"Jag tycker inte om de där korparna."

 Henning kisade mot himlen. De var försvunna nu, men han hade också sett dem försvinna alldeles nyss.

 "De har följt efter oss hela vägen," sade Barista. "Troligtvis ända sedan vi gick in i skogen. Ni minns väl den där korpen vi såg precis innan vi gick in?"

 "Ja, den minns vi," sade Ulf spänt. "Svart fågel och mörk skog, det är dystra omen. Svarta fåglar har aldrig något gott i sinnet. Vi måste förbereda oss på bästa sätt. Låt oss ha våra slungor redo."

 De förberedde sina slungor och plockade upp stenar från marken som de lade på vagnen. Tom hade försvunnit i fjärran och de kunde inte höra honom jaga honan som de tidigare sett.

 Ankorna satte fart på den steniga vägen. Med två springande ankor som drog vagnen gick det fortare än tidigare, och den utsökta silvervagnen guppade och skramlade. Det vita lakanet som låg över alltihop var inte särskilt vitt längre, men Barista hade tack och lov med sig flera uppsättningar.

 Efter några minuters skumpig färd under vilken alla saker på vagnen mirakulöst nog lyckades hålla sig kvar sprängde de fram över slätten. Några hundra meter framför sig kunde de se berget de skulle över torna upp sig igen för en sista stigning innan de skulle vända neråt. Det såg ut som ett pass mellan två taggiga toppar. Solen hade inte kommit långt upp på himlen sedan de satt av och stod därför ganska lågt i öster. Detta gynnade ankorna eftersom de sett koparna höger om sig, alltså åt väster, och därför skulle de svarta fåglarna få den stigande solen i ögonen.

 En lite högre kulle tornade upp sig framför dem, en kulle som vägen smidigt nog rundade och så skulle även de göra. Av någon underlig anledning greps de av en instinktiv rädsla när de närmade sig. De kände lukten av en evig fiende, en fiende som vanligtvis levde i mer låglänta marker. Så här högt upp fanns inga vanliga rävar. Det här måste alltså vara en fjällräv.

 "Vi måste vara på vår vakt ännu mer nu," skrek Ulf för att höras över vagnens skrammel till Henning som utgjorde förtruppen. Deras färd framåt var inte det minsta tyst och försiktig, så alla tankar på lönndom var som bortflugna.

 "Ni två fortsätter dra vagnen, jag tar hand om vår röde fiende." Henning stannade och tog av sig den högra skon. Båda de andra visste vad som var på gång nu. "Vi har ingen tid att förlora. Fortsätt vidare ni två medan jag håller räven upptagen. Jag kommer ifatt er!"

 "Det sade Tom också," fnös Barista, men de fortsatte likväl.

 Henning tog en sten från marken i sin högra hand och sin ankfot av stål i den vänstra, och med dessa tillhyggen flög han mot kullen. Vagnen dundrade fram nedanför honom med förnyade krafter. Han skulle bli tvungen att fånga rävens uppmärksamhet innan den hoppade på vagnförarna. Han hade slagits mot rävar tidigare, men då hade han bara haft sig själv att tänka på. Nu kände han vikten av det tunga ansvaret vila på hans vingar.

 Till en början såg han bara en ljungklädd kulle och några stenblock. Fundersam flög han närmare. Han måste vara vaksam nu, och försiktig. Räven hade troligtvis full koll på honom. Han cirklade runt den lilla kullen på en höjd som han hoppades var utom rävens räckvidd och spanade. Till slut såg han den, gömt bland ljungen och redo för ett språng ner på vagnen som snart skulle passera. Henning kastade stenen och anföll.

 Ulf såg Henning kasta sin sten och dyka i samma ögonblick som de körde in vagnen bakom den tre meter höga kullen. Den västra delen av himlen skymdes för hans blick. Han hade lagt upp sitt eget svärd lättillgängligt på vagnen och var redo för ett anfall han hoppades slippa bli utsatt för. Han hörde räven morra förvånat och såg en stor röd tass vifta upp i luften mot den anfallande Henning. En tass som den krigsvane ankan enkelt undvek.

 De var snabbt förbi stället där ankan och räven nu var fastlåsta i strid. Snart rundade de också kullen och möttes av en syn som fick modet att sjunka och nära nog försatte Barista i panik. En hängbro hängde över en djup ravin mindre än tio meter ifrån vagnens för. På andra sidan ravinen kunde de se vägen fortsätta brant uppåt. Vägen de skulle ta. Den enda vägen som stod öppen för dem. Bägge ankorna svalde ljudligt. Till råga på den dåliga nyheten såg de hur den västra himlen hade blivit mörk, och vad som såg ut som ett svart moln var snabbt på väg rakt mot dem. De insåg snabbt att det här knappast var ett vanligt moln, utan korparna som jagade dem. "Så många..." viskade Barista.

 "Vi måste få vagnen över klyftan fort som tusan!" sade Ulf. "Titta inte ner."

 Med fruktan för sitt liv och i Baristas fall även för sitt kaffe började de putta vagnen mot den skrangliga hängbron av trä. Den såg gammal ut, och genast förstod de båda en hel del. Som varför man byggt en ny väg runt, varför det hängde varningsskyltar på den här vägen och varför korparna varnat dem personligen. Eller var det verkligen därför? Med andan återhållen körde de ut vagnen på den knakande hängbron.

Låst i sin strid med en ursinnig räv såg inte Henning hur korparna närmade sig. Han såg inte heller att Ulf och Barista stannade och tvekade. Han var helt inställd på att skydda allting han hade kärt, inklusive sitt eget liv. Räven hade träffat honom på buken med baksidan av tassen, och en dunkande smärta nådde Henning genom försvarsmuren av kämparglöd och livslust. Själv hade han slitit upp ett djupt sår i rävens sida med sin ankfot av stål, och fjällrävens höstbruna päls färgades rödare av dess eget blod. Förvåning, ilska och hunger sken igenom i rävens varje mer och mer vildsinta handlingar. Henning kände att han hade god kontroll på det här och att han inte skulle behöva döda räven.

 Men då förändrades plötsligt hela scenen. Ett tiotal korpar störtade in och anföll både Henning och räven med näbbar och klor. Henning fann sig övermannad mitt i ett inferno av svarta fåglar. Han svingade sin ankfot av stål vildsint omkring sig. Ibland träffade han en fågel med sitt förödande vapen, men korparna tycktes vägra att dö. Oräkneliga små klor skar in i hans kungliga fjäderskrud. Henning greps av ett raseri och gav luft åt ett vildsint vrål.

"Han behöver hjälp!" konstaterade Ulf med andan i halsen, när han såg korparna storma kullen. Långt under sig, mellan de halvruttna brädorna i gångbron, kunde de se marken fylld av taggiga stenar. "Jag måste hjälpa honom. Du klarar dig själv, eller hur Barista?"

 Den lilla ankan svarade inte utan stirrade bara vettskrämt på den äldre. Av någon underlig anledning verkade Ulf tolka tystnaden som ett ja, och mitt ute på hängbron grep han sin ryggsäck och sprang på säkra fötter tillbaka till andra sidan. Barista darrade okontrollerbart och kunde inte göra annat än att se på när Ulf drog på sig sin rustning och skrikande stormade iväg mot kullen. Ända till sig kunde han höra Ulfs flämtningar, och hans anstormning mattades av rejält innan han nådde fram till kullen. Barista hörde Henning brista ut i ett stridsbröl som bar genom kaoset av skrikande korpar och flaxande vingar. Med blicken mot kullen såg han inte varelsen som smög mot honom från andra sidan ravinen. Han kunde känt hur bron skakade, om han inte själv skakat ännu mer och om han inte varit helt inställd på hur det gick på kullen.

 Ulf stormade upp iförd sin tunga rustning och ropade slumpmässiga utrop som ingen verkade bry sig om. Det var inte förrän han uppbådade en fruktansvärd mängd kraft och hoppade på en korp som någon överhuvudtaget lade märke till honom. Han drog ner korpen under sig och såg till att han landade på den stackaren. Han hörde någonting mosas under sig och fick plötsligt en inre bild av en svart, befjädrad pannkaka. Bilden var så rolig att han började skratta högt och galet.

 Det var då korparna lade märke till honom, och vad de såg skrämde upp dem så till den milda grad att två stycken dog på fläcken av ren skräck (räven skulle inte behöva gå hungrig idag trots allt). I de svarta fåglarnas ögon såg de en ovanligt stor anka av järn som först mosade deras bror totalt och sedan skrattade som en galning. Ett monster, en mardrömsfågel. De två med klenare hjärta klarade som sagt inte av situationen, resten flög så snabbt de kunde därifrån. Skadade, skärrade och rejält uppskrämda. Men korpar ger sig inte så lätt.

Ulf vaknade av att solen sken rakt in i hålan som de övernattat i. De hade valt en håla med öppningen mot öster och möttes vid dagens första ögonkast av en långsamt stigande sol. Det var kyligt fortfarande, men ändå skulle de behöva bege sig snart. De hade en bra bit kvar att gå och ville helst komma fram idag innan det mörknade. Medan de andra fortfarande sov kröp Ulf ut ur grottan. Några minuter till kunde han ge dem medan han tittade på soluppgången.

Ingen annan syntes till. Tom verkade ha kilat iväg under natten, men det var ingenting som Ulf funderade särskilt mycket över.

 När solen stigit lite högre och började sprida mer ljus och värme gick han in och väckte sina båda vänner. Henning for upp, glad som en utterunge och började skutta omkring. Leende och skakande på huvudet över den plötsliga förändringen av kungens beteende gick han ut till vagnen och hämtade in deras frukost. Den smakade ljuvligt i skenet av soluppgången, och de intog den under tystnad.

 Medan de åt kom Tom tillbaka, och förvandlingen hos lodjuret var om möjligt ännu större än hos Henning. När Ulf somnade igår kväll hade lodjuret varit en trött, ganska oengagerad jättekatt, nu när han kom tillbaka verkade han nästan tio år yngre. Den sömniga, dimmiga blicken hade bytts ut mot vaksamma och pigga ögon. Tofsarna på öronen stod rakt upp och viftade ofta glatt. Röstläget var också ett helt annat när han glatt utbrast: "Goood Morgooon vänner! Sovit gott?"

 "Vad har jag missat här?" undrade Ulf med misstänksam röst men glatt sinne. "Både du och Henning hoppar runt och är jättepigga som om vi inte gått flera mil den senaste veckan. Du har det förstås inte, men jag får intrycket av att du sprungit runt hela natten och ändå inte är ett dugg trött. Vad har hänt?"

 Henning och Tom gav varandra ett spjuveraktigt ögonkast och svarade gemensamt att det var en liten hemlis dem emellan. När de såg Ulfs ansiktsuttryck och tendens till äcklade min skyndade de sig dock med att släta över det hela och att han inte skulle hysa sådana barnförbjudna tankar.

 "Låt oss inte dröja här hela dagen, vi har lång väg att gå idag," sade Tom och sprang runt runt utanför deras lilla håla.

 "Du har rätt, låt oss komma fram så fort som möjligt!" Med en blick på Henning förmedlade han tyst att denne glade, unge kunglighet hade en hel del att berätta för sin gamle fäktningslärare. Som svar bara ryckte nämnd kung på axlarna och log stort.

 De gav sig snabbt av medan solen steg högre och högre på himlen. Tom tog höga skutt och språng och cirkulerade ömsom framför, ömsom bakom vagnen. Hans glädje och energi smittade av sig och sällskapet fann att de hade ett mycket högre tempo i förflyttningen nu än de hade haft någonsin tidigare. Ulf nästan småsprang bakom vagnen när det var hans tur att dra den, och spontana skratt från någon av de fyra var inte alls ovanligt. Ingen av dem brydde sig om att hålla utkik efter faror och missade därför båda korparna som flög högt över deras huvuden och bara väntade på rätt tillfälle, eller de nio andra korparna som flög långt åt väster och väntade på sina syskons signal.

 Med farten som de höll så dröjde det inte länge innan de kom till nästa varningsskylt. "Nu är det nästan för sent att vända om. Vänd om nu eller aldrig."

 "De säger fortfarande inte vad de varnar för," konstaterade Barista.

 "Lustigt," sade Tom och kliade sig bakom örat. "Jag kan inte påminna mig om att stått där tidigare."

 "Har det varit någon trafik över berget på sistone då?"

 "Inte mycket som jag vet om."

 Med en gemensam axelryckning men med växande olust och oro satte de iväg igen. Det gick inte lång tid innan Tom lyfte ansiktet i luften och vädrade.

 "Vad känner du kompis?" undrade Henning.

 "Jag känner... en doft av hopp. En doft av äventyr och glädje." Han vände sitt ansikte åt öster så häftigt att de andra hajade till. "Jag kommer ikapp er förr eller senare. Vi ses!"

 Med en fart som övergick ankornas förstånd satte så Tom iväg över ljung och sten med ett lyckligt tjut. Tätt följt av ett mäktigt jamande. "Vad tog det åt honom...?" Men Ulf avbröt sig innan han hunnit ställa frågan färdigt. Precis i utkanten av hans synfält, avtecknad mot horisonten, såg han ett annat lodjur.

 "Han har hittat en hona," sade Henning och log glatt. "Så underbart!"

Högt där ovanför log bröderna Vorvork och Frokvok mot varandra. Korparnas plan hade lyckats. Det var dags att sätta steg 3 av deras plan i verket. Inom kort skulle ankorna nå hängbron, och om de var ensamma där så skulle det här gå som en dans. Ingen fick undkomma skogens svarta smartskaft utan att betala dyrt för det. Vorvork och Frokvok dök mot marken tillsammans. Signalen till den handfull av deras gäng som givit sig av efter våghalsarna som dristade sig till att genomskåda deras list. Signalen som talade om att nu var det dags att kräva tull.

Ankorna såg också signalen och undrade vad den kunde betyda. De var nu slitna mellan valet att följa efter den beskyddande Tom eller fortsätta framåt och låta honom komma ifatt. De bestämde sig inte helt tokigt för att fortsätta på egen hand. Det var ju trots allt så de givit sig av från början. Dock så misstänkte de att korparna kunde anfalla nu, och de gjorde sig beredda att möta anfallet. De började plocka på sig stenar.

I sällskap med lodjuret Tom lufsade de alltså vidare på sin färd. När de kom upp ovanför krönet kunde de se ett stenigt landskap med ett fåtal mindre buskar och träd (med mindre menas jämfört med den stora skogens träd. Det är trots allt ankor det handlar om, och för dem är alla träd och buskar stora). Precis som Tom sagt hade de kommit upp på en platå som såg ut att sträcka sig ända bort till nästa berstopp. Det gick lite upp och lite ner, men mest upp. Solen bröt nu igenom och lyste upp de våta stenarna och klipporna så att de glänste. Överallt växte purpurfärgad ljung och gav det annars karga landskapet ett täcke av färg. För ankorna var det som att stiga in i en helt ny värld. De stannade på krönet som trollbundna av synen, och med eftermiddagssolen till höger om sig insöp de det vackra landskap de skulle passera åt söder ända tills Tom gick förbi dem och de bara såg en stor lodjursbak.

 "Åh, det som var så fin utsikt!" suckade Ulf. "Låt oss fortsätta gå."

 De vandrade hela eftermiddagen genom ett nära nog oföränderligt landskap. Berget de skulle över innan det skulle gå nerför igen kröp långsamt närmare och närmare, annars var synen i det närmaste densamma. Detta resulterade i att ankorna snart tröttnade på bergets vackra höstfärger och travade på som tidigare, inklusive sporadiskt småpratande. Tom sade dock inte mycket, vilket förvånade de tre ankorna med tanke på att en som så ofta är ensam borde vilja prata. Men Tom var underligt tystlåten. Med Henning ensam bakom vagnen började de omsider inse att solen stod lågt och att de snart skulle behöva hitta en grotta att krypa in i. De ville inte sova ute i bergen eftersom de hade hört hur föränderligt vädret kunde vara.

 Slutligen, när det inte var mycket dagsljus kvar, hittade de en lämplig håla att krypa in i. Den var stor nog för en handfull ankor, men ett stort lodjur skulle inte få plats. Tom bedyrade dock att han inte bryddes av det, utan att han kunde stanna utanför och hålla vakt. Tacksamma lade sig de tre ankorna för att sova. De hade börjat lita på Tom under eftermiddagen och hade förtroende för hans ord.

 Ändå kunde Henning inte somna. Han var orolig, men han visste inte riktigt för vad. Han hörde Ulfs skamlösa snarkningar och Baristas knappt hörbara andetag. Men själv kunde han inte sova. Han låg och kastade sig på den ojämna marken. De började komma nära Två och en halv mans grotta nu, och allt kändes bara mer och mer riskabelt.

 Det tog en liten stund innan Henning förstod sin oro. Det var inte förrän han kastade en blick mot utgången som han insåg vad det var. Ett par stora, sneda ögon tillhörande deras kattlika sällskap. Troligtvis hade han känt Toms blick på sig hela tiden, men nu såg han in i de där ögonen, ögon stora som hans eget huvud. Ögon djupa som skogstjärnar, bottenlösa, gamla och fyllda av känslor. Tagen av vemodet från de där ögonen kröp Henning försiktigt bort mot utgången.

 "Du kan inte sova?" sade Tom med sin djupa, lugnande stämma.

 Henning bara skakade på huvudet. Han visste att kattdjur hade bra syn och förutsatte att Tom antingen kunde se gesten eller förnimma den. Lodjuret suckade.

 "Jag är glad över ert sällskap."

 Konstaterandet, så enkelt och rakt på, gjorde Henning yr.

 "Så här glad har jag inte varit på länge som jag är i ert muntra sällskap. Jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att äta upp er."

 "Det var... en glad nyhet," sade Henning tamt, medan huvudet snurrade och han försökte få grepp om saker och ting. "Du har ju inte sagt särskilt mycket under vår promenad, varför då?"

 "Jag är en mycket ensam katt," sade Tom sorgset. De vita tofsarna på hans öron slokade.

 "Men jag trodde att om man ofta är ensam så tycker man gärna om att prata."

 "Det kan nog stämma. Men jag har varit ensam länge, och i början pratade jag mycket för mig själv. Sjöng för mig själv. Men nu har jag sedan länge tröttnat på min egen röst, då den ofta är den enda som pratar med mig. Jag är mycket glad över att höra nya röster."

 Henning funderade en stund över det, medan de två ungkarlarna satt och betraktade stjärnhimlen. Den halvfulla månen kastade ett helt annat ljus över det karga bergslandskapet än eftermiddagssolen tidigare gjort. Nu insåg han hur ödsligt det egentligen var.

 "Varför ger du dig inte ut och letar efter sällskap?" frågade han. "Antingen någon hona eller några vänner."

 Tom gäspade stort. "Jag bor här. Jag har inte brytt mig om att leta, jag väntar på att de ska komma till mig. Jag har ett stort revir."

 "Men du måste väl förstå själv att om du bara ligger och väntar och gäspar så kommer ju ingenting hända! Du måste ta tag i saker, våga ge dig ut i livet!"

 Lodjurets stora ögon tittade ner i ankans, och återkastade stjärnljuset på ett sagolikt vackert sätt. "Du är en klok anka. Har du någon egen hona?"

 Den frågan fick tyst på Henning. Där sade han något... "Nej..." sade han dröjande. "Jag är ankornas konung, men jag har aldrig haft en hona. Det... har inte funnits tid."

 "Då kanske ditt råd till mig är minst lika lämpat till dig själv. Är det därför du är ute på äventyr nu? För att skaffa dig en hona?"

 "Det var inte vad jag hade tänkt från början. Men nu när jag tänker efter så känner jag mig ensam. Ihålig... som att det fattas något. Jag trodde att det var för att jag ville ut på äventyr som jag var så rastlös hemma. Men nu visar det sig att äventyret inte alls stillat min rastlöshet. Jag tog semester från slottet för första gången sedan jag tillträdde, och jag gav mig ut på äventyr så fort chansen blottade sig. Men det var kärlek jag behövde, inte spänning..."

 "Jag tror att du behöver både och. Man behöver lite av allting för att må bra. Jag var i en själslig dvala när plötsligt ni tre ankor kom uppför mitt berg. Då vaknade jag och insåg: 'Tom, du måste göra något åt din tillvaro NU! Det är inte för sent, men det är definitivt inte för tidigt!' Så här är jag nu. På väg mot äventyr för första gången på länge."

 "Tack Tom, nu vet jag vad jag behöver för att må bra! Jag är mycket glad att du följde med oss!"

 "Det har du nog vetat hela tiden, du visste bara inte om att du visste det. Det brukar vara så. Försök sova nu, jag tror du kommer somna gott. Jag kan sjunga godnattsång för dig om du vill."

 Av någon anledning lät det förslaget alldeles underbart bra. Henning tackade tacksamt ja till det och kröp tillbaka in i jordhålan. Till tonerna av Toms dova röst som sjöng bandet Räfvens Baba Jaga somnade han sedan gott, med ett lyckligt leende på näbben.

 Och Tom fortsatte sjunga även långt efter att han märkte att Henning hade somnat. För han hade insett mycket under dagen och det nattliga samtalet, och nu hade han vaknat på nytt. Han var återigen ett stolt lodjur som visste vad han ville. Ankorna skulle knappast känna igen honom när de vaknade igen. Leende och glad gick sedan det ensamma lodjuret ut i natten och sprang över sitt steniga, ljungklädda revir i ren glädje. Han hade vaknat igen efter en lång, lång sömn.

De dova tonerna steg mot himlen där systern Klowinda flög runt och spanade efter resenärerna. Hon förbannade oturen att det stora lodjuret slagit följe med de tre annars nära nog försvarslösa ankorna. Och nu hade katten börjat sjunga också, som för att håna deras otur. Ilsken flög Klowinda tillbaka till sina väntande syskon och berättade den dåliga nyheten. Resten av natten, medan Tom var ute och sprang av nyvaknad glädje och de tre ankorna sov en intet ont anande sömn, smidde de elva korparna onda planer för nästföljande dag.

En gåta? Inte min starkaste sida kanske.

 Henning funderade. Han hade aldrig varit någon hejare på gåtor, han föredrog saker simpelt och uppriktigt. Rakt på, inga krusiduller. Ulf Aflin var, sitt ädelmod och ridderliga heder till trots, en väldigt lurig karl. Henning sneglade på sin fäktningslärare, som även han såg ut att fundera över saken.

 "Det är mycket som står på spel," sade Henning. "Vad händer om vi inte kan svara på gåtan?"

 "Precis samma sak som händer nu," svarade Tom. När han såg de tre ankornas frågande ansiktsuttryck tillade han: "Ingenting."

 "Då är det definitivt värt ett försök! Vad är gåtan?"

 Tom tittade på Ulf utan att blinka. "Det är jag som ställer frågorna här, inte ni. Och jag har redan ställt min fråga."

 "Va? Det har du väl inte!?"

 "Jag upprepar, det är jag som ställer frågorna här."

 "Vad är gåtan då?" Henning började bli irriterad igen. Inte ett bra tecken.

 "Jag upprepar en gång till..."

 "Kläm fram med gåtan då så att vi får höra den, din stora dumma kissekatt!"

 Tom fixerade Ulf ännu hårdare med blicken. "Hotar du mig? Det är ingen gåta, det är en undersökning om viljan till en eventuell tvekamp."

 "Vi kanske har större chans att ta oss förbi med våld än att lista ut en gåta som vi inte hört," muttrade Ulf.

 Lodjuret sträckte på sig och synade dem alla tre. "Jag betvivlar det. en oskyldig fråga, ingen gåta: Vågar ni ta risken?"

 "Vi vill bara höra gåtan som vi inte fått höra än," sade Henning frustrerat.

 "Jag har redan sagt den en gång och tänker inte göra det igen..."

 "Ja!" sade Barista, som dittills stått tyst och funderat. "Svaret är ja."

 "Duktig anka," sade Tom. "Ni får passera."

 ...

 Henning och Ulf: "WTF!?"

...

 "Gåtan var om vi kunde tänka oss att svara på en gåta," förklarade Barista. Tom nickade och steg åt sidan. "Vi behövde bara svara jag eller nej för att ta oss förbi."

 Henning och Ulf: Gemensam Facepalm. Med vingen.

 "Korrekt. Den lilla ankan verkar vara hjärnan i laget. Ni får nu lov att passera. Eller ställa frågor själva."

 "Varför är den här vägen skyltad som farlig?"

 "Inte vet jag. Jag bor här uppe men fruktar ingenting."

 "Vad kan du berätta om vägen vi har framför oss? Finns där något grotta vi kan krypa in i?"

 "Bakom mig, ovanför det krönet ni jobbat mot hela dagen, sträcker berget ut sig till en platå. Där finns säkert flera grottor där ni kan övernatta. Jag vet dock inte huruvida de är tomma eller inte. Vissa är det, andra är bebodda. I er takt kommer ni imorgon komma till en hängbro som leder över en djup ravin. Sedan kommer ni få klättra brant en bit till innan det vänder och får nerförbacke hela vägen till Skrägeluls Håla och en bit senare även till själva byn Skrägelul."

 "Skrägeluls Håla? Går vägen här förbi Skrägeluls håla?" Barista darrade på sin normalt pipiga röst. Henning förstod nu varför den här vägen klassades som farligare än den andra.

 "Vad vet du om Skrägeluls Håla?"

 "En hög med nollor som dyrkar en enda hona, det är vad jag lyckats utröna. Jag vet inte varför eller vad hon är, men de verkar vara en otrevlig hop. Varför undrar ni?"

 Henning övervägde att berätta sanningen för lodjuret, men istället sade han: "Vi har hört en hel del läskigt om det stället och tänkte ta reda på vad som var sant och inte. Vi ska bege oss dit och undersöka."

 "Jisses," gäspade Tom. "Det låter spännande. Får jag följa med? Här har inte hänt någonting spännande sedan jag var liten, för när man är liten tycker man ju att allting är jättespännande, eller hur?"

 "Om inte det där var en gåta, Tom, så är svaret ja." Ulf flinade. "Du är välkommen att följa med oss, sålänge du lovar att inte äta upp oss."

 "Jag brukar inte äta ankor, men det kanske är för att de är ovanliga här uppe. Jag lovar er, jag kommer inte äta upp er. Min äventyrslusta överstiger vida min hunger."

 "Då är du välkommen att hänga på."

 Henning började bli irriterad igen. Nu verkade det som att Ulf börjat ta över rollen som gruppledare. Han tyckte inte om det, och för att markera det sade han: "Vi välkomnar ett stort och ståtligt lodjur som dig i vårt sällskap och vi värderar högt din vänskap..."

 Tom tittade på honom. "Fjäskare där. Jag vet att jag är välkommen. Nu går vi."

 De började gå, och fortfarande var det ingen annan än Barista som oroades av den svarta pricken uppe i himlen som förföljde dem.

Det var Hennings tur att vila sig igen. I en och en halv timme hade de kämpat sig upp för berget, och krönet de siktade mot kröp närmare och närmare. Om inte Barista hade insisterat så kraftigt på att de skulle släpa med sig vagnen hade de kunnat flyga över berget utan problem. Men nu hade de en stor jävla silvervagn som de tvunget skulle släpa med sig över de hala stenarna.

 Tack och lov hade det börjat torka upp lite nu. Solen visade sig då och då, som för att göra sig påmind om att den trots allt fanns där uppe någonstans. Irriterad över att det gick så långsamt och över att han inte fått sin vilja igenom njöt han inte så mycket som han borde ha gjort av den andlösa utsikten norrut, där Ankrikes fält låg i mörker bakom en gnistrande regnridå. De mörka molnen bredde ut sig längre än en anka kunde skåda, de utgjorde ett molntäcka ända från där de befann sig och bort förbi Redet.

 Han njöt inte heller av de taggiga bergen runt omkring sig, eller det sprickande molntäcket ovanför deras huvuden, eller för all del de porlande fjällbäckarna som var alldeles för små för att bada i. Han längtade efter plaskdammar och nyfångad fisk, han längtade efter glittrande åar och gyllene fält. Han längtade hem.

 Han gick med blicken i marken och tankarna några mil därifrån, därför kom det kraxande skrattet som en överraskning. Hade han lyft blicken längre än tio meter ifrån sig hade han sett korpen som satt uppflugen på en död trädgren. När skrattet hördes blev han dock tvungen att lyfta blicken, och såg korpen stirra på honom bara någon meter bort. "Schas," muttrade han halvhjärtat.

 "Ursäkta?" sade Ulf förnärmat. Sedan lyfte även han blicken och fick se den stora, svarta fågeln som iakttog dem med sina mörka, elaka ögon.

 "Ni är inte välkomna här," kraxade korpen. "Vänd om och gå den andra vägen. Den andra vägen, andra vägen."

 "Jag sade ju det!" sade Henning trött, men med triumfen i sikte. "Vi skulle ha gjort som jag sade!"

 "Varför skulle vi gått den andra vägen istället?" undrade Ulf.

 "Varför? Varför varför? Såg ni inte varningsskyltarna?"

 "Jo vi såg dem, men vad varnar de för?"

 "Kraa! Väldigt farligt! Väldigt farligt! Tung vagn, inte bra!"

 "Jag sade ju det hela tiden!" skrek Henning. "Vi skulle lämnat vagnen bakom oss!"

 "Nej!" skrek Barista. "Vad är det som är så farligt! Svara ditt oljefärgade fjäderfä!"

 "Kraa, Krrrraa! Stor fara! Ni får se, ni får se!"

 Korpen lyfte för att flaxa iväg. Henning visste inte vad det tog åt honom, men han greps av en plötslig impuls att busa lite. Han ville få utlopp för sin ilska och sin frustration. Så han plockade upp en sten från marken och kastade den i ryggen på den ivägflygande korpen.

 "AAA! AAA! Ryggskott!" skrek korpen och vinglade iväg genom luften som ett fyllo. Henning skrattade och pekade, och plötsligt återvände hans goda humör igen.

 "Låt oss fortsätta på den här vägen!" skrattade han. Och helt plötsligt kunde han njuta av utsikten och omgivningen, och av det hyfsade vädret och det faktum att de var ute på äventyr. Ulf och Barista, som inspirerade av Henning tog nya krafttag, började putta vagnen vidare igen. Ingen tänkte mer på korpen och såg inte när den rundade en utskjutande klippa. Den kraschlandade bland sina bröder och systrar och såg med ond blick upp på dem. "Gör det själva nästa gång," sade hon. "Jag lurar inte fler turister. De vänder inte om."

 Och hennes syskon, minst tio stycken, tittade dömande på henne. "Först till kvarn," sade allihop på samma gång, och lämnade deras syster på klippavsatsen i sina plågor.

Farten hade ökat bakom vagnen nu när Henning piggnat till. Hans plötsliga energi smittade förstås av sig, så som inspirerande krafter brukar göra. När det var dags att byta tog Henning gladeligen Baristas plats, och det var därför Barista som först märkte att en stor svart fågel cirklade runt ovanför dem. Han blev orolig, men talade inte om för de andra vad han sett. Det hade kunnat skapa negativ energi i gruppen igen, vilket han ville undvika.

 När de började närma sig det där fjärran krönet som de kämpat så länge mot kände de en underlig, frän lukt. Någon är väldigt ohygienisk här i närheten, tänkte Barista och funderade på om han skulle dra fram burken med kaffepulver att sniffa i. De båda andra bakom vagnen verkade känna samma sak och började se lätt illamående ut.

 Lika fort som lukten kommit över dem försvann den fräna stanken. Här, tjugo meter ifrån krönet, luktade det något annat. "Päls," sade Henning och Ulf samtidigt. Genast började det gå upp för dem varför folk varnat för den här vägen, och de började kunna lägga ihop ett plus ett. Den fräna lukten måste ha varit av relativt färsk urin, och lukten av päls...

 Deras smått panikslagna funderingar fick sitt slut när de fick se den enorma varelse vars lukter de nyligen identifierat. Två vita tofsar stack upp ovanför krönet, sedan följde resten av den stora kattkroppen. Ett lodjur i allt sitt majestät blickade sömnigt ner på dem.

 "Mjau?" sade det med djup röst. Helt uppenbart en hankatt.

 "Voff," sade Ulf bestämt.

 Lodjuret ryggade tillbaka. "Den där var oväntad. Pip."

 "Bää!" sade Henning djärvt, ty han trodde sig förstå vad som var i görningen.

 Både Ulf och lodjuret tittade på honom som om han var dum i huvudet. Aflin skakade på huvudet. "Du får ursäkta min färdkamrat, han vet inte när man ska lägga av. Mitt namn är Ulf Aflin, mina färdkamrater är Henning och Barista. Vem är du?"

 Lodjuret blinkade slött och Henning påmindes om kaninerna som han bekämpade för ett år sedan. Ett mycket otrevligt minne. "Jag är Tom," sade lodjuret och gäspade. "Men lyckligtvis för er är jag inte tom. Jag tog mig en get till middag och hade inte orkat jaga er ens om jag velat."

 "Må hans förfäder hjälpa hans själ," sade Ulf allvarligt.

 "Jaja, och allt sånt där tjafs. Man äter för att man måste, och det är dessutom väldigt gott. Men jag antar att även getter har sina personligheter. Sina tankar och känslor, egenheter. Familjer som sörjer dem och allt sånt där. Getter är väldigt konstiga varelser. Listiga och luriga. Men inte tillräckligt listiga för mig."

 Tom lade sig och blockerade vägen för dem. "Jag tycker om sällskap och jag vill gärna ha lite roligt jag också. Men jag förstår att ni vill förbi. För att komma förbi mig måste ni svara på min gåta. Är det okej för er?"

Medan kaffet värmde dem inifrån under den massiva granens relativa regnskydd funderade Barista tyst vilken väg han tyckte att de skulle ta. Henning och Ulf försökte båda övertyga honom om att just deras förslag var bäst. De första fem minuterna var det relativt nya och intressanta förslag som kom upp, men därefter började bara de två ankorna använda samma argument om och om igen. Barista tyckte inte om att fatta så svåra och viktiga beslut. Båda hållen skulle innebära både för- och nackdelar av olika slag. Att gå vänster över bergen skulle innebära en större risk, men det kunde samtidigt gå mycket snabbare. Den högra vägen skulle med största säkerhet påminna mycket om den väg de hittills tagit genom skogen. Med leriga vägar och stor, mörk skog.

 Det blixtrade flera gånger bortom bergen, men just åskovädret verkade inte komma närmare. Himlen ljusnade norrut, men det var knappast någon tröst för de tre som styrde kosan åt sydost. En ensam korp cirklade runt ovanför dem, kraxade någonting som Barista inte kunde urskilja och flög iväg åt höger.

 Kaffeankan stirrade ner i sin kaffekopp. En korp var alltid ett dåligt omen. Han drack ur det sista av kaffet, reste sig och deklarerade högt och tydligt: "Jag har bestämt mig. Vi går över berget."

 Henning stirrade på honom, fortfarande vild efter argumentationen med sin före detta fäktningslärare. "Är du helt från vettet?! Ska vi gå över berget i det här vädret!"

 "Han har inte tappat förståndet," sade Ulf. "Du vet hur mycket bättre vår vän Barista fokuserar när han dricker kaffe. Över berget blir det alltså."

 "Det kommer gå fortare," sade Barista. "Vi kommer kunna rulla vagnen på sten istället för att trycka fram den genom lera. Vägen är mycket kortare, och även om den är brant och hal så kommer det gå mycket fortare. Dessutom så kommer den högra vägen med största sannolikhet se ut som den här, mörk och djup skog hela vägen. Jag föredrar öppna ytor. Dessutom så kan det bli mer spännande uppe i bergen, och visst är det väl äventyr vi är ute efter? Det var ju du som ville ut på äventyr från början, Henning. Det här kommer bli kul!"

 "Yaharr! Så ska det låta, min gosse!" utbrast Ulf Aflin och hoppade ut från granens skydd. "Vad väntar vi på? Låt Hennes Sammansvurna darra i deras håla, här kommer delegationen från Redet! Yarr!"

 Ulf drog sitt svärd och, utan att vänta på de andra, började han gå längs den vänstra vägen. Barista städade snabbt iordning efter kafferasten och rullade iväg vagnen efter Ulf. Henning suckade och masade sig ut i det blöta regnet. Ingen av dem såg korpen som iakttog dem ifrån en trädtopp. Hade de gjort det hade de ändå inte anat några ugglor i mossen, eftersom en sådan syn var ganska vanlig. Korpen lyfte och flaxade tyst iväg utom synhåll.

 Varningsskylten som syntes från vägen talade om för dem att vägen de gick på var farlig på något sätt. Den som satt ut skylten hade inte specifierat sig mer än så. Vägen var stenlagd och gick lätt uppför i några timmar ända tills de kom till bergets fot. Då hade de avverkat en knapp kilometer sedan skylten, över hala stenar och genom ihålligt regnande. Äntligen verkade himlen ljusna något och regnandet minskade och minskade för att slutligen helt upphöra. Men nu stod de inför en ny utmaning.

 Vägen började nu slingra sig väldigt brant uppför. En tredje varningsskylt stod uppsatt och frågade: "Är ni säkra på att ni verkligen vill ta den här vägen? Vi varnade er."

 "Vem kan ha satt upp den där skylten?" undrade Ulf för sig själv.

 "Säkert samma som satt upp de två tidigare," muttrade Henning surt.

 "De har fortfarande inte sagt vad de varnar för," konstaterade Barista.

 De åt en snabb lunch på bröd och fisk medan de funderade. Än så länge hade färden gått alldeles problemfritt genom omväxlande berglandskap och gles, fjällnära skog. Långt ovanför sig kunde de se bergkrönet de skulle över. Nästan en halv dags klättring, bedömde Ulf. Vi kommer behöva vara två som drar vagnen nu. Vägen såg åtminstone bra ut. Den slingrade sig sakta fram uppåt och var gott och väl så bred att man kunde rulla fram vagnen utan problem. Inga farliga djur hade hittills synts till, och han var väldigt fundersam över den där varningsskylten. Efter lunchen fortsatte de genast att gå, med Barista och Ulf bakom vagnen och Henning som eftertrupp.

 "Varför är du så hängig, oh store konung?" frågade Ulf vid ett tillfälle. Ett tillfälle räckte, sedan dristade han sig inte till att ställa den frågan igen. Promenaden förflöt under en spänd tystnad där alla höll utkik efter vad nu skyltarna kunde varna för.

I ett ihållande och irriterande regnväder, genom en jättelik mörk skog gick de två och en halv ankorna fram på halvt igenvuxna gamla vägar. Klokt nog hade de lagt allt de var rädda om, dvs kaffet, färdutrustningen, ombyteskläderna och vapnen på kaffevagnens första våning. På grund av regnande hade Barista lagt över en vattentät duk som gick nästan ända ner till marken. De turades om att köra vagnen, vilket var ett tecken på att Barista började bli väldigt trött. Han var annars väldigt sträng på den punkten att ingen annan fick röra och köra hans silvervagn.

 Det hade regnat hela tiden ända sedan de lämnade uttrarna dagen innan. De hade sovit under en grans skyddande, täta grenverk, men ändå vaknat upp blöta och ganska kalla. Här i söder märktes det tydligt att hösten var på väg. Under tystnad knatade de enträget på längs stigen som nu var på väg att bli lerig. Om det inte blir bättre väg snart, tänkte Henning, Måste vi nog be Barista att lämna kvar vagnen. Ett förslag som inte kommer tas emot med ett leende. Han såg inte fram emot att behöva ta den diskussionen med den lilla ankan som definitivt hade mer än en halv ankas beslutsamhet. Och den beslutsamheten blev bara större för varje minut som gick. Efter att ha vilat armarna i en timme var det återigen Barista som körde vagnen när de kom fram till ett vägskäl, beläget i en stor glänta med utsikt åt alla håll. Den stora skogen bredde ut sig bakom dem och de kunde se att de avverkat mycket stigning, för så långt de nu kunde se i regnvädret såg det ut som att skogen försvann neråt.

 Åt höger fortsatte vägen som de gick på i samma anda, genom blandad barr- och lövskog. Vägen höll på att bli riktigt lerig nu och skulle bli svår att ta sig fram på. Den vägen verkade gå upp i en dal någonstans långt borta, de tyckte sig kunna ana hur den rundade en bergskedja med taggiga toppar. Skylten som pekade ditåt såg väldigt medgången ut och avslöjade att det var 11 kilometer till Skrägelul och 54 kilometer till Storkvacken. Den vägen skulle alltså med största sannolikhet ta minste två och en halv dag till.

 Till vänster fanns en annan väg. Stenlagd. En minst lika gammal och sliten skylt berättade att om man dristade sig till att ta vägen över berget så var det endast 4 kilometer till Skrägelul. Någon markör till Storkvacken fanns inte. Bakom skylten och några meter in på den vänstra vägen stod ytterligare en varningsskylt.

 "Går vi till vänster kan vi spara upp till två dagar!" hojtade Ulf genom regnvädret.

 "Jaha? Och vad tror du de har satt upp varningsskylten för? Varning för hård trafikering?" Henning var inte på något gott humör, vilket vädret nog kunde förklara.

 De tre ankorna följde vägen med blicken. Den slingrade sig upp för ett högt berg och försvann på krönet mellan två spetsiga toppar. En blixt slog ner någonstans bakom bergskammen. Dess muller kom emot dem tio sekunder senare.

 "Jag trodde du förespråkade kortare väg!" skrek Ulf för att göra sig hört i det hemska vädret. "Om vi väljer vänster Kommer vi fram fortare och behöver bara spendera högst en natt ute i det här vädret! Om vi däremot går åt höger kommer det troligen innebära tre nätter utomhus!"

 "Men vädret uppe i bergen kan vara hur hemskt som helst," pep Barista. "Det kan komma vindar som blåser iväg både oss och vagnen, och hagelskurar och kyla kan överraska oss. För att inte tala om alla hemska djur uppe i bergen!"

 "Ja, hur ska vi göra med vagnen?" sade Henning som tyckte att detta kunde vara ett bra tillfälle att ta upp ämnet. "Om det fortsätter regna så blir vägarna leriga och vagnen kanske fastnar om vi går åt höger. Men går vi åt vänster kommer vi få rulla vagnen över hala, våta stenar! Vi kanske ska lämna vagnen här!"

 "Kommer inte på fråga!" pep Barista ursinnigt. "Vagnen följer med mig. Oss."

 "Om vi går upp i bergen kanske vi hittar en grotta att krypa in och sova i," sade Ulf. Det märktes tydligt åt vilket håll han ville gå.

 "Den vänstra vägen ser äldre ut. Varför tror du att de byggde en ny om det inte går fortare att gå runt?" Det märktes tydligt även åt vilket håll Henning ville gå. De verkade vara upp till stackars Barista vilket håll de skulle gå, och han hade ingen aning. En andra blixt lyste upp middagshimlen och dånade i bergen.

 "Vi kan inte stanna här och hänga, vi måste fortsätta! Jag vill inte vara i närheten av Skrägeluls håla när det blir mörkt, så vi måste hinna fram innan eftermiddagen är över!" skrek Henning. "Vilken dag det nu blir. Jag är kung och jag säger att vi fortsätter."

 "Vart vill du att vi ska gå då? Jag tycker att vi tar vägen över berget."

 "Jag tycker att vi tar vägen runt berget."

 Båda vände sig till den villrådiga kaffeankan. En anka som trots sin ringa storlek och unga år var en av de modigaste i ankrike. Inte modig som i djärv eller våghalsig, han var modig på ett mer alldagligt sätt.

 "Jag säger... Att vi funderar på det över en mugg kaffe. Viktiga beslut måste vägas och övervägas. Vi går bort och sätter oss under den där granen."

Knorre suckade. Det här var det jobbigaste han varit med om på länge. Hur mycket skulle han berätta?

 "Som sagt, nu ska vi undanröja Herman och Adolf..."

 "Vad exakt menar du med undanröja?" högg Rut in snabbt. Angelica var fortfarande för shockad för att kunna formulera meningar. "Vad händer med dem? Vart tar de vägen?"

 "Det kan jag tyvärr inte berätta för er ännu. Men de kommer inte till nämnvärd skada, det ser jag till. Njord verkar strunta i vad som händer dem, han vill bara att de försvinner. Därför är det upp till mig att välja vart vi ska föra dem."

 "Varför kan du inte berätta?" Nu var det Angelica som frågade. Hennes röst var nu bedjande, på gränsen till desperat. "Vad skulle kunna hända?"

 Knorre undvek deras blickar och riktade sin egen mot slottet som tornade upp sig innanför sina murar. Det var i sanning ett högt spel han spelade. "Bara lita på mig. Allting kommer bli bra."

 "Lita på dig? Du berättar ju ingenting för oss."

 "Jag förstår ifall du inte vill avslöja alla detaljer," sade Rut. "Men ju mer du utelämnar desto svårare blir det att lita på dig och desto svårare blir det för oss att hjälpa till. Men vi går vidare med din plan. Ni hade tänkt skapa ank-anarki i Redet. Men sen då?"

 "Sedan är Njords plan uppenbar. Han tänker ta kontrollen mitt i all förvirring och hota oss till lydnad."

 "Och varför dödar vi honom inte? Varför lät du inte mig döda honom?"

 "För att vi behöver honom för min egen plan. Både honom och Hjorvalt..."

 "Vad är din plan då!?" Skrek Angelica frustrerat. "Hosta fram den nu!"

 "Min plan..." suckade Knorre. "Min plan är att i hemlighet styra och kontrollera Redets ankor till att få det att se ut som om det hela var utom kontroll. När Njord sedan sträcker sig efter tronen så enas alla ankor under de ledare som jag låtit spärra in. Enas, och kastar ut honom."

 "Varför inte bara göra det här direkt?"

 "För att detta är en lektion till Redets alla ankor. En lektion i att samarbeta utanför familjeallianserna. Och för att få Svartsnuskarna att inse att vårt styre är ett bra styre."

 "Och varför skickade du då iväg Henning och Ulf?"

 "Dels för att Henning verkligen ville iväg på äventyr. En rastlös kung är en dålig kung. Dessutom passade det bäst så eftersom det blir mycket lättare att uppnå anarki om inte Henning är i slottet. Hade han stannat kvar hade kanske Njord dödat honom. Jag hade egentligen bara tänkt skicka iväg Henning, men eftersom de skulle till Två och en halv mans grotta så kunde jag inte hålla tillbaka Ulf och Barista. Vi klarar oss själva."

 Det blev en liten stunds tystnad medan Angelica tänkte över vad han sagt. I hemlighet blinkade Rut mot honom. Hon ville prata med honom ensam. Han förstod.

 "Hur hade du tänkt att det här skulle fungera?" undrade Angelica till sist. "Du får det nästan att låta enkelt, men hur skulle det kunna gå ihop?"

 "Vi erbjuder Svartsnuskarna ett erbjudande de inte kan motstå," log Rut. Angelica accepterade det som svar och reflekterade inte över att Rut kanske visste mer än hon själv om Knorres planer. Hon antog bara att Rut var mer kvicktänkt än hon själv, vilket säkert också var sant.

 "Så du tänker få alla ankor i Redet att samarbeta. Vad är det som säger att inte Svartsnuskarna kommer acceptera Njord framför oss?"

 "Han kommer tydligt visa att han dragit dem vid näbben innan de får tillfälle att välja sida," svarade Knorre nöjt.

 "Och du tror inte att Njord misstänker att du bedrar honom?"

 "Jodå, det har han alldeles säkert förberett sig inför. Men jag har förberett mig inför han förberedelser på ett sätt som han inte anar."

 Angelica blev tyst en och funderade igen. "Varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför går du bakom ryggen på så många, även av dina vänner?"

 "För att deras agerande ska vara så genuint som möjligt. Deras agerande måste vara äkta, inte förberett, annars kanske folk förbereder någonting som jag inte räknat med. Jag kan inte hålla hur många bollar i luften som helst. Förstår du hur jag tänker i allt det här?"

 "Jag tror jag förstår..."

 "Det är mycket att smälta raring. Vet du vad du skulle kunna göra? Medan du funderar på det här så kan du väl gå och leta upp Kobbe Halvhals och säga att jag vill prata med honom?"

 Angelica gjorde som hon blev tillsagd utan att tänka vidare på det. Hennes huvud snurrade av allt hon fått höra och innan hon visste ordet av hade hon börjat gå mot slottet. För att göra ytterligare någonting som ingick i Knorres dolda agenda.

"Du är en hård man, kusin," sade Rut när Angelica gått iväg.

 "En man måste göra vad en man måste göra," suckade Knorre. "Det finns inget annat sätt."

 "Tro mig, jag om någon förstår det där. Ibland måste tunga beslut fattas. Mycket tunga."

 "Ett högt spel..." mumlade Knorre. "Med alldeles för mycket att förlora. Jag är orolig för Kobbe. Han kan ställa till allt det här ordentligt. Det vore katastrofalt."

 "Oroa dig inte för min son, jag kan hantera honom. Det är din käresta du behöver oroa dig för."

 "Jaa..." sade Knorre dröjande. Plågat. "Hon måste bort."

 "Ansluta till de andra."

 "Ja. I övermorgon."

 "I övermorgon," upprepade Rut.

 Knorre blev tyst och de började långsamt gå mot slottet. "Har du sett till Dem?" frågade han.

 "Jag antar att med 'Dem' menar du inte Henning och hans två färdkamrater. Nej, jag har inte sett röken av Dem, men det behöver inte betyda någonting. Ingenting alls."

 "Varför kom du då hit?"

 Rut tittade på honom med en blick som var skarpare än hennes omfångsrika kropp gav intryck av var möjligt. "Jag ansåg att jag kunde vara till större nytta här. Vilket uppenbarligen inte var ett dumt beslut."

 "Nej, jag är glad att du kom hit, kusin. Nu slipper jag göra det här ensam."