Knorre och Angelica stod tillsammans i ett fönster och såg de tre äventyrarna ge sig av. I deras huvuden rörde sig väldigt olika saker och ingen kunde ana vad den andre tänkte. Båda kände viss fruktan och oro, men på helt olika sätt och av helt olika anledningar. Länge stod de där i fönstret tillsammans och tittade efter Henning och gänget, ända tills de små prickarna som utgjorde deras figurer försvann helt och hållet bakom en kulle. Efter det drog de en gemensam suck, även den av två helt olika anledningar, och vände sedan ansiktena mot varandra.

 Angelica tittade forskande på Knorre. "Du planerar någonting," sade hon. "Jag vet inte vad och jag vet inte om jag gillar det. Men jag ser det på dig."

 "Jaså?" Knorre höjde förvånat på ögonbrynen. "Just nu planerar jag att fråga ut den här Njord lite närmare. Jag fick en känsla av att han inte berättade allt igår."

 "Du vet mycket väl vad jag menar," sade Angelica hårt. "Jag har sett ett ljus i dina ögon ända sedan i morse när det blev klart vilka som ska stanna och vilka som ger sig av."

 "Men det är ju för att jag blev så glad över att få stanna ensam här med dig, min sköna. Jag förstår att din oro över Hennings överlevnad grumlar dina annars så klara sinnen, men att du misstänker mig för att ha ont uppsåt gör mig ledsen."

 "Det sade jag faktiskt aldrig rakt ut, nu är det du som säger det själv."

 "Men du antydde det väldigt kraftigt i det du sade. Jag är också orolig förstår du och jag vill inte att missförstånd skall råda mellan oss. Jag kan lika gärna säga det rakt ut det som du länge förstått. Jag älskar dig, Angelica."

 "Jag trodde vi kommit överens om det där. Det som finns mellan oss kan aldrig bli på riktigt. Det får aldrig bli mer än en lek och ett spel. Jag ska glömma att du sade det där, och du får aldrig säga det igen."

 "Så länge som vi båda vet om att det är så det ligger till," sade Knorre olyckligt. "Det må förbli som du säger. Du är ju trots allt drottning och allt nu när Henning är borta. Jag skall lyda."

 "Det handlar inte om att lyda, enfaldiga karl. Det är en överenskommelse. Det är bäst på alla sätt att vi håller det dolt, det som trots allt finns."

 "Med känslor, särskilt sådana som är så här starka, kan man inte resonera. De finns eller finns inte. Älskar du mig, Angelica?"

 "Det kan du gärna få fundera på en stund," sade hon ilsket och stegade argt ut ur rummet. Dörren small igen bakom henne.

 Knorre stod en stund och tittade tomt på dörren och kände sig tom inombords. Sedan vände han blicken ut mot fälten igen. Det var mitt på dagen och liv och rörelse denna vackra dag och allting började torka upp efter gårdagens oväder. Knorre suckade.

 Trots att hon nära nog beordrat honom att fundera på det så var det inte hans förhållande med Angelica som han funderade på när han med oseende ögon stirrade ut över det gröna och frodiga landskapet. Han skulle gå och prata med herr Ärrnäbb så snart som möjligt och reda ut saker och ting. De hade ett och annat att prata om.

 Med en suck gick han det fåtalet stegen från fönstret och bort till dörren. Men där fick han en liten överraskning: Dörren var låst!