Solen stod lågt på himlen i väster. Några få molnskyar drog över himlen, som började färgas från dagens ljusa blå till aftonens flammande färgspel. I Baristas ögon återspeglades himmelens lågor när han såg alla fulla ankor. Det fanns en glöd där inne som ingen av de andra sett tidigare. På vägen frågade Barista om det fanns en kaffebod i närheten och det fanns det, annars sade sällskapet ingenting där de sammanbitet tog sig fram i myllret. De hade inte ögon för varesig de anrika husen, de vackra parkerna, den glittrade ån som då och då skymtade till mellan byggnaderna eller den färgsprakande himlen. Deras blickar inskränkte sig till de fulla, ganska breda gatorna och de fulla ankor som vinglade därpå.

 Det blev en liten lättnad när de kom ut från gatgyttret och satte sina fötter i rådhusparken. Där var förvisso nästan lika mycket folk men det var större ytor och Henning och gänget kunde slappna av lite. Angela förde dem genom den gröna och lummiga parken bort mot rådshuset.

 Byggnaden tornade upp sig framför dem, den som en gång i tiden varit en stor och ståtlig byggnad. Men på de en gång vitmålade fasaderna hade färgen flagnat och trappan upp till huvudingången var skev och såg farlig ut. På en bänk bredvid trappan satt två slitna, söndersupna ankgubbar och skrattade. Angela såg på de tre andra med en blick som sade att dessa var de två som hon pratat om. Den ena av ankorna var väldigt lång, den andra var väldigt tjock. Detta var uppenbarligen Långe Benny och hans kompis Kjell.

 "God afton, mina herrar," sade Angela till de båda på bänken. "Dessa tre är gäster i vår stad och vill gärna prata med borgmästaren."

 "Det går nog fan så bra!" sade den långe. "Har de egen dricka med sig eller ska man tvingas bjussa på en... stänkare?"

 Barista såg ut att koka inombords och verkade på väg att säga något. Men det var Ulf som svarade: "Vi har inte kommit hit för att dricka. Er Konung har kommit till staden för att inspektera, och han är inte nöjd med vad han hittills skådat."

 "Kungen?! Var är kungen?!" utbrast den tjocke Kjell. "Jag skulle som fan vilja snacka med honom också, den jävla byrackan." *Hick* "Han är skyldig mig en spabehandling. En jääävligt dyr en!"

 "Ja, var är den där kungen? Jag har hört så jävla sköna rykten från hans stad! Jag skulle resa dit själv om jag inte var fast med att driva den här jävla skithålan. Men hur fan skulle det se ut om jag bara stack? Ankor skulle inte veta vad de hette längre!" han lutade sig närmare Ulf och skelade med ögonen. "Du fattar va? Det är JAG som håller den här staden på fötter! Den skulle aldrig klara sig utan med och Kjelle här."

 Ulf motstod frestelsen att dra Benny i näbben och frågade istället: "Vad är det för rykten du har hört från Redet?"

 "Redet!?" skrek Kjell. "Du är fan inte redig! Hahahaha!"

 "Strunta i min kompis, han är sketfull," hickade Benny. "Jag har hört att kungen badar i öl, och att hela floden som rinner förbi där består av bara öl! Om jag inte var fast i den här jävla hålan så skulle jag fanimej gå i pension och pallra mig dit. Men det går ju inte, för då går ju min farfars fars stad under. Det kan jag ju inte leva med."

 "Vi badar inte i öl!" skrek Barista gällt. "Men ni gör det! Ni badar i öl och era egna spyor! Den här staden står på gränsen till undergång, medan ni två bara sitter och super! Ni kommer supa ihjäl hela staden om ni fortsätter!"

 Benny reste sig plötsligt och höjde sin halvfulla flaska med öl hotfullt i ena handen. Han märkte säkert inte att han höll flaskhlasen neråt så att resten av det öl som varit kvar i flaskan rann ut. "Det här bevisar det jag alltid har sagt," sade han hotfullt. "Det finns en konspiration här i staden mot dig och mig Kjell. Här ser du vår huvudkonkurrent, lillkillen här vill ha staden och ölet för sig själv! Kom och slåss då, din lille fegis, om du tror att du kan besegra oss!" Han klev hotfullt närmare, men vinglade till och satte sig igen.

 Förskräckt och förnedrad, med gråten i halsen och sorgliga minnen vällande i sitt sinne sprang Barista därifrån. "Vänta!" skrek Henning, men Barista var blixtsnabbt utom synhåll. Kungen tog några steg, sedan gav han upp och tog för första gången upp ordkampen mot de båda fyllegubbarna.

 "Min vän talar sanning, och om det råder en konspiration för att avsätta er så är det bara till det bättre och fullt förståeligt. Om ni inte hade varit konstant fulla så hade ni inte kunnat se er själva i ansiktet på grund av all skam som ligger över er. Ni har förstört en hel stad! Jag är kung, och jag bestämmer härmed att ni två måste avgå med omedelbar verkan!"