Sängkammaren var ett alldeles instängt rum. Det fanns inte ett fönster i hela rummet och bara en dörr. Endast de två stearinljusen på sängbordet lyste upp rummet. Och nu började det pysa in någon lustig gas genom den lilla ventilen i taket. I skenet av de två stearinljusen såg Henning och Angelica allvarligt på varandra.

 "Vad ska vi göra mor? Hur ska vi ta oss ut?"

 "Jag tror vi måste börja med att släcka ljusen så att inte det här rummet blir en stor bomb."

 "Släcka ljusen... men då blir det ju mörkt!"

 "Dagens citat till dig, min son. Släcker man ljusen så blir det ju mörkt, den var bra. Om vi låter ljusen vara tänder så sprängs vi i luften."

 "Är inte det bättre än att gasas ihjäl?"

 "Vi måste satsa på att ta oss ut på något sätt."

 "Hur då? Det kommer inte bli lättare om vi inte ser någonting."

 Gasen kröp sakta neråt och båda började känna sig på något sätt... lättare. Snurriga och dimmiga.

 "Släck ljusen älskling, så ställer jag mig vid dörren. Följ sedan min röst så kan vi försöka forcera upp dörren."

 Så skedde. Angelica vaggade bort och ställde sig vid dörren och började putta på den medan Henning kastade sig mot ljusen. Han missade och brakade med huvudet före in i väggen. När han låg där, om möjligt ännu snurrigare än tidigare, kom han att undra vad han tänkt med. Varför inte bara gå fram och blåsa ut dem? Han lade sitt släktvapen bredvid sig, tog ett ljus i vardera handen och avrättade dem i väggen.

 Sängkammaren lades i mörker. "Bra Henning!" ropade Angelica. "Kom och hjälp mig nu!"

 Henning grep sitt släktvapen och sprang med full fart mot rösten. Han hörde hur Angelica hoppade åt sidan sekunden innan han rammade dörren med full fart. Det gjorde ont, men dörren gav inte vika. Nu kunde de inte se gasen komma krypande längre, men de kunde höra dess pysande och kände sig allt lättare och lättare.

 "Andas den inte!" skrek Angelica. Hennes röst lät underlig. Slå upp dörren med ditt vapen!"

 Henning tog inget djupt andetag utan försökte undvika att andas överhuvudtaget. Så slog han på den kraftiga trädörren med sin ankfot av stål. Det hördes ett krafsande ljud, men den gav fortfarande inte med sig. Han slog ett slag till. Och ett till. Dörren ville inte ge vika. "Helvete!" svor han. Men det var inte hans röst. Den lät gäll och pipig. "Vad gör vi nu då?" pep han.

 "Vänta," sade Angelica med en mycket dov stämma. Den verkade nästan gå i ultrarapid. "Jag... ska... koooollaaaa en saaak..."

 Vinddraget sade honom att hans mor gick förbi honom och ställde sig framför honom. Om han slog mot dörren nu skulle han få ångra det länge. "Åh," sade Angelica med sin dova stämma medan gasen pyste ut ur hålet. Det lät farligt.

 "Nu förstår jag varför vi inte fick upp den. Den är ju inte ens låst. Den bara öppnas inåt.

 Angelica drog upp dörren...