Innebandy... Fredagsnöjet nr. 1. Jag är precis tillbaka från den, men det var något av en besvikelse. Visst var det roligt, det brukar det alltid vara att spela, men jag insåg att jag varit inställd på något annat. Jag var inställd på att bli mycket mer köttad än jag blev, jag fick inte så mycket stryk som jag hoppats på. Mina förhoppningar när jag gick dit var att tugga i och kötta så mycket som möjligt, att kötta och bli köttad. Varför var jag så inställd på det? Varför blev jag så besviken?

Det är ensamheten här hemma, spekulerar jag. Efter att ha gått hemma flera dagar med kroppskontakt nästan uteslutande med katterna längtar man efter lite hårdhet och lite schyssta tacklingar. Då kan man känna att man finns och att man inte är ensam. Hela jullovet har jag längtat efter att få krossas upp i ribbstolarna, flyga genom halva salen och bli nersprungen flera gånger om. När jag är igång tycker jag om att bli slängd, slagen och allmänt köttad. Det är att man är mörbultad som gör att man kan njuta ordentligt av fredagsmyset sedan. Hade jag blivit tillräckligt köttad hade jag inte pallat sitta här, så det är ett dåligt tecken.

Som jag tidigare nämnt angående rollspel så spelar jag alltid klena, smarta och snygga karaktärer. Det kanske är (nu syftar jag på klena) för att jag är lite biffigt byggd, jag kunde varit en stridsvagn. Man spelar ju saker som är långt ifrån vem man är. Jag vill ha mer stryk när jag är igång, då känner man att man finns. Lite som i en av världens bästa filmer: fight club

Fortsätt läsa, mysungar, snart kommer ni bli rikligt belönade. Jag kommer inom kort att ge er en liten aptitretare av min författarförmåga!

Igår lovade jag mig själv i hemlighet att jag skulle göra ett nytt litet blogginlägg när jag nådde sidan 100 i mitt handskrivna block innehållande den nya boken, Petrovic Drakdödaren. Så skedde nyss, och det är med glädje som jag lägger ut nyheten till allmän beskådan. Nästa mål är att skriva ut blocket, som dock bara innehåller tio sidor och kommer gå ganska fort. I den här takten så kommer det att ske på tisdag.

Men man kan inte spå framtiden, lika lite som man kan trampa vatten i ett halvår eller anse småsten vara godis. Jag har inte lyckats förutspå framtiden tillräckligt väl för att ha kunnat ge det kapitel jag skriver på nu ett namn i förväg. Det är dock inget att skämmas för, det händer sällan att man kommer på i efterhand. Jag har för att väga upp det kommer på några kapitelnamn i förväg till boken, kapitel som jag inte skrivit än. Exempel på dem är Älvans gråt och Dammarnas vägskäl.

Man ska inte söka efter framtiden, den kommer snart nog. Och man ska inte längta efter den, för man vet inte vad som kommer hända. Det bästa är att leva i nuet och uppskatta det man har runt sig idag. Vem vet vad som försvinner och vad som består? När ni kära bloggläsare kommer hem från skolan (ni stackare som går i skolan, höhö) önskar jag er en trevlig helg!

Puss & kram som alltid!