från vandrarna det enda som hördes. Tystnaden i skogen var påtaglig och fick Henning att önska att de inte låtit Barista ta med sig sin vagn. Den lät otroligt högt i den annars knäpptysta skogen.Vägen började slingra sig uppåt och blev kämpig att ta sig fram på.

 Snart kom de in i något slags vandrande dvala och Ulf tycktes gå djupt inne i sina egna tankar. Barista gick och koncentrerade sig på att köra den stora vagnen och visslade lågt. Det verkade för Henning som om han var den enda som hade en väldigt otäck känsla i maggropen. Han gillade inte den här skogen, han gillade inte mörkret, och han gillade framför allt inte den tryckande tystnaden. Någonting kändes galet. Fel. Han längtade redan tillbaka ut till de öppna, vackra fälten. Och ängarna, och dammarna, och kullarna. Han längtade efter en mjuk och skön säng, efter syrsors spel i daggvått gräs. Efter plaskande ankvaskrar och nyfångad fisk. Han tyckte inte alls om den här skogen.

 Sådana var Hennings tankar medan de gick djupare och djupare in. Solen steg utanför skogen, men de höga trädens täta kronor släppte inte igenom så mycket ljus som de hoppats på. Det var ett dunkel i den här skogen som även fördunklade ankornas annars så ivriga äventyrslusta. Det var en stor lättnad för dem alla tre när de vid midagstid, efter att ha knegat uppåt hela förmiddagen utan rast, hörde bruset från en flod. Träden hade förändrats, och där granar tidigare stått med sina vida grenar stod nu furor höga och stolta. Fyllda av nya krafter satte de fart mot ljudet, men snart insåg de att de inte skulle komma att korsa vattnet om de fortsatte längs vägen. Den brusade till deras höger.

 Svagt, mycket svagt, kunde de nu höra tonerna av ljuv musik. Musik som förde tankarna till porlande vatten som rann fritt uppifrån högre marker och med en renhet som bara kunde påträffas på hög höjd. Forsens nästan sövande brusande blandades med de överjordiskt vackra tonerna från flöjt och violin. Uppfyllda av en plötslig lycka släppte de allt de hade för händer och lämnade stigen som de gått på. De gick in i skogen som i en dröm och följde den underbara musiken. Marken var täckt med fallna tallbarr och blåbärsris och under de för en anka jättelika träden kände sig de tre ankorna harmoniska. De kom närmare forsen (som de hörde men ännu inte kunde se), och bruset från vattnet tycktes rinna genom dem tillsammans med musiken. Toner från en harpa kunde nu höras över bruset, och melodin från flöjt, harpa och fiol blev allt raskare och starkare. Musiken och forsen var allt de hörde, faktiskt allting som uppfyllde deras sinnen. Ett antal meter framför dem verkade marken försvinna, och de kunde ana att nedanför den backen flödade forsen strid och stark. En fuktig, kall och tjock dimma lägrade sig över skogen.