Angelica kunde inte låta bli att skratta. Knorre var visst inte så smart som han ville framstå som. Trots det insåg hon vikten av att inte sätta alltför många käppar i hjulet för honom. Han hade försatt dem i en situation som var farligare än någonting annat de tidigare befunnit sig i, och det fanns alltför få vägar ut. Skrattet bubblade fram: "Det här är det sista ställe han kommer leta på!"

 Rut log. "Troligtvis. Man ska inte underskatta min kusin, men man ska definitivt inte överskatta honom heller. Han är, trots allt, en man."

 "Det behöver inte vara någonting negativt," sade Sture sårat. "Jag är också en man."

 "Exakt," svarade Rut hänsynslöst.

 "Jag tycker inte om det här stället mer nu än jag gjorde sist jag var här, men jag förstår logiken i ert resonemang. Jag lovar att hålla ställningarna."

 "Åh min son, du är en ängel!" utbrast Amanda.

 Angelica började bli otålig på att komma iväg. Hon hade inte vetat det tidigare, men nu visste hon att det var här Sture suttit fången en tid efter att han försvunnit. En vindsvåning uppe i slottets minst besökta delar. Knorre hade stuvat undan honom där tidigare och skulle säkert aldrig drömma om att leta efter förrymda fångar på det ställe där de rymt ifrån. Om det fanns någon i hela Redet som var på samma nivå av lömskhet och list som Knorre så var det hans kusin Rut. Hon hade samlat alla bortrövade på vindsvåningen, men det de skulle göra nu krävde fyra personer. Angelica, Rut, Amanda... och Annihila Snuskfot. Rut hävdade att hon kände till Redets hemliga gångar, men varesig hon kunde dem utantill eller inte såg Angelica inte fram emot att ge sig in i dem igen. Men korridorerna var alltför riskabla.

 "Vi måste sätta fart nu. För varje timme som går spills oskyldiga ankors blod i vår borg. Vi måste stoppa det här."

 "Ja," instämde Rut. "Sture, du håller ställningarna här medan vi räddar Redet."

 En enkel nickning från den unga ankan satte fart på de fyra kvinnorna. Så fort den spröda Annihila kunde ta sig hastade de fram genom de dammiga korridorerna i Redets absoluta toppskikt. En kort trätrappa och två trånga korridorer senare kom de fram till ett litet runt rum, möblerat endast med ett fönster och en hög med tegelpannor. Rut flyttade på några av pannorna med foten och 'drog upp' en bit av golvet. Ett svart hål gapade mot dem, stort nog för att även den kraftigt byggda Rut skulle kunna ta sig ner uta problem."

 "Damerna först," sade Annihila med äcklad min.

 "Och kärringarna sist," fortsatte Rut och hoppade ner. Angelica var inte sen att följa efter, och strax därpå kom Amanda.

 En lång, smygande promenad väntade de fyra kvinnorna, tre av vilka man kan tycka borde vara trötta på mörker. Med pulsen bultande i öronen nästan lika högt som damernas fotsteg gick de så tyst de kunde genom slottets osedda gångar, utan begrepp om tid eller rum. Rut tvingades ofta stanna och fundera över var de befann sig.

 Ju längre neråt i slottet de kom desto oftare silade ljus in genom titthål i väggarna. Så fortde passerade ett sådant tog Angelica tillfället i akt att spana ut och se var de befann sig. Vid nästan vartannat titthål fanns vakter inom synhåll, patrullerande eller stationerade. Eftermiddag övergick till kväll utanför slottets murar innan de nådde det första målet för deras tripp. Dammiga och trötta men likaledes bestämda klättrade de ut bakom ett draperi efter att de genom titthål undersökt att kusten var klar. Inte ett ljud hördes, men lukten av avträde var omisskännlig. De hade klivit ut i ett dass i närheten av familjen Svartvinges tillhåll. De ödslade inte mycket tid till att njuta av omgivningen.

 Om Dolores blev rädd när de fyra kvinnorna som ryktats vara försvunna klev in genom dörren till hennes gemak lät hon inte det visas på minsta vis. "Vad gör ni fyra ädla damer på mitt rum?" undrade hon med giftig mildhet.

 "Vi kom för att meddela att dina söner är i säkerhet och att..."

 "Ååh, så Rut den Rättfärdiga har kommit för att meddela mig om vart hennes medkonspiratörer fört bort mina söner. Att du är en av dem Angelica, det kunde vem som helst räknat ut. Att Amanda gör som Angelica borde knappast heller överraska någon. Men du, Annihila, även du... Jag har länge vetat att dina sinnen vandrat allt längre ifrån den plats där kroppar dväljs, men att du skulle vända kappan efter detta pack, det kan inte ens ditt sviktande sinne förklara. Du konspirerar för Guds skull med dem som såg till att mörda din son!"

 "När vinden blåser från min grav så är jag inte sen att låta vinden ta mig längre därifrån. Jag kan försäkra dig om att min sinnesnärvaro är felfri, jag har sett och hört vad dessa ankor förespråkar, och jag ser sanningen i det hela. Jag ber dig, Dolores, lyssna på dem du också."

 "Var är mina barn? Jag lyssnar inte förrän jag får träffa dem."

 "De är i säkerhet. Vi fyra är de enda ankor i hela Redet som vet var de är, och jag försäkrar dig om att de inte kommer till skada. Det här är en mycket komplicerad sammansvärjning vi befinner oss i, det värsta hittills i vår tid. En trupp från Norikland är på väg hit för att inta Redet, och Njord och Vargen är den förtrupp de skickat för att skapa uppror bland oss själva inom borgen. Vårt enda hopp är samarbete och lydnad. Vi måste upprätthålla fasaden av att kriga mot varandra, så att fienden tror att staden bara kan plockas. I rätt stund måste vi slå tillbaka och överraska dem. Vi måste vara enade, annars är vi dömda."

 "Jag sade att jag inte lyssnar förrän jag fått se Herman och Adolf. Jag vill höra det här från deras näbbar, ingen annans."

 "Som du vill," suckade Rut. "Vi återvänder med dem senare ikväll. Fundera på att ta ditt förnuft till fånga under tiden, och prata inte med någon annan."

 Angelica och de tre andra travade iväg för att söka upp Gajolus Snuskfot för att framföra samma ord till den krigiske mannen. De lämnade rummet till förmån för de mörka, trånga gångarna där tystnad var viktigare än någonting annat.

Dolores andades lättad ut när dörren glidit igen.

 "Tror du att de såg eller förstod något?" frågade hennes hemliga besökare när han kröp fram från under sängen.

 "Knappast," fnös Dolores. "De är lika dumma som de är blinda. Vad var du på väg att säga innan?"

 Kobbes leende var sockersött när han istället sade: "Gör som de säger och se vart det leder. Vi slår till när det är dags. Njord utlovar herrgårdar till alla som hjälper honom till tronen. Håll knivseggen skarp, när vi stöter till får de inte hinna upptäcka vad som slog dem. Jag har haft en tröttsam dag och den verkar inte ta slut ännu på länge. Jag måste nog följa efter dem innan jag tappar bort dem."

 Dolores kysste honom på näbben, länge och innerligt. "Du är en god anka, Kobbe. Listig, men god. Gå nu, men kom tillbaka innan de gör det."

 Kobbe tog på sig tröjan och drog upp byxorna ordentligt. "Det lovar jag."

 Och så gick han.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...