Vägen till Ankrike var lång och gick genom djupa skogar. För någon som ej var tränad i sina färdigheter att dunka ner motståndare var vägen farlig, men Henning var en mycket duktig kampsportsutövare och hade inga problem att spöa upp både varg och björn. Eller jo det hade han, men var det varg eller björn kunde han ju bara flyga iväg. En och annan räv fick han dock spöa upp på vägen.

  Efter att i sju dagar och sju nätter ha trotsat farorna i skogen började träden äntligen stå glesare. Han fick vittring av de sköna fält och ängar som utgjorde Ankrike, och han längtade efter att få plaska i alla mysiga dammar som han lekt i när han var barn. Ankrike hade så länge han kunnat minnas varit ett blomstrande och gott rike där de flesta levde lyckliga. Stora fält, gröna skogar, slingrande åar och härliga plaskdammar. Vad mer kunde en anka önska sig?

  Ankrikes gränser var vida och den stora borgen Redet låg mitt i riket, men Henning kände till sin mors vanor och visste att hon brukade resa runt i landet för att se om hon kunde hitta någon ny anka att hjälpa till makten eller snärja till sitt harem. Det var på så vis som hon hjälpt Rågbald Snuskfot till makten. Det skulle inte bli svårt att hitta henne i Ankrike, folk kunde inte undgå att märka var hon gick.

  När han äntligen kom ut ur skogen och såg fälten öppna sig och det idylliska landskapet breda ut sig blev han nästan tårögd. Han hade bara varit borta i någon månad, ändå hade han saknat det här stället otroligt mycket. Det här var hans Hem, hans älskade barndomshem.

  Men det idylliska landskapet hade inte monopol på hans syn. Två stora ankor med farlig uppsyn vaggade emot honom. Båda hade dragna svärd. "Halt!" ropade en av dem. "Vem är du och vad gör du här, strykande omkring vid gränsen mellan Ankrike och den farliga skogen?"

  "Vem är du själv?" hörde Henning sig själv säga. Han var inte rädd. Nej tvärtom, han hade länge velat spöa upp några gränsvakter. De var inte särsdkilt populära.

  "Jag är Paulus Senex, men de flesta kalla mig Paul eller Paul Anka. Det här är min väpnare," sade han och pekade på den andre ankan.

  "Och vad är ditt namn, väpnare?" frågade Henning. Han ville veta vad de han klådde upp hette.

  "Mitt namn är av ringa betydelse i sammanhanget, bäste anka. Det är mitt öde att bli besegrad av dig i slagsmål, fast jag kommer inte ge mig lättvindigt."

  "Okej, Paul och väpnaren. Jag är Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, den rättmätige tronföljaren som dagarna innan min födelsedag blev utkastad av förrädaren Rågbald Snuskfot. Upplys mig om min moders tillfälliga vistelseort så låter jag er leva!"

  Paul och väpnaren såg på varandra. "Det gör vi så gärna, men först måste vi slåss. Annars finns det ingen vits med att min väpnare är med mig."

 "Må så ske då." Henning slängde av sig sin slängkappa och gjorde sig redo för strid. "Låt fajten börja!"