Mörkare moln hade vandrat in under dagen och hotade med blixt och dunder. Än så länge hade ingen blixt brunnit av, och duggregnet som präglat den första tiden av belägring hade upphört. En och en halv timme efter att en av katapulterna brunnit upp hade fiendelinjen hållit låg profil. Hundskall kunde avlägset höras i den stilla eftermiddagsluften, men de var också det mest spännande som hände under hela den tiden. Många ankor hade efter lunchen därför passat på att ta en tupplur i håltimmen som följde, men många ångrade sedan att de missat spektaklet som sedan inträffade.

 Knorre stod tillsammans med Rut, Tor, sergeant Sandor, Njord och Kobbe och blickade ut över fältet som nu var tomt sånär som på övergivna belägringsramper och ett fält av gödsel. Fienderena hade dragit sig tillbaka på andra sidan kullarna och utom synhåll, säkerligen för att diskutera taktik och för att höja moralen i armén en smula.

 Knorre och Njord var varandras raka motsatser i fråga om humör, och den glade Knorre hade svårt att stå still. Han gnuggade händerna ideligen, hoppade runt lite uppe på murarna och tjatade ideligen om att det snart borde hända någonting. Angelica stod och pratade med Amanda Vitvinge som vågat sig ut till muren i stillheten när saker faktiskt började hända.

 Ett plötsligt muller hördes från kullarna i öster och avbröt alla intressanta samtal som pågick. Ankorna sträckte på sig för att se bättre och spetsade öronen för att förvissa sig om att de inte inbillat sig ljudet. Det hade de inte. Snart blev det högre, och till skillnad från åskan som hängde i luften blev det starkare istället för att avklinga. Det ihärdiga mullrandet fick invånarna att titta åt kullarna i öster. Där kunde de se en ensam hund komma springande med en anka på ryggen, nerför kullen och rakt mot staden. Ankan var, kunde alla hålla med om, tungt beväpnad. Ändå gavs aldrig ordern att skjuta, för vad skulle en ensam anka ridande på en hund kunna åstadkomma? Halvvägs fram noterades också att hundens svans var satt i brand.

 Dånet som hördes från andra sidan kullen kunde nu identifieras som trummor. Flera ankor hade dykt upp längs kullarnas krön för att beskåda ryttarens och hundens öde. Sammanlagt sju tusen ögonpar såg vad som hände, och många började därefter betvivla sina egna ögon. Några snabba vadslagningar ägde rum under tiden som hunden löpte mot borgen. Alla förlorade när de försökte gissa vad som skulle hända.

 Obehindrad rusade jycken fram mot en belägringsramp. Ett hundra anklängder (ca femton meter) gjorde ett hopp mellan rampen och staden omöjligt. Ändå rusade hunden upp på rampen, skjöt ifrån med tassarna och kastade sig ut i luften.

 35 anklängder är mycket till och med för en hund. 35 anklängder var avståndet mellan rampens topp och marken. Den modiga stackars jycken gjorde ett jättehopp och landade heroiska, tretton anklängder från muren. Den hade alltså hoppat omöjliga nästan tretton meter innan den landade död på marken framför muren.

 Men invånarna hann inte tycka synd om stackaren. Mitt i hoppet, när hunden stod som högst i sin bana, lämnade ankan den vältränade hundens rygg. Den hoppade och flög, och medan invånarnas blickar var riktade på den stackars hjälten som försökt hoppa lyckades ankan ta sig över muren i en storm av fjädrar. Han brakade in i två vakter som inte hunnit få upp sina svärd i tid. Deras händer hade just varit upptagna av laddade armborst, och att växla till svärd var inte gjort i en handvändning. Tre ankor - en anfallare och två försvarare - tumlade av muren och landade hårt nere på gatan under. Anfallaren reste sig fort och gjorde en demoniskt snabb löpning bort mot porten där han innan försvararna fattat vad som höll på att hända började jobba med mekanismen som öppnade portarna. Inte förrän gnisslet hördes började Redets vakter fylla honom med pilfjädrar. En vakt gick mot honom för att göra slut på vraket till anka med sitt svärd. Den modiga, självmordsbenägna anfallaren slutade snurra på hjulet och sträckte armarna mot himlen. "Ni glor åt fel håll," väste han i sitt sista andetag, innan han stack sitt eget svärd i sin egen hals.

 Knorre hade precis hunnit fram till platsen när den chockade vakten förmedlade skurkens sista ord. Brydd, och efter att ha hjälpt till att stänga porten ordentligt, flaxade han tillbaka upp på muren och berättade för de andra vad som sagts.

 Kort därpå kom en utmattad budbärare flaxande till dem från andra sidan av staden. "Min herre," flämtade hon vänd till Knorre. "Den västra porten stod för fem minuter sedan öppen. Jag flög mitt allra snabbaste hit. Någon har öppnat porten, men ingen verkar ha kommit in!"

 "Den västra porten? Men den ligger ju vid ån? Såg ni någon fiende komma för att öppna? Var det ingen som såg vem som öppnade porten?"

 "Nej, herrn. Det är med skam jag säger det, men allas ögon var riktade mot öster."

 "Vi kan ha en förrädare ibland oss!" utbrast Elsander. "Hur skulle fienden ha kunnat få upp porten utan att någon såg något? Eller hörde något? Dubbla vakterna vid..."

 "JAG ger orderna här!" sade Tor bestämt. Han vinkade till fem av de budbärarna ankorna som stod och väntade nedanför muren. De infann sig genast, med så viktiga miner som bara unga budbärare kan. "Framför bud till samtliga portar om att tredubbla antalet vakter vid varje ingång. Säg åt dem att inte under några omständigheter släppa porten med blicken, och att vatkerna på murarna inte får titta åt något annat håll än åt det hållet där fienderna kan komma ifrån. Och säg åt dem att hålla uppsikt på alla som rör sig i deras närhet, vi kan antingen ha en förrädare här inne eller så kan vi ha fått in fiender utan att vi märkt det. Sätt fart!"

 Budbärarna ödslade inte ens någon tid åt att säga 'ja, kapten' eller något liknande. De satte plikttroget iväg i den högsta fart de kunde uppbringa. Tor personligen begav sig av till den västra muren för att ta reda på vad som hade hänt.

 Trummorna dånade fortfarande. Ingenting hände borta på andra sidan kullarna. Alla väntade på vad som skulle hända, ingen såg till att någonting hände. Stillheten varade i ungefär tio minuter, sedan kom en ny budbärare flygande.

 "Herre!" flämtade han när han utmattat landade på muren. "Den norra porten har öppnats! Två vakter ligger döda i vaktrummet, porten är öppen."

 "Va!?" Den norra också? Hade de inte fått order om att tredubbla vaktantalet?" Vi har en jävla tur att det inte varit några fiender i närheten av portarna när de öppnats. Samtliga belägrande individer befann sig uppe i kullarna, utom synhåll för invånarna i Redet. Men varför går någon och öppnar portarna när den inte finns någon att släppa in?

 "Budet om färstärkning av portvakter nådde oss i exakt samma stund som vi insåg att portarna stod öppna. En soldat vill dock minnas att han såg någon gå in där, strax innan budet kom."

 "Vem? Vem såg att vem gick in?"

 "En vakt vars namn jag glömt. Han sade bestämt att han såg någon gå in. En manlig and, med en hög hatt i vilken det satt en vit fjäder."

 Amanda drog ljudligt efter andan. "Det kan inte vara sant," viskade hon. Så tog hon plötsligt till flykten och flög iväg in mot borgen innan någon hann tänka färdigt.

 "Vad tog det åt henne?" undrade budbäraren.

 "Du beskrev just en Vitvinges hov-hatt. Sågs denne vitklädde anka gå ut igen?"

 "Där är en annan konstig detalj. Han sågs gå in, men ingen såg komma ut igen."

 "Var det någon annan som såg den här mannen gå in? Någon annan än den här vakten?"

 "Inte vad jag vet," sade budbäraren. "Men jag flög hit så fort jag visste vad som hade hänt."

 "Ta mig till den där vakten," sade Knorre. "Jag vägrar tro att vår förrädare och gärningsman är en Vitvinge."

 Medan han flög med budbäraren och lämnade sina vänner bakom sig funderade Knorre så det ångade. Varför öppna dörrarna när ingen är i närheten för att komma in? För att sätta skräck och sprida oro och misstänksamhet bland oss. Men vem? Och hur? Hur kunde någon smita sig in till porthjulet, bli sedd av endast en vakt, öppna porten och sedan försvinna osedd? Det låg en död hund utanför murarna, men här inne ligger det ta mig tusan en hund begraven.

 Han tittade på alla ansikten tillhörande nyfikna ansikten på hustak som han flög förbi. Hur kan det komma sig att ingen av dem har sett något? Eller har de kanske det?

 När han slutligen nådde fram till den norra porten, som var lite större än den västra men mindre än den östra, såg han en folksamling mitt på gatan utanför vaktstugan där porthjulet befann sig. Ingen bevakar vaktstugan, tänkte han, men när han sedan tog mark glömde han också helt bort vaktstugan. Den utmattade bubäraren pep till av rädsla.

 "Är det han?" frågade Knorre.

 "Det är han." Näbben darrade på den stackaren. "Mördad."

 Knorre knuffade sig fram genom folksamlingen. En vakt låg på marken och såg ut att sova. Men det visste Knorre att han inte gjorde. Han hade sett sådan verkar förrut. Medan blodet förvandlades till kall lera i hans ådror tog han de nödvändiga stegen fram mot liket. Hans misstankar och farhågor blev besannade när han vände på kroppen och undersökte halsen. Insikten som han gått och misstänkt sedan han såg liket slog honom lika hårt som en katapultsten. Vakten var mördad. Av en blåsrörspil. Kort därpå slog en sten verkligen ner inne i staden, knappa hundrafemtio anklängder från där Knorre och de andra församlade stod.

 När hon hörde Tors vingslag närma sig vände sig Angelica om, in mot staden. En trött vaktkapten kom flaxande mot henne. Det var då hon såg ljuset. Uppe på slottets högsta torn brann en eld.

 Vad i...

 Sedan hörde hon ett varningsrop från Kobbe och glömde bort att vaktkaptenen var på väg. Ankor och vargar kom myllrande nerför kullarna i öster, och snart delade de upp sig för att springa till sina respektive angreppspunkter. Tors flåsande andetag gjorde att Angelica slapp vända sig om. "Tor. Signalera till dina pattar att de ska skjuta för allt vad de orkar. Och tilldela någon uppdraget att inspektera det högsta tornet och elden som brinner där. Ankorna på andra sidan muren tycks ha gått och väntat på något slags signal, och nu har de fått den. Fort!"

 Tor gjorde utan invändningar som han blev tillsagt. "Du är inte så dum på att ge order du heller," sade Rut vid hennes sida.

 "Ibland krävs det att en kvinna tar tag i saker och ting."

 Under skurar av ankskit rusade de invaderande ankorna till sina katapulter. Några minuter senare började tunga stenar regna ner i och utanför staden, och de som nådde byggnaderna gjorde så med mer förödande kraft än de brinnande träbitarna.

 "Nu verkar det vara slut på det roliga," suckade Rut.

 "Inte än," svarade Kobbe, drog sitt svärd och gick mot Njord. "Vi har några trumfkort kvar."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...