Henning tyckte inte alls om vändningen det här hade tagit. Han hade ju planerat för en trevlig pratstund med sin mor som skulle resulterat i att han fick reda på vem hans far verkligen var och hur man bäst kunde avsätta Rågbald snuskfot. Dessutom så hade han gärna sett att den slutat med att hon sänts i landsflykt eller till avrättning. Att hon skulle tvinga in honom i sin sängkammare hade inte ingått ens i hans värsta farhågor.

 "Stanna där ni är, annars dör hon!" ropade Henning. Vakterna avancerade mot honom och stannade inte för en sekund. Anna skrattade:

 "Som jag redan har sagt, de har inget emot om jag skulle dö. Det enda de gillar mer än att ha mitt lik i sängen är alla rikedomar jag lovat dem om de håller mig vid liv. De kommer inte svika mig. Följ nu med mig frivilligt in i nästa rum, så kommer du inte att ångra dig."

  Henning lät svärdet falla till golvet med ett skramlande. Anna log och vakterna grep honom. Den äldre ankhoran gick i spetsen och de fyra vakterna bärande på Henning gick bakom henne in i rummet till höger om elden. Rummet som Henning antog var sängkammaren. Han mådde fruktansvärt illa vid tanken på vad hans mor kunde tänkas ha planerat och började fråga sig själv varför han kommit hit. Han hade kommit hit i jakten på svar och hämnd, men det här gick ju bara helt åt andra hållet. Hela hans företagande var stämplat med ett stort "FAIL".

  Sängkammaren var svagt upplyst av två ensamma stearinljus som stod på sängbordet. Det tog en liten stund innan ögonen vant sig vid halvmörkret, och innan detta skett hade vakterna dumpat honom på golvet. Det var ett ganska litet rum och rymde knappt mer än en stor himmelsäng, ett sängbord och en stol. Draperier var fördragna den stora sängen, men Henning tyckte ändå att han kunde urskilja någon som rörde sig där inne.

  Hans roll i det hela blev så smärtsamt uppenbar när han hörde en kvinnoröst snyfta bakom draperierna. Min mamma tänker erkänna mig som den rättmätige kungen efter att jag försett någon med en avkomma. Sedan tänker hon avrätta mig, uppfostra mitt barn på sitt sätt och så småningom sätta det på tronen.

 "Du har planerat det här från första början!" skrek han. En av vakterna slog honom i huvudet för att markera att han skulle vara tyst, men han brydde sig inte. Vad gjorde det om de slog honom eller inte?

 "Det är klart jag har. Vaddå, du hade aldrig trott att du skulle förlora oskulden så här va? Genom våldtäkt planerad av din kära mor?"

 "Förlora oskuld...? Vad vet du om det?! Jag kanske blev av med den för länge sedan! DU är en sjuk anka!"

 "Det må vara som det vill med det, varesig det här blir ditt första eller inte så blir det ditt sista. Av med kläderna!"