Knorre rynkade irriterat på pannan. Fruntimret hade låst efter sig och stängt in honom ensam i rummet. Det gick inte längre att njuta av utsikten. Han suckade, öppnade fönstret och flög ner på borggården. Många tittade förvånat på honom där han kom utflygande. Det skulle säkert snackas en massa om det i slottets mörka hörn, men det kunde inte hjälpas. Han var redan i språng när han landade och vaggade snabbt in i slottet.

 Korridorerna var ganska tomma nu. Det var mitt på dagen och väldigt vackert väder ute. Han började tvivla på om han var på rätt väg, men han fortsatte ändå att gå mot gästrummen. Han visste vilket rum Njord bodde i, det var förstås det största och finaste av alla, och knackade på dörren.

 "Kom in, kom in i stugan min," sade Njord sarkastiskt från andra sidan dörren. "Här finns plats nog även för flera gäster, men det är fanimej knappt."

 Knorre drog upp dörren, gick in och stängde den bakom sig. När dörren knäppte igen kände han två tunga tassar på hans ryggrad som tryckte ner honom mot marken. Vargen morrade med käften full av vassa tänder bara några centimeter ifrån Knorre.

 "Pff, har han druckit Baristas kaffe eller? Han har den andedräkten."

 Njord skrattade. "Ja, vi fick nog med kaffe för att det skulle räcka åt oss båda. Kliv av honom Hjorvalt, om inte din andedräkt tar död på honom så kommer din tyngd att göra det. Han är välkommen här inne."

 Hjorvalt lyfte undan sina tassar och avlägsnade sitt huvud, så att Knorre kunde andas igen. Han såg nu att Njord precis avslutat en frukost som hette duga och satt och sträckte belåtet på sig på en stol. Han hade tagit av sig hatten, och de tre ärren lyste bleka under hans svarta ögonlapp. Deras blickar möttes och de båda log. Njord reste sig upp från stolen och gick fram för att hjälpa Knorre på fötter.

 "Det är trevligt att äntligen få tillfälle att tala med dig i enrum, Kusin Knorre Af Anka," sade han mycket högt och tydligt.

 "I enrum?" sade Knorre med en tvivlande blick på Hjorvalt.

 "Hjorvalt kommer inte att skvallra för någon, det kan jag garantera. Han är pålitlig på sätt som du inte anar."

 "Det låter bra," sade Knorre och tittade sig omkring i rummet. Det var ett vardagsrum, med två dörrar som ledde till sovrum respektive toalett. På bordet stod en stor bricka med tomma fat och koppar och Baristas silverkanna. "Ni har inget mer kaffe som jag kan få så här på morgonkvisten?"

 Njord hällde upp kaffe i en ledig kopp och erbjöd den åt Knorre, som tog emot den, inandades de ljuva ångorna och drack. Redan när han först smakade kaffe för ett år sedan föll han pladask för drycken, och eftersom den dessutom på ett direkt sätt hjälpt honom att besegra Rågbald Snuskfot så fick han alltid goda vibbar av kaffedoften. Och smaken. Och känslan.

 "Men du kom inte hit för att tigga kaffe av en gäst, eller hur?"

 "Nej verkligen inte. Jag kom hit för att göra dig medveten på hur allting fungerar här i slottet," fortsatte han efter en klunk kaffe. Och med glimten i ögat sade han: "Jag vill ju att du ska trivas och få ett gott intryck av oss i Redet."

 Njord såg ut att tänka, och sedan förstå. "Jag vore tacksam för lite upplysningar. Jag har hört en del om Redet borta i Storkvacken, men jag skulle gärna vilja höra det från en invånare i borgen. Helst från en sådan herre som ni, som bott här länge. Men låt oss inte dröja kvar i denna mörka, trista kammare!" (Solen sken in genom två fönster in i rummet) "Låt oss vandra omkring och prata om sådant som kan intressera en nykomling. Efter dig, min herre."

 Och tillsammans lämnade de två ankorna och Hjorvalt de trånga, mörka, trista korridorerna i Redet (som för övrigt var rikt dekorerade och väl upplysta) och gick ut lång utanför borgen och ut på de vackra gröna fälten. De började tala om alldagliga saker som vädret, Njords mors hälsa och andra vänskapliga ting som om de känt varandra i många år. Det var inte förrän de kom ut på de gröna fälten, långt bort från tjuvlyssnande öron, som de började prata på riktigt.