Knorre var kluven och visste inte om han ville vakna eller inte. Metaforiskt nog hade solen försvunnit. Himlen hemsöktes av tunga, gråa moln som precis likt situationen i Redet snart skulle braka loss. I samma stund som regnet börjar hamra mot taken så har inte jag och Njord kontrollen över det här längre. Vi har gjort vårt för att sätta igång det här spelet, nu återstår bara ett fåtal små dolda handlingar.

 Att få Sture ur spel först av alla var avgörande. Nu hade de ett stryptag på Carl och Amanda, och ingen utom Angelica kunde nu uppbåda det mod och den kraft som krävdes för att ge spelet en extra sida.

 Knorre hade alltid drömt om detta. Han hade alltid älskat att spela ut andra ankor mot varandra och väva spindelnät där han själv var jättespindeln som höll sig dold. Det var lite som att vara marionettmästare på cirkusen. Han saknade cirkusen som de rest med under några månaders tid när de skulle tillbaka till Redet för att störta Rågbald Snuskfot.

 Ända tills nu hade de spelat helt enligt Svartvingarnas planer, men det skulle det snart bli ändring på. Inte med deras vetskap förstås, då skulle allting gå om intet. Allt handlade om list och lönndom. Två egenskaper som Knorre varje morgon tackade Ankfader och sina föräldrars andar för att han fått. Han och Njord var ganska lika på det sättet. Tyckte om att spela ut folk mot varandra medan man själv agerar i lönndom och med list. Enda skillnaden var att Njord var så brutalt lagd, annars skulle de mycket väl kunna ha varit kusiner. Han vände sig om i sängen.

 Det fanns en hake i det här kalaset. Knorre och Njord och var inte ensamma om att spela det här spelet. Det fanns en tredje part inblandad och det var inte Hjorvalt. En anka i hela slottet visste mer än han borde, och det gnagde i Knorre. På något sätt hade den ankan förmedlat information till Angelica om Njords förehavanden. En potentiellt väldigt farlig pjäs i det här kalaset, men vem kan det vara? Det grämde Knorre att inte veta. Han skulle behöva lista ut det innan de tog nästa steg...

 "Ligger du fortfarande och latar dig?" sade en halvt road kvinnostämma. Knorre spratt till i sängen och satte sig upp.

 "Välkommen in i mitt enkla rum, trots att du är objuden. De är alltid välkommen, vackra Angelica. Har du sovit gott?"

 "Det stinker här inne," sade Angelica och låste dörren.

 "Varför låser du?" sade Knorre oroligt. "Hördu, det där kan misstolkas!" Angelica korsade snabbt de få metrarna som skiljde dörren från sängen. Redan iförd en vacker klänning i senaste Rede-modet.

 Hon fingrade med snörningen över bysten. "Jag trodde att det var vad du ville," sade hon med beslöjad röst. Så tittade hon skarpt på honom. "Men jag kom inte hit för att ha roligt. Jag har digra nyheter och jag måste stämma av hur det går för dig i ditt eget uppdrag."

 "Vad då för nyheter?" sade Knorre nyfiket och satte sig upp i sängen med täcket väl uppdraget.

 "Sture Vitvinge är försvunnen," sade hon hårt. Hon svalde och fortsatte: "Dörren till hans kammare var uppbruten och det fanns spår av blod och andra tecken på våld. Ingen går säker längre, vi måste börja mobilisera oss! Jag vet Knorre, och det vet du också! Vi vet båda att Njord inte kom hit för att återkräva en statlig skatt. Han kom hit för att göra som han gjorde i Norikland, men den här gången är han ute efter mer än att bara agera någons lackej! Han är här för att stjäla tronen och det vet jag! Du måste hålla koll på honom dag och natt. Vad gjorde du själv natten till idag?"

 "Angelica..." Knorre reste sig upp och lät täcket falla av. I bara underkläder gick han bort och omfamnade den anka han älskade som stod där och såg så ensam och miserabel ut. "Angelica..." sade han och vaggade henne i sin famn. Hon gjorde inget motstånd. "Njord Ärrnäbb är min kusin. Han blev glad när han fick uppdraget att rida hit, för på så vis kunde han kombinera uppdrag med nöje och hälsa på här. Han vill ingenting ont. Vi satt och spelade kort igår till sent in på natten, Njord och jag. Hjorvalt var ute och sprang över kullarna och prövade hur han mådde efter giftet som du så urskiljningslöst avsåg skulle träffa min kusin. När försvann Sture?"

 "Långt efter midnatt, gissar vi. Dörren var uppbruten, så någon borde ha hört något om det inte var i den timma då alla sover som djupast. Ni spelade inte kort in i vargtimmen väl?"

 Uppbruten? Intressant... Mycket intressant. "Nej självklart inte! Vi slutade kanske spela ungefär när månen stod som högst på himlen."

 "Var månen full?" frågade hon med ett konstigt tonfall.

 "Nej," svarade Knorre utan att tänka efter.

 "Inte?" sade hon och höjde på ögonbrynet."

 Knorre började svettas och kände sig illa till mods. Han hade försagt sig. Han hade använt månen som någonting de bedömde tiden med, men den hade varit i moln under natten.

 "Det lilla vi såg av månen genom molntäcket var ett litet ljussken, vilket vi bedömde var dess högsta läge för natten. Men jag kan ha fel. Formen gick dock inte att avgöra."

 Angelica verkade nöjd med svaret. Han släppte henne, de gled ifrån varandra och Angelica gick mot dörren igen. Knorre andades ut och sänkte sig sakta ner på sängen.

 "Vi måste börja gå tillsammans hädanefter," sade Angelica. "Ingen går säker längre. Och det var en sak till jag skulle be dig om. Släpp inte Njord närmare än att du hinner fly undan honom vid minsta tecken på fara. Och håll honom ständigt inom synhåll. Han är farligare än du kanske tror."

 Med de orden gick Angelica därifrån och lämnade dörren öppen efter sig. Farligare än jag tror? Jag tror knappast det. Det började regna.

En mystiskt känsla av att någonting närmade sig väckte Angelica, och hon var därför precis vaken när hon hörde snyftanden och springande steg som närmade sig. Hon satte sig upp i sängen just som dörren for upp. Det var en tårdränkt Amanda Vitvinge som rusade in i hennes sängkammare och stängde dörren bakom sig.

 "Amanda? Vad har hänt?"

 "Dörren! Du Måste! Låsa! Dörren!" skrek Amanda och letade efter haspen.

 På en sekund var Angelica uppe ur sängen, och i bara nattlinnet gick hon bort och lade på haspen som Amanda fumlade med. Hon tittade på sin väninna. "Vad är det Amanda?"

 Fru Vitvinge slängde armarna om Angelica och grät. "De har tagit Sture," snyftade hon. "Han är borta!"

 "Vaddå borta? När? Vilka har tagit honom?"

 "Han är försvunnen! Han hade väl inte låst, för de som tog honom bara gick rakt in. Ett litet blodspår på golvet vittnar om våld, och det finns spår som tyder på att han släpats iväg! Vart vet jag inte, för efter första korridoren går spåren upp i rök! Vilka som gjort det? Kan det vara några andra än Njord Ärrnäbb som är här för att utföra Svartvingarnas uppgifter?"

 Rädslan och oron som Angelica gått och lagt sig med kom tillbaka efter att ha motats bort av en utmttad sömn. Hon var trött nu, för det fanns mycket att göra i slottet medan kungen var borta, och det var hon och Knorre som fick göra sitt bästa. Knorre hade inte pressat henne ytterligare i frågan som han tidigare ställt i ett så felaktigt tillfälle. Hade han gjort det hade hon nog inte svarat den här gången heller. Hon hade så mycket annat att tänka på än trassliga kärlekstankar. Hennes oro för Henning hade bara vuxit och vuxit, vilket gjorde henne både ofokuserad och lättretlig.

 "Njord Ärrnäbb..." sade hon dröjande. "Är du säker på att det var han?"

 "Om inte han så i alla fall hans otäcka varg! Och de går ju ingenstans utan varandra. Vargens våta tassar lämnade tydliga avtryck i korridoren."

 Angelica slog handen för näbben. Hon tänkte på brevet som hon hittat i Njords sovrum medan han själv varit ute med Knorre. Brevet som hade avslöjat den där hemska ankans bedrifter vid hovet i Norikland. Brevet där det stått att vargen Hjorvalt i hemlighet tuggat i sig den förre kungen Nori VI's anhängare. En efter en. En efter en...

 "Vi måste sluta gå ensamma. Svartvingarna och Snuskfotarna är ute efter tronen med hjälp utifrån. Vi viktiga ankor måste gå i grupper och alltid ha beväpnade vakter med oss. Om det är krig som de svarta och snuskiga vill ha, då är det krig de ska få!"

 Amandas gråt blev bara starkare. "Jag vill inte vara med om det ska vara så här! Varför måste alla slåss? Det är så himla onödigt. Min stackars Sture..."

 "Vi får hålla ögonen öppna efter Sture. Hittar vi ingen död kropp så får vi utgå från att han lever. Men Svartsnuskarna ska få igen för det här!"

 "Jag vill inte hämnas. Jag har alltid sagt nej till våld. Men de kan inte hålla på och röva bort andra och rentav döda andra ankor bara för att nå tronen. De måste stoppas! Vi måste hålla koll på Njord och bevaka hans minsta rörelser!"

 "Knorre bevakar Njord," sade Angelica, men i samma stund som hon sade det slogs hon av förskräckelse. Knorre kanske redan är borta! "Vi måste söka upp Knorre," sade hon, men hon kände hur hon började bli alldeles kall. Innan det är för sent, lade hon till i sina tankar. Innan det är för sent. Innan allting går för långt.

"Det ryktas om ett monster," sade Olle allvarligt. "Ett monster av ett slag som aldrig påträffas i dagsljus. De dyrkar henne som om hon var något slags gud, och de offrar regelbundet till henne."

 "Vad offrar de?" frågade Barista darrigt.

 "Allt möjligt," fortsatte Pelle i samma gravallvarliga ton. "Alltifrån vad vi anser vara värdelösa småsaker, till vapen, glas, smycken, guld och... blod."

 Henning vågade knappt upprepa Pelles svar. "Blod...?" viskade han. Det var vid det här laget som värmen började upplevas som försvunnen.

 "Ja, blod," sade Petter. "Lammungar, fågelägg, kriminella av alla de slag, jungfrur. Men aldrig ankor."

 "Nå, det känns ju betryggande," sade Ulf. "Varöfr inte ankor?"

 "Varför inte? Det kan man undra. Kanske för att det bara bor ankor i byn Skrägelul. Invånarna där brukar sända mat och andra offergåvor till hålan för att slippa Honmonstrets vrede. Än så länge har de inte drabbats av Henne eller hennes anhängare."

 "Vad är det för typ av folk som dyrkar henne?"

 "Det är ett otäckt pack hela bunten. De kallar sig fantasifullt nog för Hennes Sammansvurna, och är en blandning av en massa olika djur, men mest ankor. Endast män, märk väl. Enda gången vi kommit i kontakt med dem var vi nära att råka illa ut. Vi funderade på att göra som ni tänker göra nu: att ta oss in i grottan. Aktiviteterna runt hålan är som intensivast nattetid, så vi marscherade upp mitt på ljusan dag. Det var i våra galnaste ungdoms dagar och vi trodde att vi själva var odödliga och osårbara. Som det visar sig nu i efterhand så dog ju ingen av oss, men hur som helst."

 "Det Olle försöker säga," sade Petter, "Är att vi bara gick fram till dörren och försökte gå in. Vi blev stoppade av två ankor med riktigt elakt uppseende som undrade vad vi ville. Vi sade att vi ville ansluta oss till deras led och börja dyrka Henne."

 "'Ni är inte två och en halv man,' sade vakterna. 'Har ni någonting ni vill offra till Henne?' Det hade vi inte och det talade vi om. 'Gå här ifrån innan ni får hedra Henne på det allra mest slutgiltiga sättet.' Och med de orden riktade vakterna sina hillebarder mot oss, och vi gick därifrån och försökte inte igen. Men det kunde gått värre."

 "Det kunde gått värre," höll Petter med.

 "Om man räknar Barista som en halv, tror ni vi lyckas bättre då?" undrade Henning.

 "Kanske, kanske inte. Vi har ingen aning om vad som krävs för att bli medlemmar i Hennes kult, vilka otäcka riter som troligtvis ingår."

 "Akta er för att vara ute om natten i närheten av Två och en halv mans grotta förresten. Vi har upplevt det själva inifrån värdshuset, och det var otäckt nog." En rysning verkade fara genom Olles kropp och han huttrade till.

 "En timme efter solens nergång, när allt blivit riktigt mörkt ute och bara stjärnorna blinkade på himlen, då hördes hemska skrik och tjut från hålan uppe i bergen. Riktiga mardrömsläten, ordlösa, gälla skrikanden. Sedan så förmörkas natthimlen av att något som liknar ett moln drar över den, och ljudet tilltar och blir bara värre. Väggarna i Skrägelul är väldigt tjocka, ändå lyckas de inte hålla tjutandet ute. Petter var dum nog att gå ut och undersöka vad som hände."

 "Jag vill inte prata om det," sade Petter, alldeles blek i ansiktet. "Det är som Pelle beskrev det. Jag kan inte säga något mer som inte bara tjänar till att skrämma upp er."

 "Är det vanligt att de ger sig ut på räder ifrån grottan?" frågade Ulf skarpt.

 De tre uttrarna vände sig mot honom.

 "Räder? Nej det vet jag ingenting om. Men som sagt, vi vet inte mer än vi vågat undersöka själva, och det är inte mycket."

 "Men vem eller VAD är Hon?"

 "Den som det visste. Vi får i alla fall förutsätta att det är en varelse av hon-kön."

 Olle dunkade Petter i huvudet. "Det är klart, dummer! Varför skulle de annars kalla henne för Henne?"

 "Har ni någonsin sett dem åka i en kärra? Spänd efter en älg?"

 "Har aldrig sett dem i åka i någon vagn. Men vi såg hjulspår leda fram till grottan. Vi antog att det var en last full av offergåvor från byn, men det behöver det inte ha varit. Varför undrar du?"

 "För att," sade Ulf, "jag börjar tvivla på Njord Ärrnäbbs historia."

 "Lyd då vårat råd. Vänd om nu, innan det är för sent."

I nattens döda och allra mörkaste timme, det som brukar kallas för vargtimmen, släpade två ankor och en varg en tredje anka genom nattsvarta korridorer. Att få undan Sture Vitvinge var en nyckeldel av Knorres och Njords planer. Alla stora planer börjar med ett litet steg åt ett håll och eskalerar sedan till något mycket större. I och med att de drog Sture utanför spelplanen drog de det första strået till vad som skulle bli en riktigt stor stack. Och nästa morgon, helt enligt deras planer, skulle hela Redet förvandlas till en enda gigantisk myrstack. Men inte den stack som var deras slutmål.

Och så kom det sig att Henning talade om för Janne (violinisten), Micke (flöjtisten) och Karl (harpisten) att de var välkomna till ankmossens cirkus, där både deras nuditet och deras underbara musikalitet skulle uppskattas och kunna göras rättvisa. Förslaget möttes med stor glädje hos både musikerna och herdarna. Nu skulle Jannes orkester få öva på en plats där de inte riskerade att dränka oskyldiga förbipasserande. Olle, Pelle och Petter kunde ta sina fyra getter och gå vidare utan att behöva rädd folk ur ån.

 Janne brast ut i ett karaktäristiskt 'Gosh!' och bedyrade att de skulle ge sig därifrån så fort som möjligt. Men så blängde han menande på de sex som inkränktat hans grotta, och efter en stund förstod de vad han menade. De ville klä på sig ifred.

 De tre ankorna och de tre uttrarna tog snabbt farväl av Jannes orkester och hoppade ut ur vattenfallet.

 När de landat på gräset på den sidan som uttrarna släpat upp dem på vände sig uttrarna mot ankorna och frågade: "Menade ni det där med Skrägeluls håla eller var det bara för att skrämma upp Janne?"

 "Varför skulle vi ljuga? Vad är det som är så hemskt med det där stället egentligen? Vem eller vad är den där Hon?" Henning var trött på att alla bara blev rädda när de sa vart de skulle men aldrig berättade något.

 Olle undvek frågan. "Var kommer ni ifrån?"

 "Vi kommer från Redet här i Ankrike, men vad har det med saken att göra? Vi är på väg till Skrägelul och Två och en halv mans grotta!"

 "Shh! Shh! Säg inte det så högt! Den här skogen är mörk och otäck. Vi menade-"

 "Lite mer direkt-"

 "Alltså var ni lämnade stigen."

 "På andra sidan floden. Men vem är Hon..."

 "Shh! Kom! Över till andra sidan då."

 Pelles händer började vifta och ha sig och de förstod att han utövade någon form av teckenspråk, riktat mot getterna. Fridolf, Frippe, Fritjof och Frida antingen förstod eller missuppfattade tecknena. De sprang upp för backen och utom synhåll.

 "Så, låt oss korsa floden."

 Och de korsade floden. Ankorna flög över på blöta vingar, uttrarna simmade kvickt och skickligt genom de forsande vattenmassorna. När de möttes på andra sidan så började uttrarna att berätta om Skrägeluls håla medan de sakta gick tillbaka mot vagnen. När de berättade vad de hade att säga verkade all värme försvinna ur skogen och den blev mörk och tyst. De skulle inte sova gott den natten.

Natten till samma dag, hemma på hovet, lyfte Sture Vitvinge på näbben när någon bultade på dörren till hans sängkammare. Han hade varit redo för det här och visste att det skulle hända förr eller senare, men han bävade och var glad att han låg ner på sin säng.

 Det var mörkt i rummet och natt ute. En molnig natt, utan stjärnor eller måne som lyste in genom fönstret. Skenet från en dämpad lykta lyste in under springan mellan dörren och golvet.

 Sture visste vad som var på väg att hända. Han hade förberett sig för det hela den senaste veckan. Han grep sin värja som stod intill sängen och ställde sig upp. Det bultade på dörren en andra gång.

 "Vik hädan, Svartvinge, du har ingenting på mitt rum att göra!"

 "Jag är ingen Svartvinge!" skrattade en bekant stämma. "Du kan öppna dörren!"

 Han kände så väl igen rösten. Knorre Af Anka. Men varför bultar han så hårt?  Vad vill han mitt i natten?

 Sture lämnade värjan och gick bort till dörren. Öppnade den tunga dörren en smula. Korridoren var tom så när som på Knorre själv. "Vad vill du så här sent?" mumlade Sture med spelad vad han hoppades som sömndrucken röst.

 "Jag har viktiga saker att diskutera," sade Knorre. "Släpp in mig."

 Sture öppnade dörren ännu mer. Plötsligt hörde han ett onaturligt, djuriskt pustande, sedan såg han ett draperi vifta till och något stort och grått flög över honom så att luften gick ur. Någonting hårt slog honom i skallen och världen blev mörk på riktigt.

 Knorre log mot Njord som klivit fram från bakom dörren och knockat Sture. "Spelet har börjat."

Till de fyra getternas beskådan gick de tre ankorna och tre uttrarna tillbaka ner mot vattnet och tågade rakt mot vattenfallet. Ingen av ankorna var direkt sugna på att ta sig en ny simtur efter att precis ha undkommit forsens kalla och strömmande vatten. Droppar stänkte upp från det femton anklängder höga vattenfallet och anstormade de annalkande. Musiken hade de inte hört efter att de stuckit huvudena under vattnet.

 "Vart ska vi?" pep Barista, som inte tyckte om att de närmade sig forsen.

 Petter, som gick längst bak av de tre uttrarna, vände sig om och svarade: "Vi ska ta ett allvarligt snack med Janne och hans lilla orkester. De är ju i och för sig ingen regelrätt orkester, men de kallar sig så."

 "Och de bor i vattnet!?"

 "Precis så, lilla anka. Bakom det lilla vattenfallet där. Och jag råder er att alla blunda när ni kommer in på andra sidan vattnet, annars kan shocken bli stor."

 Uttrarna gick fram till strandkanten alldeles intill vattenfallet. Olle tog sats och hoppade över forsen och in i vattenfallet där han tycktes försvinna. Pelle och Petter var inte sena att följa efter. Det blev ett himla liv från andra sidan vattenfallet och ankorna skyndade sig de flaxade med blöta, tunga vingar in bakom ridån av rinnande vatten...

 ...Och kom in i en rymlig grotta. Bakom deras ryggar forsade vattnet ner och på andra sidan vattenridån sken solen igenom. Gnistrande prismor dansade inne i grottan, men det var inte det vackra ljusspelet som ankorna stirrade på. En massa uttrar sprang fram och tillbaka inne i grottan och skrek och gjorde oväsen. Det var näst intill omöjligt att räkna dem, men efter mycket om och men kom ankorna fram till att de var sex stycken uttrar. De tre fåraherdarna var klädda så som herdar gick klädda mest, i slitna bruna kläder och stråhatt. De andra uttrarna, även de tre stycken, var klädda endast i näckroslöv, och för den längsta av de tre, en utter med väldigt långa ben, räckte inte näckroslöven till riktigt. Med fasa och äckel i sinnet kunde de konstatera att uttern med långa ben även hade en väldigt lång barnaskapare. 

 "Janne Långlem Långben! Har vi inte sagt åt er att inte öva i närheten av vattendrag!? Ni höll på att snärja dessa stackars oskyldiga turister och dränka dem! Fy skäms på er!"

 De tre herdarna stod nu relativt stilla, det var de tre andra som fortfarande sprang omkring. Och, insåg Ulf nu, letade efter fler näckroslöv att skyla sig med.

 "Vi har ju redan-"

 "Beordrat er-"

 "Att ge fan i att dränka oskyldiga!"

 Janne, som i de egna kretsarna var mest känd som Näcken, sträckte på sig i sin fulla, formidabla längd. Med Petter Niklas dinglande nedanför näckroslöven.

 "Vi måste öva någonstans ju! Och det har alltid varit mitt motto att man spelar bättre om man är näck. Var ska vi spela som är så undanskymt som bakom det här vattenfallet?"

 "Det är inte-"

 "Vårt problem-"

 "Era själviska jävla blottare!"

 Olle och Pelle tittade på sin bror efter hans utbrott.

 Petter verkade vara på dåligt humör.

 Janne såg sårad ut."Vår nakenhet ökar kraftigt vår kreativitet och sinne för det vackra. Vi föddes utan kläder, och i vårt således mest naturliga tillstånd skapar vi sådan skönhet som vi föddes till."

 "Men öva någon annanstans, där inte oskyldiga förbipasserande riskerar att lockas av er musik och drunkna! Vilket var på väg att hända med dessa ankor i vårt följe. Vilka är ni förresten?" frågade Olle och vände sig till Ulf.

 "VI är på genomresa här i skogen på väg att utföra ett viktigt uppdrag i rikets tjänst," sade Henning irriterat. "Jag är Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II och i mitt följe har jag rikets fäktningsmästare Ulf Aflin och den kungliga kaffekokaren Barista..."

 "Var hälsad kung Sven, mäster Ulf och unge Barista. Vi och våra getter ska ägna er fina tankar under stjärnklara nätter. Vart styr ni kosan?"

 "Vårt uppdrag för oss till Skrägelul och Två och en halv mans grotta."

 Sex uttrar drog efter andan och började hoppa runt och skrika i förtvivlan och rädsla. "Skrägeluls håla!"

 "Två och en halv mans grotta!"

 "Fasans fäste!"

 "Hennes hemska kult!"

 "Den hemska HON som kräver absolut tystnad!"

 "Ingen kommer ut ur Skrägeluls håla med livet eller sinnet i behåll."

 De sex uttrarna var helt vilda av skräck vid bara namnet och tanken, och de hoppade runt så vilt att ankorna var oroliga för att musikerna skulle tappa sina näckroslöv. Vilket lyckligtvis inte skedde. Barista blev helt vit i ansiktet och började våndas inför deras uppgift som alla tycktes så rädda för.

 "Det är dit vi är på väg," sa Henning, "och vi tänker komma tillbaka ut igen. Vad kan ni berätta för oss om detta hemska ställe?"

 "Inte nu, inte här, inte på detta mörka ställe!" skrek uttrarna som verkade på gränsen till tårar.

 "Vi lovar att inte spela här igen. Vi ska flytta oss. Men snälla, vet ni något annat ställe där vi kan öva?"

 "Jag vet ett ställe," sade Henning och log. "Ett mycket bra ställe, där era förmågor kommer att vara mycket uppskattade."

Frysande blev de uppdragna på andra sidan av floden och släpade uppför kullen. Händerna släppte dem, och innan de blinkat vattnet ur ögonen hörde de hur ivriga röster tjattrade omkring dem. Först var det omöjligt att förstå vad de sade, sedan rann vattnet ur även öronen och sinnet för ords innebörd återvände efter att forsens förförsika lyrik varit det enda de lyssnat på. Omkring dem stod tre uttrar att pratade rappt. Ibland i mun på varandra, ibland avslutade de varandras meningar.

 "Varför hoppar de i vattnet?"

 "Du vet varför de hoppar i vattnet."

 "De hoppade inte i, de gick i. Dessutom så vet vi alla varför de gjorde det."

 "Endast kåta fiskar hoppar i vattnet," sade Ulf Aflin surt. "När de är på väg till parningsställen och ska upp för forsarna."

 "Och endast döda fiskar flyter med strömmen," svarade alla tre uttrarna och vände blickarna mot den genomblöta ankan.

 "Men eftersom du-"

 "Inte är en fisk-"

 "Så blev vi tvungna att fiska upp dig."

 De tre uttrarna tittade på varandra igen och nickade. De var nöjda med meningen de skapat tillsammans.

 "Ni måste för tusan vara bröder," sade Henning. Han hade inte hämtat sig riktigt från simturen än. Vanligtvis simmar ankor med huvudet ovanför vattnet, att göra motsatsen i en strid fors var omtumlande.

 "Vi är bröder. Samma kull-"

 "Samma hull-"

 "Samma... krull."

 "Men snuskhummer!" sade den första uttern. "Jag hörde att du var på väg att säga något annat."

 "Det är ju du som är snuskig!" försvarade sig den tredje. "Jag sade det aldrig, det är du som tänker sådana tankar."

 "Men nu ska vi inte prata om sådant, det finns minderåriga här," sade den andre och tittade med en menande blick på Barista.

 Ulf kisade mot dem och skakade på huvudet. "Vilka i Ankfaders fjädrande putmage är ni?"

 "Vi är Olle"

 "Pelle"

 "Och Petter."

 Barista såg ut att fyllas av förundran. "Är ni Olle, Pelle och Petter. Är det era fyra getter som står där borta?"

 Samtliga uttrar nickade, väldigt taktkunnigt.

 Henning hade börjat skratta när de presenterade sig, och han skrattade fortfarande. Alla tittade på honom och undrade vad det var med honom. Ovetande om uppmärksamheten fortsatte han att skratta, ända tills skrattattacken slutade i att han hostade upp vatten.

 "Vill nu herr-"

 "Skrattande anka-"

 "Tala om för oss-"

 Och alla tre sade i kör: "Vad som är så roligt?"

 "Olle Utter, för tusan! Nog visste jag att du var en listig, lurig jävel, men att du skulle följa efter oss hela vägen hit, det hade jag aldrig kunnat inbilla mig. Vilka är det du har med dig nu då?"

 Olle tittade på honom som någon som tittar på en galning. Han viskade till sina bröder bredvid sig, så högt att alla kunde höra: "Tror ni han fick för mycket att dricka?"

 "Inte alls omöjligt, broder. Men det kan ändå inte skada att..."

 "Undersöka saken."

 "Just så. Hördu anka, känner jag dig? Känner du mig?"

 "Amen Knorre, nu får du ge dig! Tror du jag är dum eller?"

 Innan de snabbtänkta uttrarna hann svara utbrast Barista: "Nejmen Henning! Det här är ju inte Knorre Anka! Det här är ju Olle, Pelle och Petter och deras fyra getter. Det är en förbannad levande legend som vi står inför här! Har du inte hört talas om dem?"

 Olle, Pelle och Petter bugade sig djupt. "Vi är hedrade, unga anka, av att vårt rykte spritt sig till Ankrikes gränser. Vi är ju från början bara enkla herdar, och vad vi gjort innan har bara varit tillfälligheter."

  "Är ni de Olle Pelle Petter?" utbrast Ulf, som nu började inse vilka celebriteter de hade att göra med.

 "Kan någon förklara för mig, som uppenbarligen inte hört talas om dessa underliga utterbröder, vad nämnda uttrar har utfört?" Hennings irritation var märkbar.

 Ulf berättade. "De tre uttrarna som med sina fyra getter lyckades lura Jeppe på Berget? Som fick den där katten, vad var det han hette..."

 "Findus?"

 "Just det! Som fick katten Findus att börja äta pannkakor! De tre uttrarna som letade upp hönan Agdas alla borttappade fjädrar! Är ni de tre legendariska uttrarna som med sin enorma meritlista ligger på top 5 listan över denna delen av världens häftigaste någonsin levande familj?"

 "Åh, vi vill inte skryta. Men det är vi det. Olle Pelle Petter, och med oss har vi getterna Fridolf, Frippe, Fritjof och Frida! Som själva har en väldigt anmärkningsvärd historia." Olle, som verkade vara ledaren för de tre, fortsatte själv. "Men nog om oss! Vilka är ni, vad gör ni här och framförallt: varför badade ni i floden? Såg ni inte stenen där det tydligt stod att man badar här på egen risk?"

 "Stenen ligger nästan helt under vatten," sade Pelle. "Dessutom så vet du mycket väl varför folk badar i floden."

 Olle svor irriterat. "Jannes orkester. Låt oss gå och tala förstånd med dem."

 Fortfarande omtumlade efter det som hänt och möra i huvudet efter uttrarnas prat kämpade sig Henning, Ulf och Barista upp på fötter igen. Uttrarna började gå mot vattenfallet och, eftersom de inte visste vad annat de skulle göra, följde ankorna efter.

När de nådde kanten möttes de av en syn som helt tog andan ur dem. Sluttningen var bevuxen av ett fåtal höga tallar och lutade brant ner i en ravin. Till vänster i ravinen dånade ett vattenfall ner från en höjd femton gånger deras egen. Solen trängde delvis igenom dimman och belyste vattendraget som forsade fram nedanför dem med sitt gyllene sken. Efter att vattnet störtat ner i sitt fall rann det snabbt vidare över stora stener i floden. Bruset från floden och dånet från vattenfallet blandades med den ljuva musiken som tycktes komma fram vattnet självt. Sluttningen på andra sidan var bevuxen med grönt och friskt gräs, och det gräset betades av fyra getter. Det doftade friskt vatten, grönt gräs, blåbär och tallkåda. Vattnet från den vilda forsen stänkte ända upp på de tre ankorna som i drömliknande tillstånd halvt sprang, halvt snubblade ner för sluttningen.

 Nästan ända nere vid vattnet sköt en klippa ut i forsen, och vad som fanns bakom den gick inte att se. Den hetsiga musiken eggade dem och alla tre tävlade om att vara först bakom klippan. När de kom runt den utskjutande stenen var de alldeles vid strandkanten, och en sten ute forsen blev synlig som de inte sett förrut. Det stod någonting på stenen, men från det här avståndet gick det inte att läsa vad.

 Flöjten, fiolen och harpan slutade plötsligt att spela. Solen sken igenom. För några sekunder var dånet och bruset från forsen det enda som hördes, sedan hördes en sång. Det var en sång som från djupet av forsen själv, en ordlös sång som om forsen stämt upp i en flerstämmig hymn. Vattnets dån låg som en dov underton, blandades med tallkronornas sus i vinden och lyfte fram den antingen överjordiska eller underjordiska hymn som steg ur forsen. Solen, som syntes som ett stearinljus bakom en slöja uppe i himlen, fick forsens vatten att glittra. Men ur forsens djup verkade ett eget ljus stiga och utmana solens egen strålglans. Mitt ute i det strömmande vattnet tycktes nämligen någonting glittra väldigt starkt under ytan. Tagna av nyfikenhet och av musiken blanka till sinnes klev de ut i vattnet med alla kläderna på.

 Forsen slet vilt i dem och kläderna blev snabbt blöta och tunga, men de stretade likväl på och simmade ut. Floden var inte så bred men det tog dem ändå en ganska god stunds slit innan de kom ut. Det strömmade omkring dem och forsen var fylld av många vassa stenar. Det strida vattnet de simmade i var gyllenskimrande av den undervattniska ljuskällan. När de bedömde att de var i hjärtat av ljuset tittade de på varandra och verkade utan att säga ett ord komma överens om vad de skulle göra. De dök.

 Så fort deras huvuden kom under vatten så tystnade hymnen, och suset från tallkronorna dränktes av vattnet som nu vrålade ovanför deras huvuden. Genast klarnade deras tankar och de insåg att de befann sig i en iskall fors. Mycket mer visste de inte. Kylan fick deras tankar att stumna och strömmen svepte dem bort från platsen där de dykt ner under vattnet. De hann inte se någonting av bottnen, men ljuskällan de simmat ut för att undersöka tycktes försvunnen.

 Nu hade de annat att oroa sig för. Strömmen var kall och krafterna sinade fort. De kämpade emot tappert, men ingen av dem lyckades ens få upp huvudet ovanför ytan. Forsen svepte med dem som om de inte vore stort mer än löv och verkade ha besegrat dem, när de plötsligt kände starka händer gripa tag i dem och simma iväg med dem. Ingen förstod vad som hände och ingen var heller i stånd att fundera över det när deras räddare snabbt och enkelt bärgade dem till andra sidan floden. Det dröjde en stund innan någon av de tre ankorna kunde tittade upp på dem som dragit dem ur floden.

Den natten sov de oroligt. De vaknade flera gången under nattens lopp, antingen för att de hört ljud inifrån skogen som de inte kände igen, eller bara på grund av en oförklarlig oro. Det susade i de höga, mörka trädkronorna, och ugglors hoande skar genom nattmörkret. De tre ankorna sov mycket lätt och hade trots sömnen öronen på skaft. Men trots deras rädsla blev de aldrig överfallna, och efter den otäckaste natt de genomlevt på mycket länge steg äntligen solen över de vänliga kullarna långt borta i öster.

 De steg upp så fort solen kittlade deras ögonlock. Barista var den som kom upp snabbast och började genast förbereda frukosten. Ulf var inte mycket senare men Henning låg, till Ulfs stora glädje, kvar en bra stund efter att de andra gått upp och vaknade inte förrän de petade på honom och sade att frukosten var klar.

 Solen hade inte hunnit långt över sin horisont när ankorna sedan bröt upp och gav sig iväg mot skogen. Trots att solen redan sken mycket starkare nu än den gjort igår kväll såg skogen fortfarande väldigt mörk och olycksbådande ut. De var så nära att de kunde urskilja enstaka träd. Unga bokträd med sina gröna sommarlöv stod tätt tillsammans vid trädens rand och bakom dem tornade höga, alltid lika gröna granar upp sig. En korp satt i en död gammal bok och tittade ner på dem högt uppifrån sin gren. Den vred på huvudet och tittade bedömande på dem, sedan kraxade den tre gånger och flög iväg in i skogen.

 "Vår resa genom skogen går visst inte obemärkt," pep Barista.

 "Nej, den där korpen berättar säkert för sina kompisar att tre ankor är på väg in. Jag misstänker att det var längesedan de såg turister på den här vägen."

 Och det uttalandet var inte så taget ur luften som Henning trodde. De var nu så nära att de kunde se in genom grenverket och kunde konstatera att vägen in i skogen inte var i alls lika gott skick som ute på fälten. Långa grenar hängde in över vägen som märkbart smalnade av, och den en gång grusade vägen var nu övervuxen av gräs och en och annan trädplanta.

 De vände sig om just innan de skulle kliva in under grenarna och tittade tillbaka på den idylliska vägen de vandrat de senaste dagarna. Långt bort gnistrade en damm i den nyvaknade solens sken och det frodigt gröna gräset svajade lätt i den ljumma sommarvinden. Med en gemensam suck vände sig alla tre om och gick in i skogen.

 Genast blev allting mycket mörkare. Solen stod ju ännu lågt och lyckades inte tränga igenom de täta granarnas grenar. De gick i spänd tystnad på den halvt gräsbevuxna, ganska knöliga vägen.  Det var inte med mycket marginal som Barista lyckades manövrera fram sin silvervagn på den smala stigen mellan de hemskt rispande grenarna från sidorna. För att skydda vagnen från att repas lade Barista på en stor duk som gick nästan ända till marken. Till en början var vagnens gnisslande hjul och ett och annat stön från vandrarna det enda som hördes. Tystnaden i skogen var påtaglig och fick Henning att önska att de inte låtit Barista ta med sig sin vagn. Den lät otroligt högt i den annars knäpptysta skogen.Vägen började slingra sig uppåt och blev kämpig att ta sig fram på.

 Snart kom de in i något slags vandrande dvala och Ulf tycktes gå djupt inne i sina egna tankar. Barista gick och koncentrerade sig på att köra den stora vagnen och visslade lågt. Det verkade för Henning som om han var den enda som hade en väldigt otäck känsla i maggropen. Han gillade inte den här skogen, han gillade inte mörkret, och han gillade framför allt inte den tryckande tystnaden. Någonting kändes galet. Fel. Han längtade redan tillbaka ut till de öppna, vackra fälten. Och ängarna, och dammarna, och kullarna. Han längtade efter en mjuk och skön säng, efter syrsors spel i daggvått gräs. Efter plaskande ankvaskrar och nyfångad fisk. Han tyckte inte alls om den här skogen.

 Sådana var Hennings tankar medan de gick djupare och djupare in. Solen steg utanför skogen, men de höga trädens täta kronor släppte inte igenom så mycket ljus som de hoppats på. Det var ett dunkel i den här skogen som även fördunklade ankornas annars så ivriga äventyrslusta. Det var en stor lättnad för dem alla tre när de vid midagstid, efter att ha knegat uppåt hela förmiddagen utan rast, hörde bruset från en flod. Träden hade förändrats, och där granar tidigare stått med sina vida grenar stod nu furor höga och stolta. Fyllda av nya krafter satte de fart mot ljudet, men snart insåg de att de inte skulle komma att korsa vattnet om de fortsatte längs vägen. Den brusade till deras höger.

 Svagt, mycket svagt, kunde de nu höra tonerna av ljuv musik. Musik som förde tankarna till porlande vatten som rann fritt uppifrån högre marker och med en renhet som bara kunde påträffas på hög höjd. Forsens nästan sövande brusande blandades med de överjordiskt vackra tonerna från flöjt och violin. Uppfyllda av en plötslig lycka släppte de allt de hade för händer och lämnade stigen som de gått på. De gick in i skogen som i en dröm och följde den underbara musiken. Marken var täckt med fallna tallbarr och blåbärsris och under de för en anka jättelika träden kände sig de tre ankorna harmoniska. De kom närmare forsen (som de hörde men ännu inte kunde se), och bruset från vattnet tycktes rinna genom dem tillsammans med musiken. Toner från en harpa kunde nu höras över bruset, och melodin från flöjt, harpa och fiol blev allt raskare och starkare. Musiken och forsen var allt de hörde, faktiskt allting som uppfyllde deras sinnen. Ett antal meter framför dem verkade marken försvinna, och de kunde ana att nedanför den backen flödade forsen strid och stark. En fuktig, kall och tjock dimma lägrade sig över skogen.