Hustaken hade märkbart fyllts på under den kvart som de tre ankorna befunnit sig inne i kaptenstugan. Där det tidigare bara varit tre hustak av tio som ankor lagt ut picknickfilten på var nu siffran istället sex av tio. De andra taken stod tomma enbart för att de antingen huserade soldater eller för att invånarna i husen hade blivit inbjudna att fika hos vännerna istället. De hus med platta tak var fullsatta. De hade säkerligen god utsikt där uppifrån allihopa. Men vad ser de? Vad händer här i staden och utanför den? Tydligen var det ingenting farligt som hänt ännu, ty åskådarna både skrattade och hoppade av iver. Angelica mådde illa.

 Knorre å sin sida var upprymd, fast han dolde det väl. Allt det här hade sprungit ur hans planer, även om inte allt gått riktigt som förväntat. Han hade inte behövt lura Njord och låta upproret i borgen blomma ut fullt, istället hade de lyckats övermanna honom och tvinga honom till underkastelse. Inte för att underkastelse var något som Njord accepterade någon längre stund, men om de inte fått det uppenbara övertaget i form av kunskap om konungaskiftet i grannlandet hade det kunnat gå annorlunda. Nu behövde bara ett slag utkämpas, istället för två, och adelsankorna var redan enade. Knorre var högst självsäker där han skyndade bort mot den östra muren.

 Tor följde med de två andra ankorna och undrade vaad som kunde gå fel. De hade förberett sig för mycket, men inte för allt. Han hade övervägt många möjliga scenarier beträffande belägringen. Men det som skulle hända under det här dygnet, det hade inte en enda levande varelse kunnat förutspå.

 Det första de tre ankorna såg när de kom fram till muren var Kobbe som stod uppe på muren och viftade med ett blåsrör i ansiktet på Njord. Angelica förstod genast och kunde inte låta bli att le. Det första han gör när han blivit skadad är inte att söka vård, han gick direkt och köpte sig ett nytt blåsrör. Vad som än händer så kommer Kobbe Halvhals alltid att vara Kobbe Halvhals.

 Uppe på muren nstod Rut och stirrade ut mot de belägrande styrkorna. Två Halvhalsar som var helt olika varandra. När Angelica kämpat sig upp på muren för att göra den äldre av dem sällskap fick hon för första gången en riktig överblick över de anfallande. Hon drog efter andan.

 "De kommer aldrig kunna ta sig över murarna," sade Rut. "De verkar inte ha för avsikt att göra det heller."

 Angelica bara stirrade. Från muren kunde hon se eldar som brann ner på slätten och uppe bland kullarna. Eldar, och vid de eldarna stod stora katapulter med ett fåtal ankor som vaktade. Resten av ankorna hade precis som budbäraren sagt spritt ut sig och slagit en ring runt staden. Vargar och hundar rusade fram och tillbaka nedanför murarna utom räckhåll för stadens bågskyttar. Ankor rullade fram stora belägringsramper som det troligtvis var meningen att hunddjuren skulle springa uppför. Trots att hon inte kunde se hela armén därifrån hon stod förstod hon att det Rut sagt måste vara sant. Så få som de är kan de knappast hoppas på att komma in i staden, även om någon enstaka varg skulle lyckas ta sig upp för muren på de där ramperna. Så varför bekymra sig med att ens försöka?

 "Om ens två vargar kommer över murarna genom de där patetiska kullarna på hjul så lovar jag att gifta mig med en snuskfot." Det var Kobbes sätt att förkunna att han var där. Fem sekunder senare, fortfarande utan att någon hade svarat, förkunnade pustande andetag att även Knorre hunnit upp på murarna.

 "De verkar pröva den gamla taktiken först av allt," flämtade Knorre, och det hördes att han var road. "Ålder före skönhet antar jag. Tor, är såpan redo för de här vagnkullarna?"

 "Det verkar som att de anfaller från fem olika håll. Om de mot all förmodan skulle lyckas pricka en sträcka på muren där det inte finns något flytande glidmedel tillgängligt så kommer vi, om de fortsätter i den här takten, enkelt att hinna flytta runt tunnorna."

 "Utmärkt!" Knorre gnuggade händerna av förtjusning. "Men du, vad sägs om att ge dem en salva först? De hungrande stackarna ser ut att behöva lite... bröstmjölk."

 "Är förberedelserna klara?"

 "Min egen bror Joakim Af Anka och hans ingenjörer och tjänare är på plats uppe på taket, där de väntar på rätt signal. Skall jag ge dem den."
 Tors näbb kröktes en aning i en antydan till leende. "Vifta på du. Dags att hålla för näsan."

 Först då kom Angelica på att hon glömt klämma ur Knorre svaret på frågan hon närt inom sig. "Ammunitonen...?"

 "Finns det gott om," svarade Knorre glatt. "Och varje gång någon går på dass så har vi mer ammunition." Kobbe vände sig om och gjorde en serie barnsliga handrörelser mot slottets tak. Sedan vände han sig om och tillade: "Låt oss hoppas att vår gode Joakim överträffat sig själv och listat ut hur man kastar iväg avfallet utan att... spilla på vägen. Annars vill jag ha ett paraply."

 I och med första salvan av avlopp och avfall framgick att Joakim hade överträffat sig själv, till stadens invånares lättnad. Lukterna medförde förvisso att en del av de mer känsliga ankorna övergav sina hustak och skyndade sig in för att stänga alla dörrar och fönster, men det var ingen stadsbo som fick något i huvudet.

 De där ute, utanför murarna, var inte lika lyckligt lottade. Avträdet flög i en hög båge ovanför slottet och murarna. I början var kraften i slungan så hög att allting stannade i en stor klump, men halvvägs upp i banans topp började ammunitionen sprida ut sig, och vid tidpunkten då allting vände neråt igen, väl utanför murarna, bildades ett brunt moln som regnade ner över ett stort område. Stadens invånare (de som inte hade sprungit in i huset för att undfly lukterna och de som lyckats motstå ett spyanfall) hurrade och jublade. Salvan hade slagit ner bara några hundra meter från där Angelica stod uppe på muren och ända upp hit kändes den vedervärdiga stanken. "Gödsel till åkrarna," flinade Kobbe. Ankor och vargar som haft oturen att stå rakt i centrum hade nu antagit en något brunare färg och körde inte fram rampen med alls lika stor innerlighet som tidigare. Några stannade för att kräkas.

 "Ska vi ge dem en till omgång?" frågade Knorre entusiastiskt. "Det är inte precis någon risk att vi får slut på skott."

 Det blev en omgång till. Och en omgång till efter det. Ankorna som gick nere på fältet och rullade de enorma träbyggnaderna hade från början inte tagit sig fram särskilt fort, och när de nu blev bombarderade och halkade i skiten gick det inte fortare. Efter andra salvan av ankskit syntes tendenser till att överge uppdraget bland soldaterna, men i varje grupp producerade någon en piska som fick de motsträvigare på andra tankar. Efter tredje omgången gick det dock inte längre. De anfallande bröt ihop och lämnade sina ramper ett hundratal anklängder ifrån murarna. Då hade de fösökt nå muren i nära nog en halv timme. Krigsvana och härdade soldater övergav allt hopp om att nå muren och sprang halkande och snyftande tillbaka till eldarna som nu brann höga lite här och där.

 "De kommer inte ge upp så lätt," konstaterade Tor.

 "Nej, jag har ju tvingat dem att hålla belägring i ett dygn. De kommer försöka med annat nu. Jag hoppas att alla medborgare utrustat sig med fyllda vattenkärl."

 Fienden hade retirerat på samtliga fronter och övergivit sina ramper där de stod. Nu kunde alla se hur katapulterna gjordes redo och laddades med brinnande material.

 "Vi har tur, det är ett lätt duggregn i luften och det regnade halva natten. Det kommer inte fatta eld alltför enkelt i vår stad. Men alla har fått order om att ha stora vattenmassor nära till hands."

 Uppe på slottets tak arbetade Joakim Af Anka, Gajolus Snuskfot och deras ingenjörer med att ställa in siktet på Tors Tuttar. Efter mycket skruvande och vridande hit och dit sände de iväg en ny omgång avloppsrens mot fienderna. För att lyckas duscha hela armén i avträde var de tvungna att rikta katapulterna runt eftersom hären var väldigt utspridd. Detta utfördes samtidigt som motståndarnas kastvapen fylldes med brinnande föremål, och det som slungades ur från slottets tak var fruktansvärt störande för de belägrande.

En timme senare, efter mångfaldiga misslyckade försök att få in en brinnande stubbe eller dylikt innanför murarna, landade så den första brinnande stubben inne i Redet. Vid det laget var de ursprungliga picknickkorgarna sedan länge tömda, men ankor satt fortfarande kvar (vissa med nytt fika och nybryggt te) och tittade nyfiket. Somliga satsade pengar på vad de tokiga anfallarna skulle göra härnäst och när den första brinnande projektilen skulle nå sitt mål, andra bara njöt av det behagliga duggregnet. Det fåtal ankor som gissat rätt när projektilen faktiskt nådde hem blev mycket rikare än tidigare, men beslutade ädelt nog att bjuda sina vänner på ett glas alkoholhaltig dryck vid ett senare tillfälle. Och vissa höll mot all förmodan det löftet.

 Ironiskt nog landade den första brinnande stubben rakt i en brunn, så anfallarna hade ingen större nytta av den i form av direkt skadegörelse, men självförtroendet som efter en timmes konstant missande av målet höjdes något gav sig uttryck i form av jubel från Isabellas och Rickards lilla fritagningsarmé. Därefter började elden oftare nå sitt mål, fast helt utan kostnader i form av ankliv. Eftersom elden snabbt och enkelt kunde släckas var det själva kraften och tyngden i det som slungades som var det mest förödande. Ett antal hustak som fick hål i sig var den största materiella skadan som den tilltänkta eldattacken lyckades tillfoga.

 Så förflöt hela resten av förmiddagen och en stor del av eftermiddagen. Turs Tuttar sände iväg hagelskurar av dassprodukter över de Njords räddare i nöden, och nämnda räddare gjorde patetiska försök att tillfoga Redet och dess invånare skada. Dessa redan från början dåliga försök punkterades fullständigt när av klantighet eller otur en av de belägrande katapulterna råkade fatta eld. De få ankor som fortfarande tyckte belägringen var spännande och rolig nog för att de skulle sitta kvar fick sig då ett gott skratt. Det satte punkt för det traditionella projektilkastandet, men öppnade väg för innovation och överraskningar av sällan skådad karaktär. När den första överraskningen skedde mitt på eftermiddagen hade Redets invånare redan gått och ätit en ordentlig lunch, helt ovetande om det märkliga beteendet i fiendens nästa drag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...