Njord såg nedlåtande på den avancerande Kobbe. "Vad ska du göra?"

 "Vem är i staden och öppnar portar?"

 "Skulle jag tala om det ens om jag visste?"

 "Troligtvis inte, och jag skulle ändå inte tro dig. Men jag var tvungen att fråga. Hur mycket tror du att dina vänner där ute bryr sig om dig?"

 Ankorna tittade ut över fältet. En dämpad stämning hade lägrat sig över anfallet, och alla stod och tittade på vad som hände vid muren, där Kobbe hade ett svärd draget. Njord följde Kobbe svepande hand med blicken ut mot sina vänner.

 "De behöver mig. Och ni behöver mig. Om ni dödar mig så kommer de inte hålla igen anfallet."

 "Och vad får dig att tro att vi är rädda för dem? Hur många kan de vara, ca trehundra individer? Hälften av dem är ankor, hälften riddjur. Vad ska etthundrafemtio ankor göra mer än att flänga stenar mot oss?"

 "Du kan inte inbilla dig vad de skulle kunna göra..."

 "Jag tar chansen," sade Kobbe och svingade utan mer förvarning än så sitt svärd. Ett högt, flerstämmigt vrål steg över nejden. Kobbe skrek av ansträngning, Njord skrek av smärta, Rut, Angelica och Tor skrek av rädsla och belägrarna skrek av ilska. Alla ankor frös till i sina handlingar. Borta ifrån sina katapulter kunde ankorna se hur deras hjälte föll av ett slag i bakhuvudet. Ankan som utdelat slaget tog kedjan från fångvaktaren och sparkade ner Njord på stadssidan av muren där han landade med en duns.

 Det var då förebråelserna började hagla. Frågor och skällsord öste över honom, och stenar kastades med förnyad vigör mot murarna. Ord som "Är du galen!?" "Varför gjorde du så?" och "Har du dödat honom?" stormade mot Kobbe. På den sista kommentaren log han och höll upp sitt svärd för närmare inspektion. "Dödat honom? Med det här svärdet? Det är inte vasst alls, men det är nog ändå vassare än er. Sergeant, ta tag i kedjan igen så att vår döde anka varken flyr eller visar sig."

 Hans svärd blänkte välpolerat, men annars var det inte mycket till svärd. Där klingan borde vara var svärdet bara runt och slätt, det hade ingen som helst skärpa. Det var Kobbes vackra svärd som endast var till för att avskräcka fiender och för att värja sig tills någon kom till undsättning. Det var inte ett svärd man dödade med.

 "Varför?" frågade Angelica och hans mor oförstående.

 "Det här har varit planerat att bli en blodig historia ända från början. De bryr sig inte om ifall Njord lever eller inte, han är bara anfallarnas täckmantel. Genom att Njord lever vet de att vi vet att de inte kommer försöka göra någonting allvarligt, men med Njord död så kommer de inte hålla tillbaka. Deras misslyckade, töntiga attacker hittills har bara varit till för att invagga oss i ett falskt lugn. Det riktiga anfallet hade de säkert planerat att genomför i vargtimmen eller något, när vi var trötta och deras överraskning kunde ge som bäst effekt." En sten stor som en hund flög endast tio anklängder ovanför deras huvuden och dundrade in i ett hus som totalförstördes. Dock var huset tomt. "Hade de siktat lite lägre hade de mosat Njord," flinade Kobbe. "Nu kommer hela staden vara förberedd på det som ska ske. De kommer inte kunna överraska oss." Han höjde rösten. "Budbärare! Flyg till alla befälhavare längs muren. Säg till dem att allvaret börjar nu, den belägrande armén kommer visa upp en helt annan sida av sig själva hädanefter. Flyg!"

 Kobbe vände sig till de två kvinnorna igen. "Åh, jag glömde visst säga en sak. Njord ska vara vårat lockbete och trumfkort. Vi ska ta reda på vem den mystiske medhjälparen på insidan är."

Knorre gjorde sig ingen brådska när han flög tillbaka mot den östra porten där hans vänner stod. Han funderade över det underliga fenomenet med en osedd portöppnare mitt i Redet. Som dessutom hade dödat en vakt med ett blåsrör. Klädd som en Vitvinge... Vederbörande vill sätta dit oss. Kan det vara en Svartvinge? Dolores sitter inspärrad och Herman och Adolf gick enligt Angelica med på att hjälpa till... Men det finns ju så många andra Svartvingar. Eller kan det vara en Snuskfot? De hyser ingen större kärlek till Brandnäbbar, speciellt inte efter fjolårets maktskifte. Men Svartvingarna är de enda som enligt min vetskap slagit överenskommerlse med Njord. Och den som planerade det sitter nu bakom lås och bom. 

 I sina funderingar märkte inte Knorre att stenarna slutade falla. Han märkte inte budbäraren han mötte som i ilfart kom med budet om skärpning i leden. Knorre hade bara tankar den underliga förrädaren och muren som han skulle till. Muren kom alltför fort.

 Så fort hans vänner kom inom synhåll vaknade han ur sitt grubblande insåg han att något var fel. Det var också då han insåg att stenkastandet faktiskt hade upphört. Två ankor saknades sedan han lämnade muren.

 "Var är fången? Var är Elsander och Njord?"

 "Prinsessan sitter inlåst i tornet och vaktas av den hemska draken," svarade Kobbe retsamt. Knorre ignorerade honom.

 "Angelica, var är Njord?"

 "Han är inlåst i vaktstugan bredivd porten. Han vaktas av Elsander och sex andra, högst kapabla vakter."

 Knorre såg att anfallarna återigen hade dragit sig tillbaka utom synhåll.

 "Det borde vara en drake," sade Kobbe surt. "Annars kan inte Njord bli räddad."

 "Vi vill inte att Njord ska bli räddad, dumhuvud!" fräste Tor. "Om han blir räddad blir vi blåsta allihop. Din plan är en värre balansgång än alla Knorres planer hittills, och de var definitivt inte vattentäta."

 "Det var de visst det!" sade Knorre sårat. "Men vad har jag missat? Vad har hänt? Jag trodde fienderna ville se Njord på muren hela tiden."

 "Det är just det," sade Tor. "Kobbe dödade honom, så han kan inte stå uppe på muren längre."

 "DÖDADE!? Allt jag arbetat för! Vad har du gjort!?! Eländige Halvhals!"

 "Lugna ner dig några färgtoner nu." Rut ställde sig mellan honom och Kobbe för att undvika att de rök ihop. "Han gjorde det för att förbereda hela staden på en riktig belägring. Du har väl sagt till alla befäl att det här är på låtsas, eller hur?"

 "Mer eller mindre..."

 "Men det är inte på låtsas, och har aldrig varit på låtsas. Den här armén kommer försöka ta Redet med våld, och det hade de tänkt redan innan Njord blev offentligt fälld." Kobbe borrade in näbben i fjäderskruken för att tvätta sig. Sedan mötte han leende Knorres blick. "De hade tänkt överraska oss. Nu är det överraskningsmomentet förlorat. Alla vet nu att det är allvar."

 "Det hade kunnat undvikas. Om du inte hade lagt dig i mina planer..."

 "Men det var väl så här du ville ha det?" avbröt honom Tor. "Du ville ha en äkta belägring. Du ville få den invaderande hären att anfalla av egen fri vilja, snarare än på din befallning. Nu är det på väg att hända."

 "Ja, du pratade om offer i ankliv," Angelica såg inte glad ut. "Du planerade att offra ankor för bevarandet av freden och friden. För att de var TJOCKA! Nu har du fått som du ville, så nu kan du väl vara glad?!"

 "Mina manliga känselspröt säger mig att du inte är glad själv. När du är ledsen och arg så kan inte heller jag glädjas."

 "Men Kobbe," sade Tor barskt när han insåg vart konversationen var på väg. "En drake vore svår att få tag på, jag förstår inte vad du menade."

 Detta hade den eftersträvade effekten att alla blev tysta och titta på Kobbe. Halvhalsen ryckte på axlarna. "Jag menade att hon borde vaktas av en enda person eller ingen alls. Ibland är noll vakter mer effektivt än två. Om vi lockar med Njords fångenskap kan vi fånga vår förrädare i en råttfälla. Förstår ni hur jag menar?"

 "Vill du att vi ska låta Njord bli fritagen?"

 "Nejnejnej, ni förstår inte alls! Vi ska slå två flugor i en smäll. Vi ska inbjuda till fritagning för att sedan beröva befriaren dess frihet. Knorre, du som är smart. Du borde förstå hur jag tänker."

 "Jag förstår dig..." sade Knorre dröjande. "Men om förrädaren mot all förmodan lyckas, då blir vi av med vårt trumfkort. Antingen kommer de ge sig av, eller så kommer de göra allvarliga försök att inta staden."

 "Det sistnämnda är redan på väg att ske. Bakom dessa kullar planerar de hur de bästa ska kunna storma oss. De är trötta på att bli bombarderade av ankbajs och kasta sten tillbaka, de vill dra vapen. De kommer försöka ta sig över murarna på ett eller annat sätt."

 "Då ska vi stoppa dem. Tor, se till att samtliga vakter har armborst och tio pilar var redo. Senast vår stad blev belägrad så hade anfallarna ingen chans. Det borde de inte ha nu heller, men låt oss inte ta några risker. Låt oss nu förbereda oss. Och vänta."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...