Det kanske var därför han känt sig iakttagen. Fyra vakter dök upp i rummet som om de kom ifrån ingenstans. De jävlarna måste ha gömt sig väl. Det verkade nästan som om de bara hoppat upp ur golvet. Henning hade inte tid att filosofera över varifrån de kommit. Två var bakom honom, två flankerade hans mor. Alla vägar ut ur rummet var avspärrade av en biffig anka med svärd. Anna Anka vände sig om och såg på honom med sina ondskefulla, svarta ankögon.

 "Nu är du fast, ankvasker. Du flyr inte igen som du flydde senast. Rågbald har lovat mig att jag får göra vad jag vill med dig. Och det tänker jag göra... Grip..."

 Henning tänkte inte låta det ske. Han störtade fram mot sin mor som satt i fåtöljen och tryckte svärdet mot hennes hals. "Stå stilla allihopa, annars dör hon!" väste han.

 "Åh, så du tänker döda mig? Då får du aldrig veta vem din far är. Dessutom..." tillade hon med ett demoniskt leende, "så är de nekrofiler allihopa. De skulle tacka dig. Jag anställde dem särskilt på grund av deras sexuella läggning, och de har inte fått så mycket som ens röra vid mig när jag är i livet. Vilket lik skulle vara vackrare för dem att våldta än mitt? Och jag kan dö med vetskapen att du aldrig fick reda på vem din far är. Så hugg mig du bara, hugg mig så hugger mina vakter ner dig sen!"

 "Du skulle aldrig berättat det för mig ändå!"

 "Jo, det skulle jag. Jag skulle ha berättat det för dig när du drog ditt tredje sista andetag. På så vis får du veta det innan du dör och gå i graven med den förödmjukande upplysningen."

 "Vad är det du vill mor, vad är du ute efter?"

 "Jag ämnar ta över herraväldet över Ankrike, men jag kan inte låta dig inta tronen efter mig. Jag behöver en riktig tronföljare. Det är därför du är här."

 "Därför jag... Vad menar du mor?" Henning vägrade tänka tanken färdigt, vägrade se, vägrade förstå. Vägrade tro.

 Ett skadeglatt leende spred sig i Annas ansikte. Du kommer få se. Vakter, ta med honom in i sängkammaren!"

Ytterligare ett ruttnande lik kantade hans väg tillbaka till makten. Om Paul ljugit så var det bara skönt att bli av med honom, om han försökt kontrollera Henning på något sätt så förtjänade han att dö. Om han talade sanning så... nåja, han stod för vad han sade: han kunde inte lita på någon som legat med hans mor.

  Han avverkade raskt vägen upp till huset på kullen och slet upp den lilla vita dörren. Där inne, i en fåtölj framför brasan, satt hans mamma. Hon satt med ryggen mot honom, ändå kände han sig iakttagen. "Välkommen till min enkla boning, min son. Jag har länge väntat på dig."

 "Jag har länge planerat att återvända. Men inte till dig, utan till tronen."

 "Det vet jag att du har. Du har alltid velat ha tronen, och du har alltid trott dig förtjäna den. Men om sanningen ska fram så är du ingen rättmätig tronarvinge alls."

 "Nej jag vet. Paul berättade det. Din äckliga slyna."

 "Paul? Du menar Paulus Senex?! Haha, den gamle möglige gränsvakten! Ja, det kunde han gott få tro. Vad gjorde du med honom? Gömde honom väl i en buske hoppas jag."

 "Jag stack ned honom med mitt svärd alldeleds nedanför kullen här. Väl synlig för förbipasserande. Hans död skulle kunna kopplas till dig."

 "Och vad tror du det skulle hjälpa? Jag har "Sålt in mig" hos samtliga åklagare och domare, ingen kommer fälla mig. Du kan vara lugn. Eller nej, lugn kan du inte vara, för det är väl det du vill? Att jag ska falla. Min käre son..."

 "Vem är min far?"

 "Ingen aning. Jag har legat med halva riket. Men jag kan övertyga dig om att det inte var Paulus Senex."

 "Du ljuger! Du vet vem det är!"

  Anna höjde på ögonbrynen. "Vet jag? Då tror jag att du tror att jag vet något som jag inte vet om jag vet eller tror mig veta."

 "Nog med ordlekar mor. VEM ÄR MIN FAR!?"

 "Vi har inte mer att prata om. Jag menade vad jag sade när jag väntade mig dig här. Vakter!"

Henning släppte långsamt taget och sjönk ner på knä. Paul! Hans far!? "Du ljuger..." flämtade han. "Det  kan inte vara du."

 "Om jag inte talar sanning, pojk, så ljuger jag i alla fall inte. Du kläcktes vid rätt tidpunkt. Din mor hade tänkt hjälpa mig också till tronen, men dessvärre så... blev det inte så. HON FICK ANDRA PLANER, DEN SUBBAN!"

 "Jaså, du hade också försökt lönnmörda mig och ta tronen från mig om du bara fått chansen? Min biologiska far eller inte, du hade ändå tänkt ha ihjäl mig!"

 "Nej! Min förhoppning var att sätta dig på tronen som min son. Tillsammans hade vi kunnat styra hela Ankrike, ta över hela världen! Om bara din mor erkänt mig som den riktiga pappan efter hans död... men hon förrådde mig för din ärkefiende, Rågbald Snuskfot. Hon sade inte ett ord om att jag var den riktiga pappan, och vem vet vad hon hade gjort med dig om du inte flytt. Hon vill tysta ner det, hon vill inte att folk ska veta att hon gör hor för att komma åt makt och pengar. Om det ryktet sprids om henne kommer hon aldrig få någon igen. Men hon lovade mig tronen, och med dig min son, tillsammans kan vi återta tronen. Hota henne att sprida ut ryktet, hota henne med andra saker, så kanske hon är samarbetsvillig. Tillsammans, min son, kan vi se till att tronen går i arv och tronföljden säkras."

 "Så, far, då borde du veta var min mor håller hus nu. Visa mig till henne."

 "Givetvis! Följ mig."

  Tillsammans gick de iväg över det kulliga och öppna landskapet och lämnade väpnaren att ligga och ruttna. Allting var så vackert och idylliskt i Ankrike. Ankvaskrar plaskade i dammarna och snattrade med varandra, vuxna ankor gick fridfullt runt och letade efter mat. Inte ett spår syntes av den korruption som måste ha blivit efter att Rågbald Snuskfot våldtog tronen. Tillsammans gick far och son förbi små byar av lustiga ankstugor och småpratade om livet. Till slut kom de fram till ett lustigt litet hus som stod avlägset på en kulle.

 "Där bor hon," sade Paul och pekade. "Följ mig nu så konfronterar vi din mamma."

 "Paul..." sade Henning.

 "Ja min son?"

  Henning drog sitt svärd och körde det snabbt i bröstet på Paulus Senex. Till den döendes förvånade ansikte sade han: "Du vet, jag kan inte lite på någon som legat med min mor." Sedan gick han upp mot huset.

Jag vet att det inte är tisdag idag. Det är Fredag. Jag är tre dagar sen, om man nu ska utgå från det jag skrev för en vecka sedan. Då skrev jag att mitt nästa mål, att skriva ut blocket, skulle ske på tisdag. Men jag skrev också att det alltid är svårt att förutspå framtiden. Speciellt när det gäller vad man borde kunna göra.

Idag har jag nått det mål jag satte upp för en vecka sedan. Jag har skrivit ut det första blocket. Det betyder att jag skrivit 10 sidor på en vecka, vilket inte är så dåligt ändå. Med tanke på att jag har tre skrivprojekt på gång. Ni som undrar kommer få läsa en ny del av Hennings äventyr senare idag, ha tålamod. Det kommer ni som inte undrar också att få läsa xD

Puss & kraamizzz!!

Henning hade lärt sig att alltid vara den som tog första steget i slagsmål. På så vis, visste han, trodde hans motståndare att de visste vad han skulle göra när de såg honom komma. Det var en falsk säkerhet som han ingjöt i dem, och det brukade allt som oftast leda till snabba och enkla segrar. Han rusade tillbaka in i skogen, tog en stor och kraftig gren och vände om för att möta dem. Han höll grenen framför sig som en lans, redo att spetsa dem han mötte på den spetslösa pinnen. Han såg hur motståndarna utväxlade blickar, blickar som kunde tolkas som överlägsenhet. Bra. De tror sig veta vad jag ska göra. 

  Av just den anledningen skulle det gå att överraska dem. Alla tre sprang i full fart mot varandra och skulle snart mötas. De två med svärd gjorde sig redo för att parera grenens stickanfall. Henning log, ändrade greppet om grenen och kastade den på de båda andra. Båda kom helt av sig i sin löpning och tappade balansen. De föll omkull under den tjocka grenen och Henning var genast över dem. Innan de hunnit resa sig hade han vridit vapnet ur väpnarens grepp och stuckit det i honom själv. Paul rullade undan från hans nådastöt och försökte ställa sig upp, men han hade rullat så fort att när han kom upp igen var han vimmelkantig.

 "Du skulle ju inte döda oss!" skrek han. "Vi skulle ju prata efter att bara ha slagits lite! Du bröt mot bestämmelserna!"

 "Han var ändå bara en namnlös väpnare. Det var hans öde att falla för min hand idag. Ett av många lik som kantar min väg till tronen. Vill du bli nästa?" Henning gjorde ett utfall med sitt nyvunna svärd. Paul fick upp sitt eget precis i tid.

 "Men tänk om han var min kompis då?"

 "Det var han inte."

 "Men han hade kanske andra kompisar? Tänk på alla de som blir lidande av ditt dödande!"

 "Han var en gränsvakt. Sådana har inga kompisar."

  Vreden fick färgen i Pauls ansikte att stiga. "Det finns en anledning till att vi vaktar gränsen! Vi måste försvara den från galningar som du!" Paul skrek vildsint och svingade svärdet mot Henning. Deras svärd möttes och sjöng en vacker visa om blod och död, så som svärd brukar göra när de möts.

  Henning tryckte Paul bakåt, och medan den gamle gränsvakten saknade balans sparkade Henning svärdet ur greppet på honom. Sedan slängde han sitt eget svärd åt sidan och började puckla på Paul.

 "Nej snälla slå mig inte!" stönade Paul. "Jag måste berätta en sak för dig!"

  Henning stannade mitt i ett slag. "Prata då."

 "Jag vill inte slåss mot dig. Jag tror... att du är min son."

Vägen till Ankrike var lång och gick genom djupa skogar. För någon som ej var tränad i sina färdigheter att dunka ner motståndare var vägen farlig, men Henning var en mycket duktig kampsportsutövare och hade inga problem att spöa upp både varg och björn. Eller jo det hade han, men var det varg eller björn kunde han ju bara flyga iväg. En och annan räv fick han dock spöa upp på vägen.

  Efter att i sju dagar och sju nätter ha trotsat farorna i skogen började träden äntligen stå glesare. Han fick vittring av de sköna fält och ängar som utgjorde Ankrike, och han längtade efter att få plaska i alla mysiga dammar som han lekt i när han var barn. Ankrike hade så länge han kunnat minnas varit ett blomstrande och gott rike där de flesta levde lyckliga. Stora fält, gröna skogar, slingrande åar och härliga plaskdammar. Vad mer kunde en anka önska sig?

  Ankrikes gränser var vida och den stora borgen Redet låg mitt i riket, men Henning kände till sin mors vanor och visste att hon brukade resa runt i landet för att se om hon kunde hitta någon ny anka att hjälpa till makten eller snärja till sitt harem. Det var på så vis som hon hjälpt Rågbald Snuskfot till makten. Det skulle inte bli svårt att hitta henne i Ankrike, folk kunde inte undgå att märka var hon gick.

  När han äntligen kom ut ur skogen och såg fälten öppna sig och det idylliska landskapet breda ut sig blev han nästan tårögd. Han hade bara varit borta i någon månad, ändå hade han saknat det här stället otroligt mycket. Det här var hans Hem, hans älskade barndomshem.

  Men det idylliska landskapet hade inte monopol på hans syn. Två stora ankor med farlig uppsyn vaggade emot honom. Båda hade dragna svärd. "Halt!" ropade en av dem. "Vem är du och vad gör du här, strykande omkring vid gränsen mellan Ankrike och den farliga skogen?"

  "Vem är du själv?" hörde Henning sig själv säga. Han var inte rädd. Nej tvärtom, han hade länge velat spöa upp några gränsvakter. De var inte särsdkilt populära.

  "Jag är Paulus Senex, men de flesta kalla mig Paul eller Paul Anka. Det här är min väpnare," sade han och pekade på den andre ankan.

  "Och vad är ditt namn, väpnare?" frågade Henning. Han ville veta vad de han klådde upp hette.

  "Mitt namn är av ringa betydelse i sammanhanget, bäste anka. Det är mitt öde att bli besegrad av dig i slagsmål, fast jag kommer inte ge mig lättvindigt."

  "Okej, Paul och väpnaren. Jag är Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, den rättmätige tronföljaren som dagarna innan min födelsedag blev utkastad av förrädaren Rågbald Snuskfot. Upplys mig om min moders tillfälliga vistelseort så låter jag er leva!"

  Paul och väpnaren såg på varandra. "Det gör vi så gärna, men först måste vi slåss. Annars finns det ingen vits med att min väpnare är med mig."

 "Må så ske då." Henning slängde av sig sin slängkappa och gjorde sig redo för strid. "Låt fajten börja!"

Henning kämpade sig upp för det jobbiga berget. När han närmade sig toppen hördes någon vissla på en glad melodi. Då visste han att han klättrat upp på rätt bergstopp. Han flaxade upp de sista metrarna och såg den som Gastroknugum satt på tronen efter sig. Knorre Anka stod och städade sitt lilla rede i godan ro, men när han fick se Henning sken han upp.

 "Så du lever..." viskade han. "Jag trodde att du var död."

 "Jag lyckades fly, tack vare dig."

 "Men... hur gick det till?"

 "Jo, när Rågbald Snuskfot kom in i tronrummet satt du bakom tronen och badade. Vid det laget hade hans vakter redan tagit hand om mig. Men eftersom du sjunger så högt när du badar så hörde inte Rågbald och hans gelikar när jag spöade upp vakterna och smet därifrån. Om inte du brölat så högt så hade Rågbald hört mig, och hade Rågblad hört mig försvinna hade det varit ute med mig. Jag har din förfärliga sångröst att tacka för mitt liv!"

 "Hmpf, jag brölar inte. Jag sjunger. Dessutom så var det inte mitt fel att han råkade veta att jag badade just då... Hur fick han reda på det förresten?"

 "Jag sade ju till dig tidigare att vi hade en förrädare ibland oss. Min mamma har stått vid hans sida hela tiden. Det måste varit hon som skvallrat! Vet du var hon är nu?"

 "Du menar inte...? Anna Anka? Åh, jag visste att hon inte gick att lita på! Hon har alltid haft sådana konstiga idéer. Som att män alltid borde bada nakna. Det var tur att jag hade en handduk i närheten när den fisförnäme Äckelfossingen hittade mig bakom tronen, annars hade hon fått sota för sina idéer!"

 "Men att bli sedd bada näck är väl inte lika illa som att bli av med tronen?"

  Knorre ryckte på axlarna. "Den tronen var ändå aldrig min. Det var däremot badkaret, och min kropp är min. Den är Bara min! Min egen, Min älskade..."

 "Vad borde jag göra?"

 "Snacka med mor din och se om hon inte är villig att sälja dig andra tjänster än hon sålde hela halva hovet. Utlova makt och pengar, det faller hon pladask för."

 "Tack för ditt råd, min käre vän. Jag ska göra så. Om du vill kan du flytta in i min mosse, den ligger mitt inne i skogen där." Henning pekade.

 "Tack, jag ska överväga det. Förresten..." Knorre lutade sig närmare och tittade konstigt på honom. "Hur fann du mig?"

 "Enkelt. Jag pratade med en vis gammal uggla som bor i min mosse. Hon heter Eniro."

Solen sken och Henning kastade en längtansfull blick på den trygga mossen bakom sig. Han hade haft ovanlig tur som hittat ett så bra ställe. Det hände sällan att ankor som han och med hans öde hittade ett så fint ställe. Han hade medvetet hållt sig på sin kant gentemot de andra djuren i mossen, han tyckte för mycket om dem för att vilja se dem inblandade i hans angelägenheter. Han skulle behöva prata med dem tids nog, men just nu ville han skjuta det långt framför sig. Dessutom hade han inte tid, han hade viktigare saker att ta sig för. Han planerade sin hämnd, och det borde få den för evigt förbannade Rågbald Snuskfot att darra på sin nyss våldtagna (tagna med våldsamma medel) tron.

  Henning var inte vilken anka som helst. Han var Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, son till Gastroknugum I Maximus, ankrikets genom tiderna störste konung. Gastroknugum hade dessvärre blivit matförgiftad när Henning bara var en liten ankvasker, och regentens bäste vän Knorre Anka hade tagit över tronen i väntan på att Henning skulle växa upp. Under Knorres år som styrande anka rådde ett relativt lugn i Ankrike, frånsett upprepade men misslyckade attentat mot den givne tronföljaren Henning.

  Henning hade alltid levt i skräck för sina medankors våldsamhet och sin utsatta position som ung tronföljare, så han hade övat sig mycket i konsten att bruka våld på ankvis. Han visste att endast våld löser ingenting långsiktigt, men om man med våld kan undanröja dem som förblindade av girighet vägrar att lyssna så är det ett bra hjälpmedel. Knorre hade alltid varit god mot honom och en bra ställföreträdande far. Hennings mamma Anna, som pratade på bred och mindre intellektuell skånska, var ingen bra mor. Hon hade bara förfört Gastroknugum för att hon såg att han var mäktig och skulle lämna efter sig mycket pengar.

  Henning hade länge misstänkt att det var hon som skvallrat för och legat med Rågbald Snuskfot för att hon trodde att om hon hjälpte honom till makten så skulle hon få en ännu mäktigare position. Och som luder vid hans sida kunde hon göra precis vad hon ville utan att någon ifrågasatte henne. Deras förhållande hade förstås pågått i lönndom medan Gastroknugum och sedan Knorre satt vid tronen, men Henning hade sett henne smyga ut om kvällarna. Hon skulle få sitt straff i sinom tid, men först hade Henning viktigare saker att göra. Han måste besöka sin exilierade kompis Knorre Anka på en närliggande bergstopp. Knorre kommer veta vad som kan och måste göras.