Det var inga rosa moln som mötte deras syn när de stapplade ut ur rummet, men efter att ha undflytt ihjälgasning i en mörk kammare var ljuset och den fria luften i Annas vardagsrum en befrielse. De såg sig omkring i rummet. Det såg ut ungefär som när Henning var där senast, frånsett att där nu inte satt någon falsk häxa i fåtöljen.

 Annas otäcka skratt hördes. Det verkade komma från bakom dörren på andra sidan av elden. "Ni kommer inte undan," hörde de henne säga. "Det finns ingen väg ut därifrån, enda vägen därifrån är till helvetet." Henning och Angelica såg på varandra. Båda var extremt lättade över att ha sluppit ut med livet i behåll, och båda verkade sugna på att utkräva hämnd. Henning gick fram till dörren och tryckte örat mot den. Där inne kunde han höra Annas röst fortsätta med sin domedagspredikan:

 "Era försök att undfly mig är fruktlösa. Acceptera ert öde! Åh, jag som alltid velat se folk som ligger med varandra tills döden inträffar! Kan ni inte göra mig den tjänsten? Fast nej, jag kan ju inte se er. Dö på vad sätt ni finner bäst, ni kommer i alla fall träffa varandra och Gastroknugum i helvetet. Det är ju en positiv tanke mitt i alltihopa. Fast med tanke på vad ni inandats så borde allting kännas positivt. Ni kommer dö lyckliga och förnedrade!"

 Angelica och Henning såg på varandra igen. Båda nickade en gång, sedan störtade de in genom dörren där de hört Annas röst.

 Två vakter stod med ryggen mot dem och vände sig förvånade om när de kom in. Vakterna hann inte göra mycket mer än bli chockade förrän Angelica tryckt upp två dolkar i magen på den ene och Henning skändat den andres ansikte med sitt svärd. Den förste vakten stönade och föll ihop, den andre skrek när han fick halva ansiktet avslitet. Henning gjorde lidandet kort för honom genom att skära upp halsen med den vassa kanten på släktvapnet. Anna vände sig långsamt om och såg undrande på dem.

 "Ni var snabba får jag ju säga. Inte ens med Paul gick det så fort. Hur lyckades ni?"

 "När du släppte in gasen i den där kammaren," sade Henning och gick närmare, "Glömde du en väldigt viktig sak. Du glömde låsa dörren."

 Annas ögon blev stora och runda av förvåning: "Hoppsan..."

 "Det är dags för dig att sona en livstid av brott, Anna Anka," sade Angelica.

 "Jag hade aldrig trott att jag skulle dö före nekrofilerna. Fast de var väl till för att skydda mig. Allt ni har gjort, alla planer och alla intriger, har jag genomskådat. Sedan blir jag fälld på mållinjen av att jag glömde låsa dörren. Ibland är livet orättvist!"

 "Det är rättvisan som tillslut skipas över dig." Henning höjde sitt vapen. "Må du aldrig finna frid i det eviga helvete som väntar på dig med öppna armar."

 Medan de två kvinnorna såg på vände Henning på sin ankfot av stål och riktade den spetsiga ankhälen mot Annas hjärta. Han ville göra detta till en kort process.