I sju dagar och sju nätter sprang de genom den mörka, farliga skogen och trotsade alla dess faror. Slutligen kom de fram till den idylliska hängmossen där alla djur levde i fridfull okunskap om vad som hände ute i Ankrike och den övriga delen av världen. När Henning och Angelica närmade sig Hennings boning fick de höra någon vissla en munter melodi. Henning kände hur ett brett leende spred sig i hela ansiktet. Knorre Anka hade flyttat in. Med Knorre i närheten var ingenting tråkigt. Han log och sprang fram till sitt rede med Angelica efter sig.

 Knorre fyrade av ett stort och välkomnande flin: "Välkommen hem till min enkla boning. Jag fann den här lite avsides och alldeles tom, så jag flyttade in. Välkomna ska ni vara."

 "Knorre, det där är mitt bo. Men tack för att du städade det åt mig. Om du hjälper till så kan vi bygga en liten stuga här."

 "Så gärna. Men vem är det du tagit med dig? Känner jag denna dam?"

 Då slog det honom. Han kände ilskan komma strömmande. "Du visste om det här! Du kände till min fars planer, du visste att hon var min mor!"

 "Din mamma? Nej, det hade jag ingen aning om. Jag trodde att det var Anna. Hittade du henne?"

 "Han visste inte om det, Henning. Jag sade väl att det skedde i största hemlighet? Bara jag, Gastroknugum och Annas dotter kände till det hela. Fast vi övervägde länge att berätta det för honom också."

 "Nåja, jag hittade Anna. Och tack vare hennes dotter som tydligen befinner sig på något strategiskt ställe vet vi hur vi ska kunna avsätta Rågbald. Det är därför vi kommit hit, vi behöver diskutera det i lugn och ro. Om du undrar så avrättade vi Anna på det sätt hon förtjänar. Nu, min vän, måste vi börja planera för mitt återtåg till tronen."

Där slutar vi för en stund, kära läsare, men tålamod: Fortsättning följer. Fast inte inom den närmaste månaden. Sluta dock för all del inte att läsa min blogg!

"Jag som alltid velat dö i sängen med någon, i samlag tills jag drar mitt sista andetag. Jag blev skapad genom sex, och så vill jag också sluta mitt liv."

 "Om du är nekrofil så finns här två stycken som nog inte har något emot dig. Jag tror dock att du får svårt att få dem att... resa sig. Ledsen "mor", men vi kan inte infia denna din sista önskan." Han siktade noga med spetsen. Han vill inte behöva sticka ner sin mamma två gånger, trots att han visste att hon inte var hans riktiga mamma.

 "Det är utan ånger som jag sänder till till det evigt brinnande helvetet."

 Han stack till. Anna drog sitt sista rosslande andetag med blodet sprutande ur bröstet och föll död ner på plankgolvet.

 "Låt oss dra härifrån," sade Henning.

 Angelica nickade, men det syntes tydligt att hon var chockad. Att allt hade tagit slut så fort efter alla hennes år av arbete. "Vi har en tron att återta. Låt oss omgruppera oss och smida planer. Vi kan sticka hem till mig."

 "Nej. Jag har en bättre idé. Jag hittade i min landsflykt en fin liten mosse. Den är fredlig och fin, där bor trevliga djur. Vi flyttar dit och funderar ut hur vi ska kunna avsätta Annas hemlige son. Vi kan inte låta någon som har med henne att göra sitta kvar på tronen. Men låt oss ge oss av!"

 De gick ut ur rummet och kom in i vardagsrummet. Elden brann fortfarande och gasen från sängkammaren letade sig in. Båda de levande ankorna insåg att det började brinna i knutarna och sprang ut ur Annas lilla stuga. När de kommit ner på vägen på tryggt avstånd från huset hördes en ljudlig explosion. Stugan hade förvandlats till en oljedunk som någon sätter eld på.

 "DAMN!" utropade Henning. "DAMN, THAT'S COOL!"

 Angelica såg undrande på honom. "Så var har du din mosse?"

 "Följ mig." Henning stoppade ner sin ankfot av järn i stöveln och började springa. Angelica sprang efter, och tillsammans sprang de förbi det ruttnade liket av Paulus Senex, genom alla byar och mysiga ankdammar som Henning sprungit förbi tidigare samma dag. När de kom till gränsen och den namnlöse väpnarens lik stannade de för att hämta andan.

 "Nu måste vi springa igenom den stora, farliga skogen," sade Henning. "Håll dig nära mig, så kommer allt gå bra."

 "Låt oss springa," sade Angelica och log. "Min son."