Hjorvalt hade tassat en bra bit i förväg och de var halvvägs tillbaka till slottet när Knorre plötsligt frågade: "Vad är egentligen din historia? Hur kom Svartvingarna i kontakt med dig?"

 "Genom Falandor Svartvinge skulle jag tro. Han var vid hovet när jag hjälpte till att störta Noriklands förre konung i Storkvacken. Jag var en av dem som jobbade bakom kulisserna så att säga, när vi avsatte den gamle möglige kungen. Jag och Falandor arbetade gemensamt och troligtvis är det genom hans lovtal som hans släktingar här i Redet fick reda på mig. Väldigt få andra anade vad jag höll på med."

 "När och var drog du på dig alla dina ärr? Vissa är rent av färska."

 "Jag var en väldigt krigisk ankvasker och ung vuxen anka. Är man med och strider så mycket som jag gjorde då, på så många olika håll, är de ytliga åkommorna oundvikliga. De nya är från när jag förföljde rövarbandet till grottan. De hade lagt sig i ett bakhåll för oss. Jag och en till var de enda som överlevde."

 "Beskriv vad som hände."

 "Jag och fem man till red ut från Storkvacken och förföljde rövarna. Vi färdades snabbt och lätt och varje dag märkte vi att vi tog in på dem. Till slut blev vi överraskade och minst ett tjugotal ankor överföll oss en natt. De andra var också beridna, men inte på vargar utan på vanliga hundar. Dessa var inte stridstränade nog att stå fast mot överheten som kom vällande, och de åbäkena flydde. Tre av mina bästa ankor dog den natten, men inte en enda av de tjugo som överföll oss kom undan med livet. Jag och Hjorvalt gjorde vår uppgift mycket väl, även om det kostade oss ytterligare av vår skönhet. Den av mina mannar som överlevde samlade in hundarna igen och red tillbaka till Storkvacken med budet att Många rövare satt livet till, men att de nu var inom gränserna till Ankrike och att ni skulle ta itu med det."

 "Fem krigare och en varg mot TJUGO rövare? Kan det verkligen stämma?"

 "Tro vad fan du vill, gubbe. Du har aldrig sett mig och Hjorvalt strida."

 Knorre svalde nervöst och kände hur han började svetttas. "Men det här med två och en halv anka då? Hittade du på det eller? Om rövarna var tjugo stycken och vi sänt iväg två och en halv anka, hur ska de då kunna överleva, hämnas och återföra skatten till er?"

 "Jag hittade inte på det. Det stod ovanför grottan i vilken rövarna smitit in. Hur eller om de klarar av det är upp till dem själva. Du sade ju att Henning ville ut på äventyr, och att det skulle ge oss en chans att borgen blev utan ledare."

 "Ja, men jag sade ju inte att jag ville ha honom undanröjd helt och hållet. Jag tycker om honom trots allt."

 "Och ändå vill du störta honom. Du är en märklig anka, Knorre. Hans överlevnad är upp till honom själv. Det borde han klara av, han är väl inte fullkomligt dumdristig? Han lyckades ju ta sig in i Redet obemärkt och övermanna kungen och hans vakter."

 "Ja, med många ankors hjälp och en massa tur. Men titta, vem kommer här?!"

 De hade just kommit uppför krönet på en kulle, och kunde plötsligt se en anka komma gående emot dem med raska steg. Han kände igen formen på långt håll.

 "Säg åt Hjorvalt att inte hoppa på henne," sade han till Njord. "Hon söker mig och jag vill inte att hon ska bli mer misstänksam och rädd än hon redan är."

 Njord visslade och Knorre gick den andra ankan till mötes.

 "Angelica min sköna!" Utbrast han när hon var inom hörhåll. Han höll ut sin öppna famn mot henne. "Jag har funderat som du bad mig om, men har du funderat själv? Mitt hjärta längtar efter ett svar!"

 Till hans förvåning rusade hon fram och föll i hans armar med tårarna rinnande. "Så skönt det är att se dig ensam och i livet," snyftade hon. "Jag var så orolig att du hade hittat Njord och blivit mördad!"

 "Jag har hittat Njord, han står ju där borta. Vi har haft en trevlig pratstund han och jag."

 "Åh, det glädjer mig," sade hon, men hon backade och såg forskande på honom, som om hon letade efter tecken på skador. Sedan tittade hon över axeln på honom och hennes ögon mörknade. Hennes blick verkade sedan falla på något annat, till Knorres vänster.

 "Vad är det där!?" utbrast hon och pekade.

 Knorre vände på huvudet och tittade dit. I samma stund som han flyttade uppmärksamheten från Angelica drog hon, snabbt som ögat, fram en dolk inifrån sin klädnad. Hennes handled blixtrade till, och det vassa stålet ven genom luften. Rakt mot Njord på kullens krön. Förvåningen stod tydligt skriven i hela hans ärrade ansikte och han hann inte ens ducka. Ett förtvivlat "NEJ!" steg ur Knorres strupe när han insåg vad som var på väg att hända. Angelica höll på att ta död på alla hans planer.