Ovetande om de mörka intriger som tagit fart hemma i Redet gick de tre ankorna, glada och upprymda, mot ett äventyr som i alla fall två av dem såg fram emot. Kaffeankan var inte en sådan person som surade öppet, men det märktes att han inte var riktigt glad. Hans humör bekymrade dock inte Henning och Ulf Aflin där de glatt skuttade fram över de gröna och frodiga ängarna. Glatt skuttande upp för en kulle och nerför nästa sprang de. Så skönt var det att komma bort från slottet och ut i friheten. Tillsammans började de två sjunga och vissla glatt tillsammans, och snart drogs till och med Barista med i visslandet. Fast han visslade tystare.

 Trots att Barista sackade efter på grund av den stora silvervagnen han envisades med att släpa med sig så tog de sig fram ganska snabbt. Vägarna söderut var förhållandevis jämna och vagnen sinkade dem knappast. Det var en tvåvåningsvagn, och på den hade de lastat all sin packning och en massa kaffeartiklar. Barista hade nämligen envisats med att ta mig sig två månaders förbrukning av kaffe, med förevändningen att: "Kaffe löser alla problem."

 Lätta om hjärtat och utan packning tillryggalade de en lång sträcka redan första dagen, och de stannade bara för att det börjat bli mörkt. De hade kommit överens om att se detta som en semester, och att de inte skulle oroa sig över rövarna och skatten förrän de kom fram till byn Skrägelul som enligt uppgifter från Njord låg alldeles i närheten av rövarnas grotta. Det var nästan en veckas färd dit hade de hört. Ingen av dem hade tidigare besökt byn och tyckte att de skulle bli spännande att se nya delar av Ankrike.

 Alla sov gott hela första natten ute i det fria. De hade passerat två byar under dagen, men den senaste var långt bakom dem nu. De hade en ungefärlig karta över området ner till gränsen till Norikland i huvudet och visste att de hållit god fart under dagen. "Njord måste ha ridit vilse om det tog honom en hel vecka att rida från Skrägelul till Redet," sade Ulf vid ett tillfälle.

 Hela följande dag och även dagen därpå förflöt händelselös, bortsett från ett fåtal andra vandrare som de mötte. Så här års var det mycket att göra ute på åkrarna och fälten. Landskapet var platt och öppet. Gröna ängar och söta skogsdungar avlöste varandra. Längs med vägen passerade de många ankstugor utplacerade lite här och var i bygden och flera gånger under dagarna passerade de små byar. Andra dagen kom de till en å som glittrande slingrade sig fram genom landskapet. Hela den tredje dagen gick vägen jämsides med floden, och vandrarna unnade sig ett flertal stopp för att bada.

 De höll fortsatt god fart och var vid gott mod hela vägen. Barista plockade fram än den ena läckerheten ur vagnen, än den andra. Detta gjorde att deras färdkost de första tre dagarna bestod av börd och fisk och en massa andra delikatesser. Alla höll de med om att Barista var mästerlig i den ädla matlagningskonsten.

 På eftermiddagen deras tredje vandringsdag kom de fram till en mindre stad och bestämde sig för att stanna tidigare denna dag för att få sova i mjuka, sköna sängar. Deras platta fötter var trötta efter all vandring, trots att inte tröttheten spridit sig till deras upprymda sinnen. Staden hette Bennyro, efter den rike grundaren Benny Edelkrans som hade byggt den strategiskt just där ån krökte och rann iväg österut. På grund av dess strategiska läge hade den blivit något av ett handelscentrum och Bennys barnbarnsbarn (Benny den fjärde som han kallades) var den rike, lycklige borgmästaren. Ämbetet hade nämligen gått i arv från fader till äldste son ända sedan Benny den förste grundade staden.

 Det var stor fest när de kom in i staden. Ankorna här firade årets goda skörd och fiskelycka. Det var fullt på de flesta värdshusen, men de blev vänligt bemötta varhelst de gick. Det var först när Henning berättade att han var rikets kung som han plötsligt fick plats på stadens finaste gästhus. Folk gjorde stora ögon när de fick reda på att han var kung. Ingen av dem hade sett honom tidigare, och ett flertal visste inte ens om att Ankrike hade någon kung. Vissa blev rädda när han gav sig till känna som kung, men de verkade lugna ner sig när han sade sitt namn. Troligtvis hade de råkat illa ut under Rågbald Snuskfots tid.

 De tog in på värdshuset och lade sig i sina sängar en stund för att vila fötterna. Sedan gav de sig ut på stan för att uppleva atmosfären.