"Vad gjorde du uppe i korridoren förresten?" frågade Angelica medan de gick mot Hennings gemak.

 "Jag letade efter i först hand Henning, men dig i andra hand. Låt oss diskutera allt sådant när vi kommer fram."

 Angelica gick och torktumlade sina tankar. Allt detta med Njord var i sanning en skum affär, och att Henning litade på honom direkt och satte ut för att leta efter hans skatt var oroväckande. Någonting luktade kokande konspiration. De gick tysta resten av vägen.

 När de kom fram stod dörren på glänt. Angelica hann inte mer än fundera över det innan Sture skyndade in henne. Där inne stod en annan anka borta vid sängen och betraktade en tavla. När hon vände sig om kände Angelica igen henne. Det var Amanda Vitvinge, Stures mor och make till huset Vitvinges överhuvud. En klok och vänlig anka, med alla mått mätt. Hon drog igen dörren bakom sig och blev stående på tröskeln.

 "Angelica!" utbrast Amanda. "Jag är glad att få se dig helskinnad. Tyvärr kunde vi inte få tag på Henning innan han försvann. Jag skulle berättat för dig för länge sedan det jag misstänkte, men det har inte kommit mig för. Jag trodde inte det var på riktigt..."

 "Glad att se mig helskinnad? Vad menar du nu!? Är det fara för mitt liv och ni har inte sagt något förrän nu?!"

 "Det var väldigt otydligt och vi kunde inte vara säkra. Vi fick inte reda på förrän för någon timme sedan att Njord Ärrnäbb kommit till staden, och då var Henning redan försvunnen. Vi har sänt ut bud efter honom nu. Det föreligger en ond plan att ta över tronen, och i hans frånvaro så kommer inte Svartvingarna tveka längre. Det är Svartvingarna som skickat efter Njord för att få Henning härifrån. De tänker rensa ut oss! Ingen går säker här längre!" Amanda brast ut i gråt. "Jag är så rädd för din skull, och för vår skull! Och för alla andra oskyldiga stackars ankors skull! Det skulle ta död på allt gott som nu råder att se Dolores Svartvinge eller Gajolus Snuskfot på tronen."

 "Lugna ner dig vännen, berätta för mig från början. Vad har hänt och vad pågår?"

 "För en månad sedan kapade en av familjens vänner ett brev," sade Sture. "I brevet stod det: 'Är alla Svartvingar lika svarta som Ni själv? I så fall verkar Redet vara ett lovande ställe. Jag kommer dröja en liten tid och göra iordning förberedelserna, vänta mig inom loppet av två månader. Jag hjälper er gärna, och jag har dessutom andra affärer av mer personligt slag i Redet.' Signerat Njord Ärrnäbb med Ps skriften: 'Jag tycker också om att störta kungar.'"

 Angelica kände färgen försvinna från sitt vita ansikte. Knäna skakade och hon sjönk ner på sängen. "Hela tiden..." viskade hon. Högre kunde hon inte prata. "Hela tiden har ni vetat om det här, men inte sagt något. Varför?"

 "Vi ville inte göra dig orolig i onödan," sade Amanda medlidsamt. "Vi visste ju inte hur befogad vår egen oro var."

 "Nu är kungen borta och en farlig främling går lös innanför våra murar. En ärrad främling som samarbetar med Svartvingarna och då säkerligen även med Snuskfotarna. Varför varnade ni oss inte åtminstone?"

 "Vi ångrar oss nu djupt, men vi trodde inte att ni var i fara för stunden. Dessutom så... är det lätt att glömma. Det var ingen av oss Vitvingar som hittade brevet, ingen av oss har ens sett. Det var en vän som såg det och memorerade innehållet."

 Angelica suckade. "Gjort är gjort. Vad kan vi göra åt situationen nu?"

 "Vara extra vaksamma på Svartvingarna och Snuskfotarna, samt hålla ett öga eller två på Njord. Vi borde alltid gå i grupper och vara beväpnade, även inne på slottet."

 "Är vi i så mycket större fara nu jämfört med tidigare? Om de tänkt döda Henning och oss andra och ta tronen, varför har de inte redan gjort det?"

 "Det har inte varit starka nog. Men nu är Henning och hovets bäste fäktare ute ur leken, och de har dessutom hjälp av en utomstående krigsveteran och en varg. Vågskålen tippade just över till deras fördel, och vi måste vara mycket försiktiga. Vi borde prata med Joakim Af Anka och Kobbe Halvhals och höra hur deras släkten ställer sig i förhållande till allt detta. Hoppas för guds skull att de uppskattat Hennings styre och inte vill se någon annan på tronen!"

 "Knorre kanske vet hur saker ligger till. Han är ju själv en Af Anka för tusan!"

 "Knorre!" Utbrast Angelica och for upp från sängen. "Han skulle prata med Njord om något. Då går han ju rakt i fällan!"

 "Vänta, det kan vara farligt!" skrek Amanda. "Du får inte gå utan beväpnade livvakter."

 "JAG ÄR beväpnad," sade Angelica. "Ni hittar ut själva."

 Och med de orden stormade hon ut ur sovgemaket och sprang med klackarna dunkande på marmorgolvet ner mot gästrummen där Njord förmodades hålla till. Hon kom dit och fann att rummet ej var låst och stormade in. Men det var inte bara olåst, det var även tomt på folk. Men så fick hon syn på någonting som fick henne att tappa den lilla andan som andfåddheten lämnat ifred.